Tillbaka på Curaçao hyrde vi bil 3 dagar, dels för att få med alla väskor och bagage från flygplatsen till båtvarvet, samt passa på att se lite mer av ön innan det var dags att börja med båtjobben. Curaçao är ingen stor ö (ungefär en tredjedel så stor som Öland) så vi hann se det mesta av ön.
Första stoppet blev en kortare hike upp på två små bergstoppar, Seru Kabes och Seru Pariba di Kas. Det blev en varm och torr vandring genom ett kaktuslandskap. Ovanför flög rovfåglar och en hungrig fiskgjuse satt i ett snår och tittade på oss. Vi nådde toppen och fick en fin utsikt över kusten. Stigen till den andra toppen var inte välanvänd och dåligt utmärkt både på kartan och i naturen men vi lyckades ta oss dit också. På nervägen hittade vi en stig om var bättre utmärkt.
Längs östra kusten finns massor med grottor. Vi skippade de mer kommersiella stora grottorna och letade upp några mindre som låg mer avlägset. Vägen till Kueba di Indjan och Kueba Bos di San Antonio var snårig och många vägar var översvämmade efter gårdagens regn så vi fick ofta leta oss fram genom snåren, vända om och försöka hitta nya passager att ta oss fram genom.
Mitt ute ödemarken ligger Hofi Pastor. Det är en privat park i ett naturreservat. Den är ganska liten men väl värd ett besök. Efter att ha betalat ett symboliskt inträde visade den äldre damen på kartan hur man skulle gå . Turen tog en timme genom en tät snårig skog. Bland snåren finns även Kolibrier och stora Kapok-träd . Kapok används bl.a. som fyllning i båtdynor.
Uppe på nordvästra udden finns flera blåshål. Dyningarna rullar in och vattnet trycks genom sprickor i berget och sprutar upp högt genom blåshålen. På vägen dit såg vi flera Tofskarakaror som gick på vägen. När bilen närmade sig gick de bara åt sidan och tittade på oss.
Curaçao Day firas varje år den 10 oktober för att fira att landet blev självständighet den 10 oktober 2010. Det firades med musik och dans på gatorna i Willemstad.
Förutom det vanliga jobbet på båten som vi brukar göra när vi är på land så skulle vi installera ett soltak med solpaneler över sittbrunnen. Ställningen av aluminiumrör svetsades ihop av en svetsare i anslutning till varvet. En stressig kille som hade glömt bort att han pratat med oss innan vi åkte hem till Sverige. Han hade lovat att ramen skulle vara klar när vi kom tillbaka till varvet men inte. Tre veckor senare fick vi till slut ställningen på plats så vi kunde installera solpanelerna. Så nu har vi ytterligare 525 watt solpaneler vilket ger totalt 900 watt. Nu hoppas vi kunna köra både kyl och frys samt sval (till frukt och grönt) utan att behöva ladda batterierna med motorn.
När vi slutligen sjösattes så blev vi bara nästan det. När vi skulle backa ut från slippen kom vi ingen vart. Vi stod på botten. Angelina var sista båt att sjösättas den dagen och alla hade gått hem för dagen utom chefen Derek. Han kom och försökte hjälpa till att dra loss oss. Det slutade med att han fick ringa tillbaka chauffören till lyftbilen så han kunde komma och lyfta ut oss en bit till så vi kunde ta oss ut till vår plats vid bryggan.
Det blev en vecka vid bryggan innan vi kunde segla vidare mot Colombia. Det blev en jättefin segling med bra vind 10-15 m/s och höga vågor bakifrån hela vägen. De 366 nautiska milen tog 52 timmar (snittfart 7 knop). Vi hade räknat med drygt 3 dygn så vi fick maila Marinan i Santa Marta att vi skulle komma en dag tidigare än vi bokat.
