Peloponnesos till Kroatien

Augusti blev en månad med mycket segling, nästa 700 NM, från Kythira till Cavtat i Kroatien. På vägen träffade vi många andra seglare som vi kände sedan tidigare.

Vi hade fått en inbjudan till ett födelsedagsparty. Det var Pekka på båten Relax som fyllde år. De låg i Porto Kagio tillsammans med Wauter, Paula och Fria på Safari. Dagen firades med SUP-race i flera klasser. Pekka och Tuula bjöd alla på middag på kvällen.

I vintras på Sicilien spelade vi mycket boule på stranden i Marina di Ragusa. Det var något vi alla saknat så givetvis var vi tvungna att leta upp en strand för en omgång. Underlaget höll kanske inte riktigt boule-kvalitet men vad gjorde det. Kul var det i alla fall. Temperaturen låg på 45 grader i skuggan så det blev bara en omgång, med ölpaus i vattnet i halvtid.

På kvällen kände vi lukten av brandrök från de stora skogsbränderna på Peloponnesos. Vi hade tänkt stanna ett par dagar i Porto Kagio tillsammans med Relax och Safari, men en ny väderprognos ändrade våra planer och vi seglade alla åt olika håll.

Vi seglade västerut längs Peloponnesos mot Koroni där vi tänkt ankra utanför en strand. När vi nästan var framme såg vi att det började stiga en tjock rök upp från skogen ovanför stranden. Vi ändrade snabbt kurs och seglade till en ankarvik ett par NM längre söderut.

Nästa stopp blev Methoni på sydspetsen på det västligaste fingret där vi ville besöka det gamla fortet med det turkiska tornet längst ut. Fortet var stängt för besökare p.g.a. värmeböljan så vi fick nöja oss med att se det från utsidan.

Jagade av brandrök från de stora skogsbränderna seglade vi snabbt vidare upp till Pylos. Det var där vi klarerade in i Grekland i början av juni. Vi anlände efter solnedgång men visste att det skulle gå bra att ankra där även om det var mörkt. När vi kom fram tog vi chans och gick in i den övergivna (gratis) marinan. Vi hade tur, samma plats på nocken som vi hade sist, var ledig.

På kvällen såg vi lågorna från en stor brand strax nordost om marinan. Vi hade planerat att stanna i Kyparissa och Katakolon på vägen upp till Zakynthos, men beslöt att segla direkt dit istället, för att undvika skogsbränderna kring Ancient Olympia.

På väg till Zakynthos såg Eva något konstigt på vattnet en bit från båten – en flamingo. Den måste vi ju fånga. Tio minuter senare dök det upp en munk också.

Än en gång lyckades vi anlända till målet sent på kvällen, men med hjälp av Google Maps kunde vi navigera in i ankarviken mellan de grunda reven och hitta sand att ankra i.

Vi visste att St. Nicholas Beach var en strand med mycket hålligång och massor med vattenlek som t.ex. vattenskidor, wakeboard, paraflying, och flera båtar som drog olika uppblåsbara leksaker efter sig. Det fanns minst 20 olika prylar att välja mellan. Inte vårt vanliga val av ankring men den gav ett bra skydd mot vågor och vind.

Södra sidan av Zakynthos utgörs av en stor bukt som är ett naturreservat med massor av sköldpaddor. Vi tog jollen och lämnade Angelina och kalabaliken i viken för att besöka ett sköldpaddscenter där man jobbar för att skydda sköldpaddorna mot turisterna. Stranden är till stor del avspärrad för att skydda hålorna där 1000-tals sköldpaddor lägger sina ägg varje år. Endast ett smalt område närmast vattnet var tillgängligt för de badande under vissa tider på dagen.

Nästa stopp var Ithaka där vi träffade Niklas och Kristina på Lady. De tog oss med på en tur i deras ”jolle” till Vathy, i viken bredvid, där vi handlade mat och tittade på stan. På Ithaka träffade vi även Mats och Kristina på Fayola, som vi träffade i Kaledonian Kanal 2016 när vi var på väg till Karibien. Ett kul återseende. På kvällen tog vi alla en drink tillsammans ombord på Angelina.

Innanför Preveza ligger Amvrakikos Kolpos, the Gulf of Amvrakia, som är ett stort innanhav. Vi hade tänkt stanna i Preveza men ankringen såg inte så rolig ut så vi fortsatten en bit längre in till Vonitsa. Där träffade vi Arnis och Jane på Traveller IV från Canada. På morgonen efter gjorde vi ett gemensamt besök på det venetianska fortet ovanför byn.

