S/Y Angelina

Vi ligger stilla med båten i Almerimar, men det är inte svårt att få tiden att gå. Vi är fortfarande med på söndagsvandringarna uppe i bergen, olika vandringar varje söndag.

Vädret är mestadels soligt men ett par dagar i veckan har det varit riktigt blåsigt, flera gånger har det varit stormvindar, men det är OK, hamnen är väl skyddad.

Vi hyrde bil under 12 dagar i december (bilhyra 20 euro för 12 dagar) och passade på att göra en del utflykter. Bland annat åkte vi upp till Sierra Nevada och åkte skidor. Det ligger bara två timmars bilresa härifrån och skidåkningen är på mellan 2100 och 3282 meter över havet. Vi hade två fina skiddagar mitt i veckan, mestadels soligt och inte mycket folk i backarna.

En lördagkväll var det konsert i grannbyn. Det var ett italienskt band ”Generation Queen” som spelade Queens musik, med gamla tidiga Queenbilder/filmer på storbild som bakgrund. Det var riktigt bra, hela publiken stod upp och sjöng till alla de kända låtarna, och ”Freddy” sjöng mycket bra.

En dag åkte vi till byn Guadix, där folk bor i grottor i bergen. Husen är byggda mest inuti berget så utifrån kan man se en dörr och eventuellt ett fönster och skorstenar som sticker upp ur bergen. Våra holländska vänner följde med oss på utflykten.

När vi var ute på en tur i bergen såg vi en stor flock med fåglar i olika färger. Det är Painted pigeons, alltså färgade duvor. De används i olika flygtävlingar och är målade för att man ska kunna se skillnad på dom.

Julafton hade vi barbecue på stranden tillsammans med ett gäng seglare från olika länder. Vi bjöd på hemmagjord glögg, det var mycket uppskattat trots soligt och varmt väder.

På Juldagen var det juldagsdopp i havet. Ingen stor bragd när det är 13 grader i vattnet men kul ändå, och efteråt blev det beachvolleyboll.

Efter jul blev det ett par dagar med riktigt varmt väder så vi pumpade upp vår kajak och paddlade. En dag när vi paddlat iväg en bra bit till en strand öster om Almerimar vällde dimman in, men vi följde kusten så vi hittade tillbaka. Vår tvätt som hängde ute på tork var dessvärre våtare än när vi paddlade hemifrån.

Nu har vi legat stilla i hamnen i Almerimar en månad. Tiden har vi ägnat åt att fixa med Angelina och att utforska Almerimar och dess omgivningar. Öster om Almerimar ligger ett naturreservat med sandstrand, sanddynor, små sjöar och flamingos.

Väster om Almerimar finns en lång sandstrand med strandpromenad. Vi gick till en liten sjö där vi trodde det skulle finnas en utsiktsplats över sjön.

Norrut har vi en 27-håls golfbana, växthus, växthus och växthus och sedan bergen med ett snöigt Sierra Nevada längst upp.

Marinan har plats för 1100 båtar och det är många som bor på båtarna under vinternmånaderna.

Det finns en aktiv ”community” här med massor av aktiviteter för den som vill. Vi är med på några av dessa.

På torsdagar är det Skandinavisk träff med tapas på en restaurang i hamnen. Då träffas seglare, golfare och ”flatties” (de med lägenhet här) främst från Sverige.

På fredagar är det internationell träff för ”yachties” med tapas på en annan restaurang i hamnen. Vi brukar vara 15-20 seglare från 7-8 länder.

På söndagar är det vandring i bergen. Det är samling kl 10:00 och sedan ca en timmes bilresa upp någonstans i bergen och en vandring på 10-15 km. Innan hemfärden blir det givetvis en öl och tapas på en lokal restaurang. Att det blir många tapas är kanske inte så konstigt. En öl eller ett glas vin kostar 2-3 Euro och då ingår en tapas. Tre tapas räcker för en middag och det är nästan billigare än att äta hemma på båten.

Dessutom finns det massor av aktiviteter som vi inte varit med på såsom Gentlemens coffee respektive Ladies coffee varje måndag, det spelas boule ett par gånger i veckan samt hålls kurser i line-dance, spansk dans, yoga mm mm.

En dag gjorde vi en utflykt tillsammans med tre holländska par till staden Taberna och den närliggande öknen där bl.a. flera kända western filmer med Charles Bronson och Clint Eastwood samt Indiana Jones filmer spelats in. Efter en medhavd lunch i slottsruinen åkte vi runt med bil i öknen för att leta upp kända inspelningsplatser.

Mats barndomskompis Danne kom och hälsade på oss och provade på seglarlivet i hamn ett par dagar. Det blev även en söndagsvandring genom ravinen i Alboloduy.

Gibraltar var ju ett delmål på vår segling denna säsong, så när vi kryssat oss in mellan alla stora fartyg som var på väg eller låg för ankar i Gibraltar-viken och ankrat upp utanför marinan vid La Linéa (som ligger på den Spanska sidan) blev det Champagne. Nästa morgon gick vi in i marinan. Vi hamnade där eftersom marinorna i Gibraltar inte hade några lediga platser pga ombyggnationer.

Det finns mycket att titta på i Gibraltar. Först måste man passera en gränskontroll där passen ska visas upp. Sedan ska man korsa landningsbanan som sträcker sig tvärs över halvön. Därefter är man inne i Gibraltar som är ett taxfree-område med massor av shopping längs gatan ”Mainstreet”. Där gick vi och strosade en dag.

Nästa dag tog vi linbanan upp till Gibraltarklippan och vandrade runt där.

Aporna var kul, en hoppade upp på Mats rygg, öppnade blixtsnabbt blixtlåset på ryggsäcken och började kasta ut saker i jakt på mat.

Sky walk ut på ett glasgolv med glas-staket åt sidorna gör att det känns som om man svävar.

St Michels cave är en häftig grotta full med stalaktiter och stalagmiter som de ljussatt så att de skiftar färg hela tiden.

Vi gick över en hängbro.

Vi var också inne i de långa militära tunnlarna som går inne i klippan.

Det är lite spännande när man handlar utomlands eftersom allt inte är som hemma. Vi köpte frysta havskräftor en dag och när de hade tinat och vi började äta upptäckte vi att de inte var kokta. Det var bara att sätta på stora kastrullen och koka kräftorna innan vi kunde äta, men goda blev dom.

I Benalmadena har vår båt, Angelina, legat några säsonger med sina tidigare ägare, Tommy och Lena. De har ett radhus uppe på berget vid Benalmadena Pueblo. De kom och hämtade oss, så vi fick se hur fint de bor med härlig utsikt, och vilken liten mysig by som finns där. Vi blev bjudna på lunch i deras hus och kaffe på byn. Det var jättetrevligt att träffa dom igen och prata lite segling och annat smått och gott.

Vi tog också linbanan i Benalmadena som går upp på högsta berget. Där finns det vandringsleder man kan gå och så har de en fågelshow, där de visar stora rovfåglar, som de har flyguppvisning med. Tyvärr blåste det så mycket att de inte kunde genomföra fågelshowen. Risken var stor att fåglarna skulle följa med nordanvinden till Marocko och inte kunna komma tillbaka på flera veckor. Vi fick i alla fall se alla de stora rovfåglarna; Ugglor, Falkar, Örnar, Hökar och Gamar. Mest spännande var Kondoren som har ett vingspann på ca 3 meter.

Cala del Canuelo är en pittoresk liten strand som vi ankrade vid. Det finns ett litet hotell och en restaurang på stranden, men bara enstaka turister. På bergsklippan bakom stranden kan man ibland se Iberisk Stenbock, vi såg dom långt uppe på berget på kvällarna, men en dag såg vi en på ganska nära håll.

Segling mot Sierra Nevada med snö på topparna, snart börjar skidsäsongen ?.

Nu har vi lagt till i marinan i Almerimar efter 4075 seglade sjömil, sedan vi lämnade Karlshamn den 11 maj. Här ska vi tillbringa fyra vintermånader innan vi fortsätter vår segling in i Medelhavet. Vi kommer inte att blogga så ofta den här tiden, kanske en gång i månaden med lite uppdatering kring båtprojekt eller om hur det är att bo i södra Spanien på vintern.

Vid sydkusten utgörs gränsen mellan Portugal och Spanien av floden Guadiana. Vid flodmynningen ligger Vila Real de Santa Antonio på den Portugisiska sidan och Ayamonte på den Spanska. Inloppet i floden är grunt och i sjökortet varnas det för att djupen ofta ändras och att man bör gå inte bör gå in vid lågvatten.

Floden är farbar en bra bit in landet. Ända hindret är en bro strax norr om Ayamonte som enligt sjökortet har en maxhöjd på 18 m, vår mast är drygt 17 m. Efter lite efterforskning visade det sig att bron egentligen är 20 m hög.

Vi kom dit ganska sent på kvällen och valde att ankra strax söder om marinan på den Spanska sidan. Tidvattenströmmen i floden är stark och byter riktning var sjätte timme. Det blev en ganska stökig natt med hårdvind från norr och korta höga vågor när strömmen gick norrut mot vinden.

Fram på småtimmarna mojnade det och efter frukost seglade vi över till den Portugisiska sidan och fyllde lite diesel (bara så vi skulle klara oss till Gibraltar där det finns riktigt billig diesel). Sedan satte vi kurs norrut uppför floden.

Efter ett tag vände vinden och vi kunde segla en stor del av de 20 sjömilen upp till Sanlucar där vi la till vid en pontonbrygga.

På bryggan hade vi tillgång till vatten och el så vi passade på att rengöra jollen. Den var full med sand från besöket på stranden utanför Lagos. När vi skulle hissa tillbaka jollen, med hjälp av gennakerfallet, fastnade linan och jollen blev hängande en bit ovanför däck. Eva fick hissa upp Mats i masten för att försöka lösa problemet. Linan hade spårat ur i blocket. Som tur var hade vi ett gammalt block som vi kunde använda.

Ovanför byn ligger ett gammalt fort som ju måste besökas. Därifrån hade man en underbar utsikt över floden, staden och Alcoutim som staden på den Portugisiska sidan heter.

Det finns två sätt att ta sig över floden här, antingen med den lilla färjan eller Zipline (förutom med egen jolle). Ziplinen går från fortet ovanför Sanlucar över floden till en gräsfält på andra sidan men den var tyvärr stängd för säsongen när vi var där.

En morgon kom tre polisbilar ner till hamnen. Tio poliser hoppade ur och kom ut på pontonbryggan för att kolla att de sex båtarna hade alla papper i ordning.

Efter tre nätter seglade vi tillbaka ut mot kusten. Det blev en lugn segling i 2-3 knops fart hela vägen ner till bron där vi blev tvungna att starta motorn. Längs vägen såg vi hundratals lungmaneter i vattnet. De är ca 50 cm i diameter med nässelceller på klockan. Enligt Wikipedia är nässelcellerna ”för svaga för att människor ska känna av dem mer än obetydligt”.

Vi kom till Cadiz sent på kvällen och beslöt att ankra vid bron första natten för att gå in till marinan nästa morgon.

Efter att ha lagt till i marinan gjorde vi Cadiz, med besök i parken Genoves, fortet Castillo de San Sebastian, tornet Tarre Tavida, gamla stan mm, mm.

Sen seglade vi vidare mot Gibraltar…

Vi rundade Portugals sydvästligaste udde, Cabo de Sao Vicente, med fin segling för gennaker precis i solnedgången. Det stod hundratals personer på klippan och fotograferade, så antagligen finns vi, eller i alla fall vårt segel, nu på tusentals bilder som snurrar på nätet.

Vi stannade ett tag vid Lagos, mest för ankar vid stranden utanför piren. Vi hälsade på Bengt och Yvonne, som bor vid Praia de Luz (strax väster om Lagos). Sen kom Evas döttrar för att vara med oss i en vecka.

Kusten vid Lagos är häftig med höga klippor, grottor och fina sandstränder inklämda mellan. Vi promenerade ut till fyren och beskådade det uppifrån en dag. Nästa dag tog vi jollen och åkte runt bland grottorna och klipporna och letade upp en strand där vi var helt ensamma en stund, tills det kom massor av kajaker med folk som också ville vara på stranden som man inte kunde nå från land.

Vi stannade till ett par dagar i Portimao, där det blev både shopping, bad och stork-skådning.

Sen seglade vi en dag i svaga vindar mot Faro, Olhao och Culatra. Det är en smal pir-öppning och innanför där ankringen är, är det som ett stort delta. Det var spring (dvs när det är som högst tidvatten) och strömmen gick utåt när vi skulle ta oss in mellan pirarna. Vattnet kokade av strömvågor utanför och vi lyckades inte ta oss in. När vi gasade för fullt och ändå inte kom framåt vände vi och gick ut igen (motströmmen var över 6 knop). Vi fick ankra utanför under natten och åka in på morgonen när strömmen inte var så stark och gick lite inåt.

Culatra är en fin sand-ö med en mysig by, inga bilar, massor av fågelliv och en del turister, men nu är ju säsongen nästan slut så stränderna var ganska tomma. Vi var på stranden och spelade Spikeball när Mats tog ett skutt, landade på Evas fot och vred en tå ur led. Lång-tån pekade snett åt sidan, men han lyckades dra den rätt och vi tejpade ihop den med tån bredvid. Nu är det lugn och vila som råder för Mats del.

Vi lämnade av tjejerna i Olhao för att ta tåg och flyg hemåt.

Sofia och Alexandra skriver:

Tack så jättemycket för en fin vecka i Portugal!
Vi såg stora delar av Algarve-kusten med vackra klippor, grottor och stränder. Men det bästa av allt var nog att få träffa vår mamma igen efter många månader. På natten när det var mörkt stod vi alla böjda över toaletten medan vi spolade för att se de fluorescerande alger som lyste upp hela toastolen. Vi spelade spikeball och Mats råkade dra sin tå ur led, men imponerade på oss alla när han själv drog den rätt. Innan vi åkte hem hann vi även fira mammas födelsedag (om än lite för tidigt) och skämma bort henne med presenter och frukost på sängen.
Många kramar från Sofia och Alexandra.

En riktig pärla i Galicien är Isla Cies. Det är egentligen två öar och tillhör nationalparksöarna. Vi ankrade först vid sydön. Där fick man gå iland på stranden men inte besöka resten av ön.

På eftermiddagen åkte vi över till den lite större ön och tog en promenad upp till fyren i kvällssolen.

En fördel med att ligga för ankar är att vi kan använda grillen ombord. Den nya favoriten på grillen är revbensstek eller short ribs, d.v.s revbensspjäll från kalv.

Vi mailade flera marinor i Galicien för att höra om de kunde ta emot paketet med den nya watermakern utan att få svar. Vi kontaktade då Leixoes Marina strax norr om Porto som svarade direkt att de gärna kunde hjälpa oss. Att få ett paket skickat från Italien till Portugal trodde vi skulle ta ett antal dagar men redan samma dag fick vi svar från DHL att paketet var på väg och skulle anlända till Leixoes dagen efter. Vi bad att skulle vänta med att köra ut paketet till vi kommit fram på måndagen.

Det blev en nattsegling från Baiona i Spanien till Leixoes, till en början i frisk vind som avtog under natten. Vattentemperaturen på 14C bidrog till att det var svinkallt på natten och både vinterjackor och tjocktröjor åkte fram. Vi fick sällskap av både grindvalar och massor av delfiner som hoppade och lekte runt Angelina.

Den nya watermakern kom på måndagen, installerades och fungerar perfekt så nu slipper vi bära vatten i dunkar och flaskor.

I hamnarna längs Atlantkusten är det fullt med fisk som älskar allt som växer under båten. Efter ett par dagar i marinan var botten nästan helt ren igen.

Vi tog bussen in till Porto för att se på staden och besöka några vingårdar för att provsmaka portvin. Det låg flera kända vingårdar på gångavstånd från centrum, bl.a. Taylors, Crofts och Quinta dos Corvos som vi besökte.

Efter portvinsprovningarna blev det middag på en restaurang med utsikt över floden. Namnen på vingårdarna lyste i neon över staden. Den lokala specialiteten Francesinha är en varm smörgås med skinka, korv, nötkött mellan två brödskivor, täckt med smält ost och dränkt i en stark sås. Hur gott som helst.

Nazaré är känt för att ha världens högsta surfvågor. Det finns många häftiga filmklipp på Youtube som visar surfing på de 30 meter höga vågorna. Vi besökte fortet där de flesta filmklipp är tagna ifrån. Där finns även en utställning som förklarar hur vågorna kan bli så höga.

När vi var där var det lite lugnare….

Från Cascais blev det en fin segling i svaga vindar för gennaker. När vi rundade Cabo Espichel ökade vinden kraftigt och vi fick en snabb segling i halvvind sista biten. Vi var enda båten på ankarplatsen utanför hamnen i Sesimbra som var jättefin trots den hårda vinden, 10-12 m/s. När solen gick ner slutade det blåsa och vi kunde tända grillen. När vi satt och åt snurrade Angelina sakta runt som en roterande restaurang så vi såg fyren – hamnen – stranden – havet….

Vi visste att Bengt på båten Frenzy (från Hermans Heja – vår gamla hemmahamn i Sölvesborg) låg i Sines nästan längst ner på Portugals västkust. Vi ankrade upp innanför vågbrytarna och tog jollen in till Bengt som låg i marinan. Det blev en mycket trevlig kväll där han bjöd på GT, Cava och middag på sta’n. Adega de Sines var en lite annorlunda familjerestaurang som var jättetrevlig.

Bloggen

Bloggen har fått en ny plattform. Det har medfört att de gamla inläggen kan se lite konstiga ut. Det finns många nya finesser som vi håller på att lära oss. En stor fördel är att vi nu kan svara på kommentarer. Kommentarerna måste dock godkännas innan de läggs ut på bloggen.

Galicien är ett riktigt seglarparadis med djupa Rior (vikar, fjordar) som man kan segla in i. Inne i riorna ligger det små mysiga
byar med fisk- eller musselodlingar utanför och massor av fina stränder, en del
helt folktomma och en del med massor av badande och tjoande spanjorer. Det är
oftast inte lika mycket vind i riorna och nästan inga vågor även om det blåser
på utanför kusten.
Medvindsegling i Galicien
Udden Finisterre, Spaniens västligaste udde vid Costa del Muerte (dödens kust)
Musselodling utanför en strand.

Vi ville ta det lugnt i Galicien och se mycket av de fina
riorna. Vi hittade massor av fina ankringsplatser, ibland utanför en mysig by
och oftast vid en fin strand. Och vädret… Soligt hela tiden och lagom varmt (i
alla fall så här års), vattentemperatur 17-20°C.
En gränd i mysiga Muros.
Ankring vid stranden San Francisco i Ria Muros.
Eva beundrar en Palmlilja.
Solnedgång…
…och en liten stund senare.

Installationen av Watermakern gick bra tills vi fått allt på
plats och skulle provköra den. Då läckte det från en spricka på undersidan av själva
watermakern, det syntes inte utan började läcka först när det blev tryck på
vattnet, typiskt… Vi mailade till den tyska återförsäljaren som vi köpt den
ifrån. Han skickade oss meddetsamma vidare till tillverkaren Schenker i Italien. De återkopplade direkt och sa att det går på garantin och att de
kan skicka en ny så får vi returnera den trasiga. Men det är ju inte helt
snabbt och enkelt när man är ute och seglar. Vi har mailat till några marinor
för att se vilken som är villig att ta emot vårt paket, så att vi kan komma dit
och hämta det om en vecka eller två när det kommit från Italien.
Watermakern installerad bakom ryggstödet på soffan, pumpenhet och filter på andra platser.
Här syns läckaget…

Galicien har några öar som är Nationalparker. Dessa behöver
man tillstånd för att besöka. Vi har fixat ett sådant ”Cruising permit”. Sen är det bara att gå in på en hemsida och lägga in vilken av dessa öar man vill ankra
vid och vilka datum, så får man det godkänt meddetsamma (förhoppningsvis). Den
första av dessa öar vi besökte var Isla Salvora. När vi seglade dit kom dimman
som vi varit förskonade från tidigare i år, men som är ganska vanlig i dessa
trakter. Det var riktigt tjock dimma så man såg inte många meter framför sig,
men när vi kom fram till Isla Salvora lättade dimman och vi fick en fantastisk
eftermiddag där. På egen hand fick man bara vara på stränderna vid ankringen
och gå vägen över ön bort till fyren, så det gjorde vi. Men när vi kom tillbaka
till stranden kom det en guide och frågade om vi ville gå till ruinstaden på
norra delen av ön (vilket man bara får göra med guide). Det blev en privat
guidning på knackig engelska, men det var kul att se mer av ön.
ankring utanför Isla Salvora.
Sett från land.
Slottet på Isla Salvora och sjöjungfrun som vaktar utanför.

Isla Salvora var full av sådana här stenformationer.
Den här fina ödlan (Pärlödla, Timon lepidus) smet in bland ormbunkarna.
Ruinstaden.
Guiden berättar om dessa små hus som används för att torka korn.

Äntligen sommarvärme! Nu har vi kommit till Galicien, Spanien och sommarvärmen efter tre
kalla månader i norr. Vi lämnade Newlyn på söndag eftermiddag när stormen
dragit förbi med siktet inställt på A Coruna. Det var fortfarande
ganska höga vågor men vi ville komma iväg, då det skulle komma in ett nytt
blåsväder på onsdagen. Våghöjden hade enligt väderleksprognosen minskat från
6,5 till 2,4 meter och skulle fortsätta att minska relativt fort.

Enligt Wikipedia är “våghöjden avståndet mellan vågdal och vågtopp. Den anges i allmänhet i termer av den signifikanta våghöjden, medelvärdet i våghöjd på den högsta tredjedelen av vågorna. Enskilda vågor kan vara betydligt högre, maximal våghöjd räknas vara knappt dubbla den signifikanta våghöjden“.

Vågor på Biscaya

Det blev en fin och snabb segling med flera delfinbesök. Vi såg
sillvalar spruta runt om och en av valarna dök upp nära båten. På två dygn kom
vi 270 av de 420 nm.