När vi åt frukost i viken utanför Gouvia på Korfu kom en jolle åkande mot oss. Det var Kerstin och Bengt på Nieve som sett att det låg en ”Petterssonbåt” i viken. Det var vänner till Angelinas tidigare ägare Tommy och Lena Pettersson, som kom för att säga hej och bjuda över oss på en eftermiddagsfika. Det blev en lång trevlig eftermiddag med såväl kaffe med chokladkaka som en drink och mycket båtsnack förstås.

Henk och Houkje på Wahoo hade sett att vi var på Korfu och kom också dit för att träffa oss. Vi gick en vandring tillsammans i solnedgången. Så många kända ansikten som vi träffat senaste tiden har vi inte sett på länge.

Sista anhalten i Grekland var Erikoussa där vi planerade att vänta in bra vindar för att segla till Kroatien ca 220 NM norrut. Det blev en långsam segling dit på kryss i 1,5 knop innan vinden helt dog ut och vi fick gå för motor sista biten. På Erikoussa tog vi en promenad till andra sidan ön. På vägen tillbaka stannade vid Fiki Sunset Bar, ett måste-besök på ön.

Vädret började nu bli allt mer ostadigt och de olika väderprognoserna (vi brukar kolla på minst tre olika inför en överfart) ändrades hela tiden och visade inte heller samma sak. Det enda som alla var överens om var att skulle bli regn och mycket åska.

Vi beslöt att dela upp sträckan i mindre etapper, först två stopp i Otranto respektive Brindisi i Italien och därefter vidare till Cavtat i Kroatien. Vi kunde då anpassa seglingen för att undvika åskan. På väg in i hamnen i Brindisi fick vi ett kraftigt regn. Det var första regnet sedan vi lämnade Sicilien i mitten av april och gav en välbehövd avspolning av Angelina. Däck och rigg som varit övertäckta med salt och sand under en lång tid blev nu ganska rena igen.

Kroatien är medlem i EU men inte i Schengen, vilket medför att man måste klarera ut ur respektive in i Schengen. Utklarering i Brindisi var snabb och enkel när vi väl hade hittat rätt poliskontor. Vi hade lagt till långsides vid stadskajen utanför stora tull- och polishuset men det tog en halv dag och besök på flera olika kontor innan vi kom rätt. Att Italienare inte pratar så mycket engelska gör det inte lättare heller.

Vi hade hört och läst på olika forum att många seglare haft problem med inklareringen i Kroatien. Det gäller allt från extra avgifter till påhittade böter som måste betalas kontant utan kvitto.

Även historier om påstridiga killar som kräver att få bra betalt för att hjälpa till med linorna vid angöring vid inklareringskajen samt agenter som hävdar att man måste ha deras hjälp för inklareringen. Så vi var lite frågande hur det skulle gå.

Vi kom ännu en gång in i hamn efter det att solen gått ner och hamnkontoret hade stängt. Vi hade läst att om hamnkontoret var stängt var man tvungen at gå vidare till Dubrovnic, 5 NM längre norrut, för att klarera in. Å andra sidan hade vi fått information om att vi skulle gå direkt till närmaste hamn med inklarering, i vårt fall Cavtat, när vi betalade turistskatten för att få segla i Kroatien.

Vi la till långsides vid inklareringskajen, Q-dock, halv nio på kvällen. Där fanns varken linhanterare eller agenter. Vi tog alla våra båtpapper och gav oss av mot hamnpolisens kontor. Vi han knappt lämna kajen förrän vi mötte en ung polistjej som sa att vi måste klarera in direkt. Vi sa att vi var på väg dit och hon visade vägen, kollade pass, båtpapper och covidpass. Allt klart på 20 minuter och vi kunde gå ut och ankra för natten.

Hur hittar man poliskontoret i Cavtat?

När hamnkontoret öppnat dagen efter tog vi jollen dit och fyllde i en Crew-list. Fick en inbetalningslapp som vi skulle ta till postkontoret för att betala vårt Cruising permit. Därefter tillbaka till hamnkontoret för att få fina stämplar på vår Crew-list.  Sedan åter till poliskontoret med Crew-list. Lite omständigt men trots allt snabbt och smidigt.

Redan första dagen ser vi en stor skillnad mot Italien.