En solig fin dag på havet.

Sillval på nära håll.

Det är ju alltid tävling på sjön så när en båt med röda segel dök upp
började Eva trimma seglen för att vi inte skulle bli omseglade. Det blev vi
ändå och när båten kom närmare såg vi att det var Mapfre, en av Volvo Ocean
Race båtarna som var på väg tillbaka efter en regatta i Cowes.

Tävling med Mapfre.

Enligt alla väderprognoser skulle vi lätt hinna så långt söderut
att lågtrycket skulle passera norr om oss. Men vädersystemet lyssnade inte på
väderprognoser utan tog en betydligt sydligare bana än vad som var förutspått.
Inte så mycket vind, 10-15 m/s, men från sydväst, d.v.s. rakt i nosen. Vi valde
att sätta kurs mot sydost och spanska nordkusten för att för att få en bättre
bog samt vind och vågor på dagen istället för mitt i natten, för att sedan gira
västerut och gå längs den spanska kusten när vinden passerat. Det blev ett
guppigt dygn men Angelina hade kul i vågorna. Vi kom fram till A Coruna på
torsdag morgon efter 516 nm på Biscaya.

Solnedgång

Soluppgång

I marinan i A Coruna påbörjade vi installationen av vår nya watermaker
som vi fick levererad till Hamburgsund när vi passerade där. Med en watermaker
kan vi göra dricksvatten av havsvatten och därmed bli självförsörjande på
vatten. Det innebär att vi inte behöver gå in i hamn för att fylla på vatten.

Årets första bad

Det blev ett par riktigt långa promenader på stan för att hitta slangar
och rostfria skruvar som behövdes till installationen. Efter besök i den
närmaste Ferreterian (järnhandeln) fick vi tips om var vi kunde hitta det vi
behövde. Vi skickades vidare till en specialbutik och vidare till nästa och
nästa. Till slut fick vi tag i det vi behövde och till ett betydligt lägre pris
än vad det skulle kostat i Sverige.

Tjusiga lyktstolpar i gjutjärn längs vägarna.

Det blev fyra dagar i marinan för att hinna med det vi behövde göra i
hamn. Förutom watermakerinstallationen behövde sommarkläder letas upp och
plockas fram medan seglarställ och tjocktröjor skulle tvättas, torkas och
vakuumpackas. Långkalsongerna som varit på nästan varje dag i 3 månader
slängdes i soporna.

Angelina med seglarställen på tork.

De värmande soppluncherna har bytts ut mot ett lättare alternativ.

Rioja-provning på kvällen.

Vi hann även med lite sightseeing för att titta på fyren Hercules
Tower, La Caracola (en staty som vi trodde var en struts men som visade sig
vara en trumpetsnäcka), flera fina badstränder m.m. innan vi flyttade ut till
ankringen tvärs över viken.

Hercules Tower
La Caracola

Ankringsplatsen mittemot Marina Coruna.

Istället för att kryssa tog vi oss kors och tvärs mellan länderna. Skottland – Nordirland – Wales – Irland – England.

Vi gjorde en ganska snabb passage genom irländska sjön där
första stoppet blev Belfast. I Belfast tittade vi på Titanic museet. I området
runt omkring kunde man se platsen där Titanic byggdes och dockan där hon gjordes redo för sjösättning.

Angelina i marinan mitt inne i Belfast centrum, med Titanicmuséet i bakgrunden.

Titanic’s Docka

Vi tittade också på The Great Light som är de största fyrprismorna
som gjorts, de är nu utbytta eftersom de inte behövs längre med dagens LED-lampor.

Från Belfast seglade vi förbi Isle of Man, där såg vi Risso-delfiner
och på kvällen fiskade vi upp tio makrillar, så vi fick makrill både till
middag och lunch. Det var riktigt gott med alldeles nyfångad makrill. Vi
ankrade vid en fin badstrand i Wales, Aberdaron Bay.

Makrillfiske (tre på en gång)

Ankring i Aberdaron Bay, Wales.

På Irland låg vi i Kilmore Quay, därifrån var tanken att segla
till Scillyöarna och sedan vidare till Spanien, eller direkt till Spanien. Men
vi låg i Kilmore Quay ett par dagar medan det blåste friskt och från söder.
Fina hus med halmtak i Kilmore Quay
Vågor på stranden (och Mats)
Truten kan inte läsa…
Hamnsälen vilar på rampen på kvällen.

Sedan
kom en liten paus i blåsten med lagom vindar från väst, men bara två dygn, innan det skulle dra in sydliga stormvindar. Vi seglade därför söderut till Newlyn på
Englands sydvästligaste spets.

Under denna nattseglingen kom det delfiner och lekte vid båten, det var mareld i vattnet så det lyste om delfinerna när de simmade och hoppade, fantastiskt kul upplevelse.
Inga nattbilder på delfinerna, men en dagbild på lekande delfiner får det bli istället.

I Newlyn låg vi och alla andra segelbåtar och fiskebåtar
i hamn medan stormen blåste förbi under drygt två dygn. Vi fick lägga oss
utanpå en fiskebåt eftersom det var fullt på de ordinarie segelbåtsplatserna.
Men det var ett fint ställe och skönt väder förutom blåsten.

Angelina utanpå en röd fiskebåt.
Spännande klättring för att komma ombord när det var lågvatten.
Vågorna stänkte upp på Strandpromenaden (parkerade bilar var fulla med tång).
Så här såg stormen ut på väderprognoserna. Vi är vid den lilla gröna pricken. Den vänstra bilden är medelvindar (17-18 m/s). Den högra bilden är byvindar (25-30 m/s)
I dessa vindar vill ingen vara ute på öppet hav.

Planen är nu att segla härifrån till Spanien direkt (ca 450 nm, dvs knappt fyra dygn) eller
via ett stopp i Frankrike beroende på vindarna. Vi ger oss av i eftermiddag.

Vi rundade Cape Wrath, Skottlands nordvästra hörn, för motor
när vinden dött ut -och vi som trodde att det alltid blåste hårt här. Strax
söder om Cape Wrath fanns en fin ankarvik. Det hade börjat regna och var ganska
mörkt när vi gick in i Loch Laxford och letade oss in igenom trånga sund fulla
med musselodlingar, som inte låg där sjökortet visade, för att ankra inne i Eilean a´chadh-fi.

Inseglingen till Eilean a´chadh-fi.
Musselodling i dagsljus.

Det finns många fina väl skyddade ankringsplatser längs
Skotska nordvästkusten. I Badcall Bay stannade vi två nätter, sjösatte jollen
och passade på att titta på Skotska fastlandet.

Ankring i Badcall Bay.

En “local” som rastar hunden (givetvis med googels) på fyrhjulingen.

Stornoway är huvudstaden på Lewis, Yttre Hebriderna. När vi
planerade seglingen i vintras såg vi att de skulle ha en Keltisk musikfestival här, i slutet av juli, så det blev ett givet delmål på seglingen. Festivalområdet
låg mittemot hamnen så musiken hördes bra ombord.

Hamnen med festivalområdet i bakgrunden

Vad är en keltisk musikfestival utan en parad och säckpipor?

I hamnen var det gott om sälar som väntade på smakprov från återvändande fiskebåtar.

Sälar på land också….

Ett besök av Callanish Stones är ett måste på Lewis. Det är
en minst 5000 år gammal stensättning som grävts fram ur torvmossen. Smidigaste
sättet att ta sig dit var med lokalbuss. En s.k. rover ticket medgav att man
kunde gå av vid två stopp för att sedan fortsätta rundturen. Vi hoppade även av
vid Gearranan Blackhouse Village. Det är en gammal by med Svarthus som
renoverats och nu är det museum i två av husen och sju hus som fungerar som
vandrarhem. Här fick vi bl.a. lära oss hur man vävde Harris Tweed.

Callanish Stones, en av 12 stensättningar inom en radie av 5 km.

Gearranan Blackhouse Village.
Alla husen hade inte blivit renoverade.

Vävning av Harris Tweed på en mekanisk vävstol.

Ett kraftigt oväder skulle dra in med stormvindar från sydväst
så vi beslöt att segla innanför Isle of Skye för att söka skydd i någon hamn
där. När vi kom till Kyle Akin som har två hamnar visade sig att de höll på att
tömma den ena då den var för utsatt för den aktuella vindriktningen. Den andra
hade bara två gästplatser så vi fick ankra istället. Vi hann med en snabbtur med
jollen in till land för att titta på byn och hann tillbaka precis innan regnet
och vinden kom. Ankaret höll och vi sov gott hela natten trots vindbyar på över
20 m/s.

På sjökortet såg det även ut att gå att lägga till vid denna pontonbrygga.

Tobermory är ett välkänt seglarparadis och ett måste att
besöka. Byn är kanske mest känd för de färggranna husen längs kajen och det
centralt belägna destilleriet. Här träffade vi också på flera av de båtar vi
stött på tidigare under vår segling.

Tobermory´s välkända “ansikte”.
Så här många båtar samtidigt hade vi inte sett tidigare under resan.
Vi låg på en boj en bit bort från byn bredvid ett vattenfall.
En vandring i skogen ovanför ankringsplatsen.

Vi hoppades in i de längsta att vi skulle kunna segla
söderut längs Irlands västkust. Men lågtrycken bara rullade in från Atlanten
med sydliga kulingvindar utan något slut så vi bestämde oss för att gå via
Irländska sjön istället. Sista stället vi besökte i Skottland fick därmed bli
Campbeltown på Kintyrehalvön. Vi lyckades pricka in strömmarna genom det
beryktade Mull of Kintyre sundet och hade medström hela vägen från ankringen på
Gigha till Champbeltown, bitvis seglade vi med en fart på över 10 knop trots lätta vindar.

Sightseeing i Campbeltown.
Gott…
…och lärorikt.

Kan inte låta bli att ta med ytterligare några bilder från Skottland
Äntligen sommar i Skottland.
Besök av delfiner.
Nordvästra Skottland i skymningen.

Överfarten från Färöarna till Fair Isle (en liten ö mitt
emellan Shetlandsöarna och Orkney) blev snabb med ganska mycket vind, men
framförallt besvärliga vågor. Eva åkte på årets första sjösjuka och det är ju aldrig roligt.

Men vi kom fram till Fair Isle som är en fantastiskt fin
liten ö, med en liten hamn, en by med en liten shop och en liten skola (där det
går tre barn). Byn är bara ett par utspridda hus, det bor ca 70 personer på ön.
Hamnen.

Tidigare så fanns det också ett stort fågelobservatorium där
det fanns sällskapsrum och duschar för seglare och ornitologer. Tyvärr
brann det ner i våras, men ska nu byggas upp igen.

Det nedbrunna fågelobservatoriet.

Annars är det mest den underbara naturen som gör att folk
besöker denna lilla pärla. Vi fick två fantastiska dagar då det till och med var
soligt och ganska varmt.

Och så för fågellivet förstås. Där finns massor av fåglar. Här ett litet fotokollage med mina favoriter.
Hamnens säl…

Vi fick en fin snabb segling ner till Orkneyöarna och
huvudstaden Kirkwall. Även i Kirkwall var det soligt och skönt. Vi hade lite
sightseeing i staden, tittade på St Magnus Katedralen, fikade på ett Café mm,
sedan gick vi till Scapa Distillery där vi fick provsmaka lite whisky.

På Orkney är man även rädda om de gamla. Inte bara lekande barn på skyltarna…
Scapa Distillery
På väg ut från Scapa stod den här skylten. Antar att man bara får köra 10 miles per hour när man druckit whiskey?

Tillbaka
i hamnen tankade vi diesel och sa till hamnkapten att vi tänkte ankra utanför
hamnen tills nästa dag, då vi skulle segla tidigt från Kirkwall för att få
strömmen med oss runt Orkneys västkust och in i Scapa Flow. Hamnkapten sa att
vi kunde ligga kvar inne i hamnen utan att betala för en natt till, så det
gjorde vi.

Vi rundade Orkneys västkust för att få se lite av den. Det
fick vi inte eftersom det var så dimmigt att ingen kust syntes. Men när vi gick
in genom Pentland Firth blev det lite sikt så vi såg några öar och det vilt
strömmande havet, en medström på fem knop, ger bra fart men gör det lite svårt
att styra. Vi lyckades i alla fall ta oss in i Scapa Flow, som är Orkneys
”innanhav”, där ankrade vi i en vik på norrsidan. Nästa morgon seglade vi
västerut förbi Stromness genom Hoy Sound, som var lika strömmande och gav oss
över 10 knops fart.
Så här ser vattnet ut när det är riktigt strömt, med virvlar och toppiga vågor.
Och så här ser det ut på plottern (de röda pilarna pekar på några av vågtopparna) observera även farten 10,7 knop.

Fin segling söderut förbi häftiga klippor och höga
vattenfall på ön Hoy, sedan västerut längst Skottlands nordkust i svag vind och
solsken för gennaker.

Valar siktas. (Vi såg även tumlare och sälar)

Härlig gennakersegling.

Färöarna är en dansk ögrupp i Nordatlanten som ligger mittemellan
Skottland och Island. Den tillhör inte EU men det går bra att betala med Euro.
Annars är det dansk valuta som gäller.

Landskapet är bland det mest dramatiska i Europa. Det mesta av öarna
ligger mellan 300 och 800 meter över havet. Det innebär höga branta klippor
längs kusterna med spektakulära klippformationer, grottor och höga vattenfall.

Dranganir och Tindholmur

Tindholmur

Gásadalur

Det finns bra ett fåtal sand stränder men det är å andra sidan ingen
som åker till Färöarna för att bada, möjligtvis någon enstaka äventyrslysten
Eskimå. Temperaturen på sommaren kan gå upp till 12-15 C och vattentemperaturen
10-11 C.

Större delen av bebyggelsen ligger vid vattnet i skydd längst in i
någon av de många djupa fjordarna. Många hus, såväl gamla som nybyggda har
grästak.

Funningur

Grästak

Vi angjorde först Torshavn som är huvudstaden där vi klarerade in. På
både hamnkontoret och hos tullen fick vi frågan varför vi pratade engenska när
vi kom från Sverige. Här pratar man förutom Färöiska (som är ganska likt
isländska) även skandinaviska. En dialekt som är liknar svenska och är
betydligt lättare att förstå än danska.

Skriven Färöiska är ganska lätt att förstå

Tinganes i Torshavn

En och en halv dag hyrde vi bil (minsta hyrtid var två dygn men de kunde göra ett undantag) för att upptäcka de två största öarna Stremoy och
Eusteroy. Vi körde ”smörblommevägar” d.v.s. scenic routes.

Hamnen i GjøgvHamnen i Gjøgv (Hur får man fast fendertar i spridaren?)

Fossa vattenfall

Ön Mykines besöktes med
färja från Sørvágur då den
enda hamnen är för liten för Angelina. Mykines är en fågelö med fyra miljoner
häckande fåglar. Vi gick en lång vandring ut till fyren på västra spetsen och
fick se massor av lunnefågel, havssula, stormfågel och tretåig mås (de ska bara
ha tre tår). Fyren syntes dock knappt i dimman när vi kom fram.

Mykines med fyren dold i dimman

Eva i Puffin-heaven

Puffins (Lunnefåglar)

Havssulor på Mykines

Att navigera bland öarna
är ganska lätt då det ofta är djupt ända in till land och det är få grund. MEN
tidvatten strömmar och accelerationszoner (där vinden ökar kraftigt mellan öar
eller runt uddar) ger seglingen en helt ny dimension. När vi seglade från
Sandur till Vágur hade vi en kraftig ström, drygt 4 knop, växelvis med oss
eller rakt i sidan. Svårt att hålla kursen då, men det gick fort framåt, tidvis
över 10 knop.

Lille Dìmon (Lilla Dimön)

Även vädret är spännande
och växlar snabbt. När vi skulle segla mellan Sørvágur och Sandur, en segling på ca 6-7- timmar valde vi att
segla på natten för att få strömmen med oss och tillräckligt högt tidvatten för
at komma ut ur hamnen. Det blev en fin segling även om temperaturen var 6.3 C
och tät dimma. Dimman övergick sedan i ett uppfriskande regn. Väderprognosen
visade givetvis uppehåll.

Dimmig utsiktNästan samma vy lite senare

Dranganir

Hamnarna är ofta små fiskehamnar med plats för en eller kanske två
besökande segelbåtar. Det finns inga skyltar så man får fråga sig fram. Många
hamnar är grunda och djupen är sällan angivna på sjökorten. Å andra sidan
kostar det inget att ligga där och ofta finns både vatten och el på bryggan.

Fiskehamnen Sørvágur

Knitted Stone på Sandoy. En Jättesten täckt med ett stickat lapptäcke.

Shetlandsponny på Shetlandsöarna.

Vi stannade tre dagar i Lerwick. Tittade på sta’n och vandrade
runt.
Lerwick
Garageport. Flera små hus hade såna här tak av gamla båtar.
Undrar hur det är att paddla en sån här kajak?

En dag tog vi bussen till Sumburgh Head, längst söderut på Mainland. Det
är en fyrplats med en hög klippa där det är massor av fåglar, bland annat
Lunnefåglar, som man här kan komma riktigt nära. De är så söta, de små
papegojliknande fåglarna. På Shetlandsöarna ser man dom hela tiden, de flyger
förbi eller ligger på vattenytan och guppar, men de dyker snabbt när man seglar för
nära. Det var massor av andra fåglar också på klipporna; Sillgrisslor,
Tobisgrisslor, Tordmular och Stormfåglar. På vägen dit passerade vi massor av får.

Får nr 87 med lamm nr 87.
Sumburgh Head.
Mats kollar på utsikten bredvid mistluren vid fyrtornet.
Djupa raviner…

Fågelklippor med tusentals Grisslor.
Lunnefågel

När vi seglade vidare från Lerwick rundade vi ön Noss som
har häftiga branta klippor med massor av havssulor och andra sjöfåglar. Solen
strålade och vinden var svag så vi gled förbi lugnt för bara ett försegel.

Massor av Havssulor på och framför fågelklippan.
Så här ser mycket av Shetlandsöarna ut.

Sedan seglade vi norrut och ankrade fyra nätter i tre olika ankarvikar. Två av
dom var inne i Yell sound. Där var det riktigt strömt i flera passager när vi
seglade igenom. Vi hade lite motvind men medström (västerut) så vi behövde göra
ett slag mellan två av de ”kanaler” med mest ström, när vi passerade öarna
mellan dessa så gick strömmen åt andra hållet (österut) så vi drev bakåt igen,
sen när vi kommit förbi öarna var det full fart medström 4 knop igen. Det är
spännande med tidvattenströmmar i smala passager.

Ankring i Ell Wick

Midsommarafton låg vi ankrade i en fin vik där det var en säl som tittade upp emellanåt för att hålla koll på oss. Annars blev det Fish’n’chips till midsommarmat (världens bästa fish’n chips serveras på Frankies i Brae) och på kvällen massor av jordgubbar och en flaska champagne.

Frankie’s

Dagens fångs med ankare och kätting. Det är massor av Kelp (sjögräs eller långa tångruskor) på botten i ankarvikarna, dessa följer med upp när man tar upp ankaret.
Nån som har ett bra recept på Kelp?

På söndagen den 23 juni lämnade vi Shetlandsöarna och
seglade mot Färöarna. Vi fick en lugn överfart med medvind och ganska lite
vind. Det tog alltså lite längre tid men vi hade sol och relativt lugnt hav (och
det vill man ha på Nordsjön). 194 Nm blev seglad distans och överfarten tog 42
timmar. På tisdagsmorgonen kl 5 la vi till i Torhavn, som är Färöarnas
huvudstad.

Fina klippformationer när vi lämnar Shetlandsöarna.
Soluppgång till havs.
Oljeriggar på Nordsjön.
Färöarna i sikte.

Så började det bli dags för oss att ge oss ut på Nordsjön. Strax
utanför kusten fångades årets första fisk, en makrill lagom stor till en lunch
för två.

På väg till Shetlandsöarna gjorde vi först ett stopp på
Utsira, känd från alla sjöväderrapporter, som ligger 10 M utanför Norges kust.
Vi seglade dit en måndag för att segla vidare på tisdag, men väderrapporten
visade plötsligt på västlig kuling vid Shetlandsöarna så vi beslöt att vänta
två dagar för att få en fin halvvind istället och samtidigt hinna se lite mer
av Utsira. När viden mojnat på Shetlandsöarna ökade vinden till styv kuling på
Utsira så vi blev kvar ytterligare två dagar.

Det första vi gjorde var att besöka fyren där också
väderstationen ligger.

Utsira, som är Norges minsta kommun, är mysig med småkulliga
bergknallar, beteshagar, och kärr. Ön ganska rund till formen, med en diameter
på ca 3 km, och med två större vikar i norr och söder, där de två hamnarna
ligger. Mellan hamnarna är det 1,5 km.

Sörevågen, där vi låg

Svårt att tro att vi
ligger inblåsta

Nordviksvågen

På denna lilla ö gick vi 27 km under 5 dagar. Förutom
naturen fanns det mycket annat att titta på och då kanske inte det man förknippar
med en ö i Nordatlanten – väggkonst. Det fanns massor av konstverk målade på
alla möjliga och omöjliga platser.

På husväggar

På stugor

På lador

På murar

På bergknallar

På sjöbodar (observera maneterna på blusen)

Att handarbete är populärt på ön syntes även på många
ställen i naturen.

Det är inte bara Eva som gillar fåglar. Här gick man långt
för att skydda de små.

Skylten säger: Vogt dem for katten!

På lördag morgon hade vinden mojnat och solen sken så vi
kastade loss och satte kurs mot Shetlandsöarna i lätta vindar. Vinden dog tyvärr
på eftermiddagen så det blev en hel del motorgång under natten. Givetvis i regn och
dimma, det är ju ändå Nordsjön.

I dimman dök så småningom den första oljeplattformen upp.

Och på morgonkvisten möttes vi av valar vid ett par
tillfällen. Troligtvis var det vikvalar (Minke Whales).

När dimman lättade fram på förmiddagen och solen kom fram blev det riktigt skönt
i sittbrunnen.

Land i sikte

Efter 35 timmar och 196 M var angjorde vi Lerwick hamn.

Det första vi gjorde i Lerwick, efter att ha klarerat in,
var att besöka Turistinformationen för att få tips om sevärdheter och vad man
kan göra. Detta är en av sakerna vi tittade på, men mer om det i nästa inlägg.

I Farsund kom ”hamnkapten” och satte upp skyltar, sen kom
han till vår båt. Vi trodde att han skulle säga åt oss att betala, men han sa att
från och med idag är det gratis att ligga i Farsund gästhamn. Ibland blir man
positivt överraskad!

Rasvåg är en fantastisk pärla, små vita hus alla med sitt
eget båthus, nästan alla. Det är många som missar Rasvåg eftersom den ligger
lite nära Farsund och man vill vidare västerut. I denna idyll låg vi två
nätter och hann med att bestiga flera utsiktsplatser.

Rasvåg uppifrån.
Ett bra sätt att bli av med mördarsniglar?

Vi mellanlandade i Sirevåg men fortsatte direkt nästa morgon
mot Stavanger där vi låg i hamnen vid oljemuséet. Det blev en titt på gamla
staden och lite inköp innan vi lämnade Stavanger och seglade in i Lysefjorden.

Gennakersegling, äntligen medvind mot Stavanger.

Gamla stan i Stavanger.

Fantastiskt att segla på djupt vatten precis intill höga
berg och massor av vattenfall. Vi blev förvånade att det gick att segla hela vägen
in men med medvind så det gick bra. Med bara försegel ute gled vi fram i sakta mak och la till för natten i Flörli. Där gick vi upp för världens
längsta trätrappa 4444 steg, inte upp för hela, men 800 steg upp, och
sedan en blöt och brant stig tillbaka ner till hamnen. Trappan går bredvid två
rör som leder vatten till en turbin för elproduktion.

När vi seglade Lysefjorden tillbaka nästa dag hade vi ganska
klart och stilla väder så sikten var bättre, bergstopparna och
Preikestolen syntes bra nerifrån. Det skulle börja blåsa så vi bestämde oss för att ligga
i hamn i Jörpeland och besöka Preikestolen därifrån. Vi väntade en extra dag på
klart väder (man vill ju inte ha låga moln, regn och dimma när man ska upp på
en utsiktsplats). Bussen gick från Jörpeland till Preikestolshytte, därifrån
var det 4 km vandring upp till Preikestolen 605 möh. Det blev en fantastisk
upplevelse, men det är många människor som går dit varje dag, så man är inte
ensamma däruppe precis.

Preikestolen nerifrån.
Höjdrädda Eva trotsar sina rädslor.

När vi sen låg i Finnöy kom sommaren till Norge, i alla fall
så pass att långkalsonger inte behövdes och vi kunde grilla och äta middag i
sittbrunnen. En hel del åska var det innan vi seglade vidare till Skudeneshavn
mellan åskovädren. När vi vaknade nästa morgon var det sommar på riktigt,
soligt och varmt shortsväder.
Förtöjda precis framför husen, masterna för alla balkonger.
Nästan som Venedig?

Vi stannade ett par dagar medan några blåsväder
drog förbi ute på Nordsjön. Planen var att segla mot Shetlandsöarna på måndag,
men så kom det in mera blåsigt väder i väderprognoserna, så som det ser ut nu
kan vi segla över Nordsjön på torsdag. Imorgon seglar vi ut till Utsira, Norges
västligaste ö.

Efter drygt en veckas segling tillsammans med våra vänner Mats och Marianne reste de hemåt för att arbeta igen.Som traditionen bjuder bad vi dom skriva ett inlägg om Norgeseglatsen:

– Hej och tack för en härlig seglats❤️ Vi är så glada och nöjda att vi fått vara med och uppleva Skagerrak och dess nycker? Att ha ” en fågel i ögat” har fått en innebörd?Inte mycket nappade men vissa satt med Ess i ärmen? Chicago (ett kortspel) är en svår nöt , men ibland står turen där….. Angelina levererade åter trygghet och värme och vi saknar redan dess besättning. Vi kanske ses på ”latare latituder”?? ska bli intressant att se när ni är på Predikstolen och ” häng stenen”:) kram på er båda?
Mats och Marianne på toppen av Varbak i Farsund.

Nu har vi seglat vidare på egen hand och har fått uppleva lite mer av Norge, men mer om detta i nästa blogginlägg om ett par dagar.
Lysefjorden

Från Malmö seglade vi vidare till Gilleleje, Glommen och
Fotö utanför Göteborg där vi träffade Mats och Marie på Isa som vi träffade
flera gånger på vår förra segling. Det blev en trevlig kväll med räkor, vin och
massor med segelsnack och prat om gemensamma vänner.

Eva på bryggan på Fotö.

På morgonen seglade vi vidare till Lysekil där Mats och
Marianne skulle mönstra på för att segla med till Norge. På vägen ditt var det
dåligt med vind men massor med tumlare.

Eva och en av ca åttahundra tumlarbilder.

Seglingen till Grimstad i Norge blev regnig men vi hade en
bra vind, slör 12-14 m/s. Vi forsade fram seglade 90 M på 11,5 timmar.

En strandpiplärka kom och sökte lä i regnet och stannade
nästan en timme.

Pippin tyckte det var tryggast att sitta på Marianne och
vippa med stjärten i hennes öga.

Efter Grimstad gick färden vidare västerut med stopp i Olavsundet
och Farsund.

Matte ömsom fiskar och fryser…

Ankring i Olavsundet och besök på den gamla tyska
befästningen på Helgöja.

Vi hade tänkt segla från Farsund till Rasvåg på Hidra. Det
blåste ganska bra men enligt väderprognosen skulle det bli 10-12 m/s och något
mer på eftermiddagen men det var ju bara 20 M dit så det skulle säkert gå bra
även med vinden emot och kryss bit.

Men vinden bara ökade och ökade. Motström på 1,5 knop och vågor på två meter medförde en kryss som var allt annat än vägvinnande så när vinden ökat till över 17 m/s beslöt vi oss för att vända tillbaka till Farsund och vänta ut vädret. Fem timmars kryss mot nordväst blev en timmes läns tillbaka.

Dagen efter stannade vi i Farsund och gick en långpromenad
till Skjolnesveten och Geitefjellet istället.

Lunchpaus på väg mot toppen

ÄNTLIGEN är vi på väg igen… MOT NYA ÄVENTYR!

Lite om vad som har hänt innan denna avfärd. Vi hade en plan
att lägga om teakdäcket på båten, hade bokat in tid och allt, men strax innan
avfärd mot Ellös på Orust (där det skulle göras) fick vi reda på att dom hade
grävt upp vägarna i Ellös så att det inte gick att frakta båten från vattnet
till varvet där teaken skulle läggas. Det kunde senareläggas, men kunde inte
utlovas vara klart innan midsommar. Så vi skjuter på det projektet något år
fram i tiden.

Vi behövde ändå få upp båten på land för att byta anoder och
se över botten. Detta gjordes under sjösättningen i Stärnö Vindhamn. Medan kranföraren
hade frukostfika hängde Angelina uppe i slingen. Under tiden bytte vi anoder
och skrapade propellern ren från havstulpaner.

Vårrustning på 20 minuter.

Motorn behövde också en översyn, vilket gjordes på Saltö
Varv i Karlskrona, eller inte inne på varvet (eftersom det var lågvatten kom vi
inte in där). Vi fick ligga på utsidan av Saltö, i Fiskehamnen, medan de
servade motorn. Spridarna och ventilspel justerades så nu kommer inte minsta
rök från motorn.

Lite övrigt vi har gjort sedan förra turen: nytt peke, nytt
ankare, bytt batteribank till litiumbatterier, bytt till en större generator,
bytt vanten på mesanmasten, köpt en watermaker som ska hämtas i Hamburgsund och
installeras under färd, ny gennaker och lite annat smått och gott.

Men nu är vi alltså på väg. Vi vinkades av kl. 14 på
lördagen den 11 maj enligt plan, och fick en bra segling (trots en del kryss)
ner till Simrishamn, där vi kom in mitt i natten i mörker.

Söndag fortsatte vi till Ystad i fortsatt lite motiga
vindar.
Champagne och jordgubbar (tack jobbarkompisarna för det) i Ystad hamn.

Segling vidare på måndagen,
längs sydkusten. När vi kom till Smygehuk var vindarna växlande 2-12 m/s och
kom från olika håll hela tiden. Men vi lyckades ta oss genom Falsterbokanalen
till Malmö där vi la till i Dockans marina, mitt i stan på kvällen. Vi stannar i Malmö för att träffa min dotter Alexandra innan vi seglar vidare.

Öresundsbron passeras
Dockans marina i Malmö

Den 2/7 lämnade vi Klaipeda efter att ha väntat på att vind
och vågor skulle lägga sig något.

Det var ändå mycket sjö kvar och ganska mycket vind i början
och motvind. Det blev en snabb och skumpig färd, de första 10 timmarna snittade
vi 6,5 knop trots kryss i gropig sjö. Sedan minskade vinden något och vi fick
en fin nattsegling och även nästa dag blev det fin segling. Vi la till i Burgsvik på södra Gotland
efter 171 nm vilket tog 1 dygn och sex timmar. Bakom oss i den lilla hamnen
låg en segelbåt som brutit masten i den hårda vinden två dagar tidigare
(anledningen till att vi stannade några dagar extra i Klaipeda).

Nästa morgon fick vi lift till affären med hamnkapten, för
lite matinköp. Sedan kryssade vi vidare till Stora Karlsö.

Där la vi till på turbåtens plats. Det gick bra eftersom vi kom dit efter sista båten för dagen gått. Vi gick en långpromenad på ön och tittade på grottor, fåglar, fyren och Linné´s ask.
Fågelskådare
Tordmuleoch sillgrisslor i massor
Grottan “Stora Förvar”
Linnés Ask

Vidare seglats norrut mot Gotska Sandön där vi ankrade upp
tidigt på morgonen efter en fin nattsegling, i början långsam kryss men sedan härlig
slör i god vind på platt vatten.
Vi passerade Visby
0ch fick en fantastisk solnedgång

Vi ankrade på sydsidan av ön, så nära området
med ankringsförbud (i vårt sjökort) som möjligt för att få lite sjölä. Vi sov
några timmar innan vi tog jollen in för att utforska ön. Mycket sand, öde
stränder, tallskog, orchidéer, myror och sälar. Det blev en lång promenad, 19
km innan vi var tillbaka vid jollen igen.

Långa fina folktomma stränder
En del vägar var tunga att gå påBakom planket fick man skåda sälarOrchidéer
Tallskog
Nästa morgon seglade vi vidare mot fastlandet.

Vi lämnade Kalningrad kl 02:50 (broöppningen kl. 3 för de i
den inre marinan) på morgonen för att gå till Litauen. Först 20 NM för motor
genom kanalen till Baltijsk där vi skulle klarera ut och sedan ytterligare 80
NM till Smiltynes Jachtklubas där vi skulle ligga under Klaipedabesöket. Vi
angjorde marinan kl. 3 på morgonen. Det tog tid p.g.a. motvind. Seglad
distans blev 125 NM istället för beräknade 100 NM.

Dagen efter blev det sightseeing, först till fots i staden
och sedan med buss ut på landsbygden. Guiden berättade att Klaipeda betyder ”horrific
footprint” och mycket i Klaipeda handlar om att lämna sina ”fotspår”.

Det blev besök på Ventes Rages, en ornitologisk station och
museum. Därefter färja över Lagunen till Kuriska Näset med besök på sanddynerna
och Thomas Manns sommarstuga.

På kvällen bjöd den Litauiska delegationen på avslutningsmiddag i marinan.

Eva tillsammans med reportern Niklas från På Kryss och Jacob från Bornholm. Niklas var med från Gdansk till Kaipeda för att skriva om eskadern.
Dagen efter skulle vi segla på lagunen till Nida. De som
inte ville segla med egen båt, det blåste 22 m/s, kunde följa med på ett historiskt segelfartyg som
förr användes på lagunen. Angelinas djupgående var för stort så det blev
fartyget för oss och buss tillbaka.

Vi blev kvar ytterligare två dagar på marinan p.g.a. hård
vind från fel håll innan vi kunde sätta kurs mot Gotland. Tiden ägnades åt strandpromenader och ölprovning.

Inklareringen till Ryssland görs i Baltijsk som är Rysslands
västligaste stad och ligger vid Baltijska sundet på Wislanäset.

Efter att ha fått tillstånd via VHF att gå in i sundet gick
vi till Border Control dit vi blev ledsagade av kustbevakningen.

Inklareringen
gick förvånansvärt smidigt där 6-8 personer från olika myndigheter kollade visum,
pass och båtpapper, ställde massa frågor och genomsökte båten m.m. Alla var
glada och trevliga och två pratade engelska vilket underlättade då vår ryska
har vissa brister.

Kaliningrad ligger en bra bit in i landet. Man kommer dit
via en 40 km lång kanal som börja i Baltijsk. Det var seglingsförbud i kanalen
så det blev motorgång 4 timmar in till Kaliningrad. Kanalen kantades av många krigsfartyg, gamla nedlagda fabriker, nya och gamla kraftverk och pampiga lagerlokaler.

Det finns två marinor inne i Kaliningrad. Den lite
modernare, Marina of the Museum of World Ocean hade tillgång till dusch. För
att komma dit var man tvungen att passera en bro och kraftledning med 17,9
meter fri höjd. Vår mast är 17,5 meter inkl. VHF-antenn. Strax innan vi skulle
passera kraftledningen fick vi besked om att det var högt vattenstånd, +0,35
meter. Det skulle ge oss en marginal på 5 cm varför vi stannade vid den lite
mer omoderna Fish Boat Marina.

Marina of the Museum of World Ocean

Bron och kraftledningen

Fish Boat Marina

Hamnplanen på Fish Boat Marina såg ut som baksidan på en gamal bilverkstad

Men utsikten åt andra hållet var desto vackrare

Arrangörerna hade ordnat ett fullspäckat program med
sightseeing tills fots och med buss, besök på museum och fotbolls-VM.

Busstur till badorten Svetlogorsk

Bärnstensbrytning

Sångtävling på bussen. Danmark vann med låten Bornholm Bornholm

Sightseeing på stan till fots bland kyrkor

och statyrer

Bargata längs kanalen med tillfälle till en elvaöl

Våra nya tyska vänner på båten Seewolf, en HR 42F

I Kaliningrad spelades några av VM:s fotbollsmatcher. Vi lyckades inte få tag i biljetter till matchen Spanien-Marocco men såg den på storbilds-TV på Fan Fest tillsammans med flera tusen andra fotbollssupporters. Eva snackade in oss på VIP-området så vi kunde äta och dricka under matchen.

Fotbolls VM:s maskot (till höger)

I väntan på att fotbollsmatchen skulle börja spelade en blåsorkester gamla fina hårdrockklassiker.

Vi gick tillbaka till Fan Fest området dagen efter för att se matchen mellan Danmark och Frankrike. Inte samma drag denna dag.

Framme i Leba i Polen blev vi mottagna av en svensk
Hallberg-Rassy som visade sig känna Angelinas förra ägare och av det Tyska
TV-teamet som genast bjöd med oss på en utflykt nästa dag.

Utflykten bar av till en känd jättestor sanddyn nära Leba
dit vi åkte först med taxi sedan elbil sista biten. Sanddynen ligger på ett näs
mellan Östersjön och en polsk sjö. Det var kul att se och var en fin vandring
upp på de höga sanddynerna.

Innan vi kastade loss ”lånade” vi ut ett sjösjukeplåster
till den stackars tyska reportern som legat sjösjuk hela seglingen från
Bornholm till Polen.

Svaga vindar när vi startade seglingen men plötsligt ökade
vinden till 18 m/s och regnet vräkte ner. Vi hann precis få ner Storseglet för
att inte ha för mycket segel vid så mycket vind. Det blev en bra snabb segling
15-16 m/s på slör/läns ända in i hamnen i Hel, beläget längst ut på Helhalvön.
I hamnen var det nästan lika mycket vågor som utanför då det är öppet under
pirarna. Vi fick hjälp att lägga till av den danska båten Alpha med Lars, Jacob
och det tyska TV-teamet ombord, de kom i hamn precis före oss. Det blev en
angörings både på Angelina och på Alpha innan vi stupade i säng.

TV-teamet in action

Efter sovmorgon och frukost gick vi en långpromenad längs
stranden på östra Helhalvön.
Efter lunch seglade vi vidare till Gdansk.

På väg in i Gdansk.

Midsommarfirande i väntan på broöppning.

Direkt när vi angjort gick vi till Night Market, en
festplats med olika maträtter och öl (där vi fortsatte midsommarfirandet
tillsammans med våra danska vänner, TV-teamet och arrangörerna.

Marina Gdansk

Nästa dag, lördag, gick vi och tittade på Gamla Stan i
Gdansk, riktigt fint.

Kanske man ska ha en soppa till lunch…

Men se upp för parkeringsböter (de sätter ”fotboja” runt
däcket)

Kl 18 var det samling för Polsk välkomstkväll med mat och öl
(och Rally-briefing). Vi är 22 båtar som deltar i Regattan, en svensk, en
dansk, en polsk, en litauisk och resten tyska båtar. Dessutom en svensk
reporter från tidningen ”På Kryss”, ett par polska fotografer, arrangörer, det
tyska TV-teamet m.m.

På kvällen var det Fotbolls-VM match Sverige-Tyskland som vi
fick se på en storbilds-TV på hotellet. Vid halvlek var vi Svenskar och Danskar
glada då Sverige ledde med 1-0, länk till På kryss,
men tyvärr slutade matchen 2-1 till Tyskland.

Tidig söndagsmorgon, avsegling kl 03.55 eftersom bron öppnar
04.00 för oss. Regn och åska när vi lämnade Gdansk denna morgon. Sedan blev det
en fin segling mot Kaliningrad.

Äntligen semester och segling igen. Denna sommar ska vi vara
med på något som heter South Coast Baltic Rally. Det är ett arrangemang som drivs gemensamt av hamnarna i norra Tyskland, Bornholm, Polen, Kalingrad, och Litauen, och sponsras med EU-pengar. Totalt 22 båtar ska vara med i år från och med Gdansk.

Det tjuvstartar i Svaneke på
Bornholm måndagen den 18 juni kl 19. Lördagen den 16 juni seglade vi från
Stärnö Vindhamn i lätta vindar, motvind. Det blev kryss hela vägen till
Christiansö, seglad sträcka 76 nm i stället för 50 om vi sluppit
kryssa. Ganska mycket vind när vi angjorde hamnen på Christiansö i mörker kl 02
på natten.

Vi stannade hela söndagen på Christiansö och fick en fin dag
där, promenerade runt ön och tittade på fåglar, sälar och grodor.

Vi förstår oss fortfarande inte på den danska
sopsorteringen????

På måndagen seglade vi till Svaneke där vi la till i
ytterhamnen. Kl 19 var det dags för Välkomstmiddagen med den danska
kommittén. En fantastisk middag på en uteservering i en gammal båt i
Svaneke hamn. Det var två tyska båtar, en dansk båt, och vi som är den enda
svenska båt i denna regatta. Dessutom var det tre tyska arrangörer, en dansk
fotograf och ett tyskt TV-team (tre personer).

Svaneke hamn:

Tisdagen bjöds vi på en Gourmet-tur på Bornholm. Vi åkte
med två snabba motorbåtar till tre hotell/restauranger på ön (Melsted,
Stammershalle och Vang), där vi fick mat och dryck. Det blåste ganska mycket så
det blev en studsig färd med ribbåten vi åkte, det var kul men något blött.
Maten var fantastisk, en förrätt med pilgrimsmussla på första stället och olika
smörrebröd på det andra och sist smårätter á la Bornholm.

Onsdag morgon lämnade vi Svaneke för att segla vidare mot
Polen. Lite vind och medvind när vi började segla så vi satte gennakern
(nyreparerad hos Hamel) och seglade med god fart.
Vinden ökade efter hand,
plötsligt hördes ett brak och gennakern låg i vattnet, den hade spruckit från
toppen och ända ner längs båda kanter så den bara hängde ihop i nederkanten. Det blåste då ca 9
m/s, vilket tydligen var för mycket för vår gamla solblekta trotjänare. Sedan
fick vi en bra segling vidare mot Leba i Polen där vi kom i hamn kl 22 efter 89
nm.

Lördagen den 9 september kl 15.00 angjorde vi hemmahamnen
Hermans Heja i Sölvesborg. En bra bit utanför Valjeviken blev vi mötta av
två båtar från SSS (Sölvesborgs Segelsällskap),
det var Rune och Gunnar som kom ut för att möta oss och segla in tillsammans
med oss.

Eftersom vi bestämt att vara i hamn kl 15:00 seglade vi långsamt med bara en liten flik av genuan utrullad för att inte komma in för tidigt. Regnet vräkte ner men vi kände oss ändå välkomna hem när släkt och vänner från båtklubben stod och väntade på oss. Även lokaltidningen BLT mötte upp och kom för en intervju (länk till reportaget i måndagens tidning).

Gästflaggorna från alla länder vi besökt hissade och det stora flaggspelet.

Peter hälsar oss välkomna hem och lämnar över blommor från SSS.

I en vecka har vi varit i Sverige.
Första hamnen i Sverige blev Malmö där vi besökte en Volvo
Penta-verkstad och fick vår läckande kylvattenpump lagad. I Malmö passade vi
också på att hälsa på Evas dotter Alexandra och pojkvännen Safet, som precis flyttat till Malmö och skaffat
lägenhet där.

Vidare seglade vi till Höllviken där vi hälsade på Angelinas
förra ägare Tommy och Lena. Där blev vi bjudna på jättegod grillmiddag och en mycket
trevlig kväll.

Passage genom Falsterbokanalen

Vi ankrade utanför Abbekås där vi hade en egen grillkväll.

Kåseberga hamn

Ale Stenar vid Kåseberga

Vi gjorde även mellanlandningar i Simrishamn och Åhus för
att njuta lite mer av friheten innan vi seglade den sista biten hem. Nu har vi lite att
göra innan det är dags att återgå till vardagslivet och arbete.

Om ett par dagar kommer det ett blogginlägg med en summering av vårt äventyr.

Helgoland är en tysk ö i Nordsjön ca 35 M från kusten. Den
charmiga ön är ett populärt turistmål där kurhotell, ett rikt fågelliv och
taxfree shopping lockar. Dieseln kostar 8:50 SEK så vi passade på att toppfylla
tanken.

HelgolandMassor med havssulor, men inga albatrosser
Gladaste havssulan på ön
En av många sälar

När man går uppför Elbe till Brunsbüttel, där man slussar in
till Kielkanalen, är det viktigt att man har koll på tidvatten och strömmar. Vi
lyckades pricka in det perfekt och hade 3-4 knops medström uppför hela floden. Fick
slussa in ensamma i stora slussen.

I marinan i Brunsbüttel låg vi långsides,
utanpå tre mindre båtar. Givetvis skulle den näst innersta båten iväg tidigare
än tidigt morgonen efter. Strax före kl. 6 var vi uppe för att flytta på oss.
Det var en lugn fin morgon så vi beslöt att lämna hamnen vi också. Vi kom inte
långt innan dimman slog till och sikten försvann under ett par timmar.
Spännande att möta 150 meter långa containerfartyg i en smal kanal i dimma.

En av alla de färjor som korsar kanalen just när man passerar

Oljetanker som höll på att vända mitt i kanalen

När de mötande fartygen kör om varandra blir det trångt

Halvvägs genom kanalen tändes laddningslampan på instrumentpanelen – kilremmen till extrageneratorn hade gått av. När vi stannade i Rendsburg
för att byta rem upptäckte vi att axeltätningen till kylvattenpumpen läckte,
inte så mycket men vattnet droppar gärna ner på kilremmarna. Vi upptäckte också
att remmen legat emot kylvattenslangen som nötts kraftigt, det var nästan
hål. Remmen byttes och kylvattenslangen lagades provisorisk. Förhoppningsvis
skulle den hålla till vi kom till Sverige igen.

Före detta kilrem

I slussen i Holtenau slussade vi ut tillsammans med ett
större containerfartyg, två segelbåtar och tre roddbåtar! En av roddbåtarna
hade svensk flagga. Det var ett gäng Göteborgare som var på besök på Kiels
roddklubb.

Slussen i Holtenau

Vi ankrade utanför Orthmüle Marina i Heiligenhafen. Nästa dag flyttade vi in
i marinan för att kunna fylla Angelina med öl och vin från Calles. På kvällen
grillade vi vid hamnens fina grillplats.

Grillning i solnedgången

Det blev en nattsegling till Danmark. Ett besök i fiskrökeriet
är ett måste i Dragör. Två sorters rökt lax, deller (danska fiskbullar) och
krabbsallad inhandlades för våra sista danska kronor. Det räckte till två
luncher och en middag.

Solnedgång på väg till Danmark

En av gränderna i DragörDansk cykel

Nu är vi snart hemma igen. Vi räknar med att angöra hemmahamnen
Hermans Heja lördagen den 9 september kl 15:00 (om vindgudarna är med oss).

Kanaler, slussar och broar är det som gäller i Holland. Det
blir en hel del motorgång, trots att man kan segla vissa sträckor om man inte
har motvind (vilket vi hade i början). Det blir också en hel del väntan på
slussning och på att broar ska öppnas. Vissa järnvägsbroar öppnas bara morgon
och kväll, andra broar öppnas så fort det kommer segelbåtar.

En del vill inte vänta på broöppningar…

Broöppning för oss och alla andra.

Vi gick kanaler från Vlissingen (på gränsen mot Belgien) upp till IJsselmeer norr om Amsterdam för
att sedan gå ut i Nordsjön (det finns kanaler att gå vidare österut men de är
något grunda för vår båt som har ett djupgående på 2,1m ).

Ibland ligger kanalerna högre än omgivningen.

Det är inte bara små båtar i kanalerna.
Vilken sida ska man gå om en rödgrön prick??????

Middelburg var en fin liten stad, med typiskt holländska hus
och många smala kanaler.

Willemstad hette nästa stad vi stannade i. Vi låg mitt i
centrum i den mysiga staden. Kanalen runt staden är formad som en stjärna, som
vi promenerade runt på vår kvällspromenad.

I sjön IJsselmonde, precis söder om Amsterdam, stannade vi
en natt och en dag för att vänta på nattkonvojen som vi skulle följa genom
Amsterdam. Den startade kl 23.40. Då gick 13 segelbåtar i konvoj genom
Amsterdam. Man gör detta på natten för att inte störa trafiken så mycket, när
många broar (bl a motorväg- och järnvägsbroar) behöver öppnas för att släppa igenom båtar. Det är en spännande
upplevelse.

Efter sista järnvägsbron la vi till vid en kaj mitt i sta’n
(egentligen fick man bara ligga där för att vänta på broöppning, men de flesta
stannade där för att sova några timmar så det gjorde vi också). Nästa morgon
gick vi vidare till hamnen Sixhaven, som visade sig vara en väldigt trång hamn
där de knödde in många fler båtar än vad som fanns platser till (vi låg först
på tvären utanför tre båtar som inte kunde komma ut förrän vi flyttade oss,
sedan fick vi en ”riktig plats”).

Vid kaj i Amsterdam.

Amsterdam….

I Amsterdam passade vi på att åka runt med vår jolle
(försedd med svensk flagg) på kanalerna mitt inne i staden. Det var ett kul
sätt att se Amsterdam, husbåtar som ligger längs kanalerna, turbåtar
och småbåtar som åker runt och folk och cyklar på broar,
gator och kaféer.

Bland husbåtar…Smala fina kanaler
På kvällen tänds broarna…

I IJsselmeer stannade vi i Lelystad där vi bl a tittade på Batavia,
en replica av ett skepp från 1600-talet. Vi låg kvar en extra natt i Lelystad
pga mycket vind och åska innan vi seglade vidare upp till Makkum i norra Ijsselmeer där vi
skulle genom sista slussen för att komma ut i Nordsjön.

Batavia

Vi passerade 57 broar och 10 slussar på vår segling genom Holland (de broar vi åkte jolle under är inte medräknade).

Tack så jättemycket för att jag fick segla med er en vecka!

Seglingen var fantastisk förutom den dag jag blev sjösjuk.
Naturen på kanalöarna var helt otrolig!

Allt på resan var verkligen toppen om man bortser från regnvädret på Sark.

Ett extra plus var att jag fick äta crumpets i mängder.

Seglingen över Engelska Kanalen började utan vind men efter
någon timme började det blåsa allt mer. Det blev en solig och fin segling till
Studland Bay strax väster om Isle of Wight där vi ankrade en natt för att
slippa gå in genom The Needle och angöra Portsmouth i mörker.

Studland Bay omgiven av vita kalkstensklippor

The Needle är det västra sundet mellan Isle of Wight och
England och är ökänd för sitt ”race”. Det är kraftiga tidvattenströmmar, som i
kombination med relativt litet djup och ojämn botten, skapar branta vågor,
virvlar och ”overfalls”. I vår
bok står att ”the area is liable to be uncomfortable at the best, in heavy
weather it can be dangerous”.

Vad hade vi för väder då? Hård vind 16-18 m/s, ösregn och
dålig sikt. Vi var tvungna att segla vidare då vi skulle lämna av Sofia som
skulle flyga hem och hade bara två dagar på oss. Dagen efter skulle det blåsa
ännu mer. Men det gick fint, lite blött men en härlig segling i
halvvind och själva inloppet till The Needle som vi bävat lite för var inga
problem alls för Angelina.

Isle of Wights västra udde.

Väl innanför Isle of Wight pågick Cowes Week, en stor
regatta. Förutom Volvo Ocean Race-båtarna var ARC-vinnaren Rambler och båtarna
från Clipper Round the World Race där liksom ytterligare ett par hundra
tävlingsbåtar.

När vi gled fram för revad genua i våglä från Isle of Wight och försökte hålla oss ur vägen för de seglande växte hornen ut. Vi rullade ut hela genuan och forsande fram i den hårda vinden, tillräckligt fort för att inte amatörklassen kunde komma ikapp

En av Volvo-båtarna

. ARC-vinnaren Rambler

Clipper-båtarna

I Royal Clarence Marina fick vi sista gästplatsen, långsides
precis vid hamnkontoret. Marinan ligger på västra sidan av Portsmouths hamn.
Med färja gick det dock snabbt att ta sig över till andra sidan för shopping,
sightseeing m.m.

Det visade sig att det fanns några platser till i marinan.

När vi släppt av Sofia på tåget tog vi en buss till Marine Super Store, en underbart stor båttillbehörsbutik med prisgaranti på alla
varorna. Det blev stövlar till Eva (ja-det regnar i England också) och en massa
annat som vi inte visste vi behövde.

The Spinnaker Tower i inloppet till Portsmouth hamn.

På söndagen lämnade vi England för att gå mot Vlissingen i
södra Holland och korsa Engelska kanalen där den är som smalast, vid Dover – Calais. Det
är en segling på ca 200 M och med rätt planering skulle vi kunna var framme på
tisdag morgon. Väder vind och ström gick som omväxling i vår riktning och för
att slippa slussa in i till en okänd marina vid midnatt, valde vi att ankra på
den Belgiska sidan av Westerschelde, mittemot Vlissingen.

Vår lappade genacker klarade ännu en segling.

Möte på Kanalen.

Det blev en annorlunda ankring, på svaj i 3 knops ström som
vid 4:a-tiden på morgonen bytte riktning. Inte långt ifrån oss passerade ett
pärlband med pråmar och lastfartyg. På morgonen efter slussade vi in i hamnen i
Vissingen óch fick en plats i marinan. Men mer om det i nästa inlägg.

Belgisk soluppgång

Nu har vi kommit till platser där det finns en dimension
till i seglingen och hamnlivet. Tidvatten och strömmar är väldigt spännande och
ovant för oss nordbor. På Guernsey var tidvattenskillnaden som mest 9,1 meter,
det är mycket. I hamnen har man en sill (kant) som gör att vattnet stannar kvar
inne i hamnen, denna sill är 4,2 meter över nollnivån och då var det 2 meter på
djupaste platsen i marinan. Där låg vi, som har ett djupgående på 2,1 meter
(alltså stod vi på botten när det var lågvatten). När det var högvatten var det
nästan 8 meter djupt.

Sill som håller vattnet kvar i marinan.

På Guernsey fick vi besök av Evas dotter Sofia. Först tittade vi på Little Chapel, klätt i mosaik (bitar av trasigt porslin) både ut- och invändigt.

Nästa dag åkte vi buss runt och tittade på Guernsey och vandrade några
sträckor.

Fina vyer.Glad Sofia.

Vägen ut till ön Lihou Island, dit man bara kan gå när det är lågvatten.Klättring, Sofia på väg till toppen av klippan.

Lördagen tog vi en färja ut till ön Sark. På ön finns det inga bilar, man kan åka häst-och-vagn eller traktor.
…eller så kan man hyra cyklar
… men man får inte cykla nerför.

Vi valde att gå. Som tur var tog vi
den tidiga färjan klockan åtta så vi fick ett par timmar med hyfsat väder när
vi promenerade runt ön. Vi gick bl a ut till Little Sark där det går en
spektakulär väg.

När vi kommit dit började det regna och sedan regnade det mer
och mer.

Det fanns elstängsel, Mats laddar mobilen…

På söndagen lämnade vi Guernsey. Klockan 11 var det
tillräckligt djupt vatten, så vi kom ut ur marinan och bort till bränslebryggan
där vi tankade billig diesel, 6,50 sek/l. Sedan seglade vi med strömmen mot
Alderney. Som mest kom vi upp i 10 knop, tidvattenströmmar är bra, bara man
lyckas följa med dom och inte mot.

På Alderney la vi till vid en boj (det finns
ingen riktig marina där). Vi fick en härlig solig dag då vi promenerade runt ön
och tittade på fåglar, fort, grisar, stränder mm.

Ett av alla fort.

Några av de 12000 Havssulorna som häckar på fågelöarna vid Alderney.Sofia och Eva i solskenet.

Bakskärmen på en bil… på den här ön har folk humor.Ett fort vid en fin strand.En annan fin strand
Hopp!Roliga hus i byn.

Klockan två på morgonen den 21 juli gled vi in i St Peters
Port på Guernsey. Sista biten över Biscaya och in i Engelska Kanalen fick vi en
gale (styv kuling). Vi slörade de sista tjugofyra timmarna i en vind på 15-20
m/s och forsade fram under ett par timmar med en snittfart på 10 knop (med lite
hjälp av medströmmen).

Svårt att se mötande fatyg i vågorna.

Solnedgång

Detta var den mest
krävande överseglingen hittills. Egentligen inte så jobbig, men i jämförelse
med de tidigare överfarterna vi gjort som varit lugna och fina. Det började bra
med 2 dygns ganska hård bidevind, sedan 6 dygns kryssande i gropig sjö. Sista
två dygnen fick vi mycket vind akterifrån, men då gick det å andra sidan undan.

Snabblunch

Loggbok måste skrivas även om det gungar.

Vid flera tillfällen
såg vi valar. Det är alltid lika fascinerande att se dessa stora djur. Vi ett tillfälle
var vi tvungna att starta motorn för att inte krocka med två Kaskelotvalar som simmade på kollisionskurs. Bäst att vara på säkra sidan. Innan vi lämnade
Azorerna läste vi om en engelsk Hallberg Rassy som sjönk efter en kollision med
en val på samma rutt som vi seglade. Här är artikeln.

Valar

Delfiner

Vem lägger ut en mooring på 3000 meters djup?

På Biscaya träffade vi på Ioda, en fransk båt vi pratat med
i hamnen på Sao Miguel och som avsegade samtidigt som oss. De hade valt att gå
norrut från Sao Miguel enligt den traditionella rutten och hade först kryssat
två dygn för att sedan gå för motor tre dygn genom stiltjebältet. Därefter hade
de fått mycket vind under flera dygn. Det känns som om vi valde rätt väg och
gick österut i början.

En stormsvala slog sig ner och vilade i sittbrunnen ett par timmar en natt.

Lite fakta från
överseglingen:

1542 nm blev den seglade sträckan (alltså gick vi
en omväg på 324 nm)
11,5 dygn tog överseglingen
5,6 knop blev snittfarten
30 timmar gick vi för motor (vid för lite vind)
2 segelbåtar såg vi på hela tiden
5 gånger såg vi valar
9 dagar fick vi besök av delfiner

2
havssköldpaddor dök upp halvvägs, mitt ute i ingenting
4 grader sjönk vattentemperaturen 19-15°C – FÄRDIGBADAT!

Äntligen vind från rätt håll, dock kanske lite mer än önskat för att passera Biscaya. Efter ett halvt dygn med stiltje och motorgång seglar vi sedan i natt halvvind 10-15 m/s. Det går undan, sällan under 7 knop. Ganska höga vågor samt sol och regn om vartannat. Vinden ska, enligt prognosen, hålla i sig ett dygn till för att sedan öka lite till innan det mojnar ordentligt. Gissar på knappt tre dygn kvar till Guernsey. Vi får nya prognoser två gånger per dygn och de ändras från gång till gång vilket ökar spänningen 🙂

I natt fick vi sällskap av en trött stormsvala som kom och vilade ett par timmar på durken i sittbrunnen.

Position 19/7 13:00 UTC 46 12N 09 35V

Vi kryssar vidare mot Guernsey. Efter att ha kryssat i sex dygn börjar vi tröttna på att allt lutar 20-35 grader hela tiden så att det är svårt att göra saker. Vi har därför gått norrut eller nordväst (blir det ju) och nu kommit upp till stiltjet där vi gått för motor några timmar medan vi passat på att duscha och ha det skönt i solen.

Vi hade nyss besök av en flock delfiner som hoppade högt och visade upp sig. Om några timmar har vi seglat halvvägs och då blir det traditionsenligt bubbel. Nu går vi österut igen och imorgon har prognoserna lovat vridande vind så vi slipper kryssa.

Position 16/7 13:00 UTC 43 35N 16 20V

Den traditionella rutten från Azorerna till Engelska Kanalen är att först gå norrut till 45N och därefter styra ONO. Ett stort stiltjebälte norr om Azorerna medförde att vi i så fall skulle varit tvungna att gå tre-fyra dygn för motor innan vi skulle få vind för att kunna sätta kurs mot Engelska Kanalen.

Vi valde att istället gå en rutt söder och öster runt stiltjebältet. Vi har bra vind men tyvärr rakt i nosen. Det innebär att vi kryssar mot NO, med bogen växelvis mot Lissabon och Grönland. Det går sakta i färdriktningen men vi seglar i alla fall.

Vi har inte börjat fiska än, men snart är det färska köttet uppätet och då ska draget i vattnet.

Position 14/7 13:00 UTC 41 31N 17 37V

Avsegling från Ponta Delgada på Sao Miguel den 10/7 kl 13. Sedan har vi haft två dygn med bra segling för bidevind. Vi har kunnat gå en ganska bra kurs men har nu behövt styra nästan rakt österut. Enligt väderprognoserna får vi gå österut något dygn innan vinden vrider så vi kan komma i önskad riktning igen.

Igår såg vi två Kaskelotvalar som följde båten och simmade på kollisionskurs på vår läsida. Eftersom det inte går att styra bort från dom då om de kommer för nära startade vi motorn, då stannade de upp och försvann akterut.

Position 12/7 13:00 UTC 40 21N 21 37V kög 85gr

Det är 95 M mellan Terceira och Sao Miguel vilket tar knappt
ett dygn att segla. Efter två timmars motorgång fick vi en fin segling för
bidevind i ganska svaga vindar. Inklareringen i Ponta Delgada var en av de
smidigaste hittills. Det tog bara 10 minuter att besöka hamnkontoret, polisen
och immigration.

Containerfartygen tar även med bilar mellan öarna.
En härlig blandning av gammalt och nytt i Ponta Delgada.

På Sao Miguel fick vi besök av Yani och Maria som tagit en
charterresa hit för att träffa oss. Vi tog med dom på en liten segeltur till
Ilheu da Vila utanför grannstaden. Det är en liten vulkanaö med öppning i sida
in till badbar lagun inne i kratern.

Ilheu da Vila

Precis när vi ankrat utanför ön kom Policia
Maritima och sa att vi inte fick ankra där. Vi hade besökt polisen vid
hamnkontort som gett oss klartecken men det hjälpte inte. Vi fick flytta oss, ankra utanför hamnpiren och bada från båten istället.

“Segling va ju inte så dumt….”

Vi hyrde bil tillsammans med Yani och Maria två dagar för
att få se ön. San Miguel är den mest ”turistiga” av Azoröarna och här fanns det massor att se. Förutom miljontals med Hortensia bjuds det på bad i varna källor och underbara vyer.

Fyra meter höga Hortensiahäckar är en vanlig syn.

Bad i en naturlig pool i havet där det rinner ut varmt vatten från den närliggande vulkanen.

Poolen sedd uppifrån.

Blommande träd vid en av vulkansjörna.

Kratersjöarna Lagoa Verde och Lagoa Azul.

Akvedukt.

Glada turister på äventyr.

Besök på en annanasodling.

En specialitet här är att utnyttja värmen i marken och laga mat i nedgrävda grytor. Givetvis provade vi denna rätt på en restaurang i den närliggande byn.

Bad i en varm källa.

Yani, Maria Mats och Eva badar i 36 gradigt järnhaltigt vatten.

Middag på Tosca, en av Ponta Delgadas bästa restauranger. Menyerna var som dagstidningar.

I morgon eller på tisdag lämnar vi troligtvis Azorerna för
att segla till Guernsey. Det är en segling som tar 10-15 dygn beroende på
vindstyrka och vindriktning. Vi kommer att försöka lägga in ett par blogginlägg
under överseglingen via satellit och med hjälp av Evas dotter Sofia.

Faial

På ön Faials östra sida ligger staden Horta. Det är den
plats alla som seglar till Azorerna kommer till. På piren i Horta ska man göra
en målning som visar vilka båtar som varit där. Angelina har ju varit där förut
med förra ägaren Tommy, vi letade efter deras målning från 1993 och 1999, men
den var tyvärr övermålad, vilket de blir efter ett tag när färgerna börjar
synas dåligt.

Hela piren är full av målningar.

Så här blev vår bild

”Peters café sport” är seglarnas mötesplats

Horta är Hortensiornas ö.

Pico

Vi tog färja över till Pico eftersom det inte finns någon
bra hamn eller ankring där. Där hyrde vi en bil och körde runt och tittade på
massor av fina platser.

Vulkanen Pico

Vi hittade en egen lavatunnel

Lavaformationer

Vinodlingar

Lavatunnel ”Gruta das Torres”

Sao Jorge

Vi seglade i fina vindar till Vila das Velas på ön Sao Jorge
där vi ankrade utanför marinan nedanför en hög klippa där massor av Gulnäbbad
Lira skränade i skymningen.

Vi hyrde bil tillsammans med Frederic och Melanie på den
franska båten Arwen, som vi lärt känna under resan.

På toppen av ön.

Melanie och Frederic

Bad i en ”natural pool” fantastiskt fint men bara 19 grader
i vattnet.

Utsikt

Hike

Det var fest i byn där det bjöds på ost, bröd och vin (allt lokalt
från Sao Jorge). Alla seglare var där. Vi umgicks med en tysk, en engelsk, en holländsk,
en amerikansk och flera franska båtar. Mycket trevlig kväll.

Terceira

På seglingen till Terceira passerar man mellan Sao Jorge och
Pico. Det är där det är som mest valar vid Azorerna. Vi hade en perfekt segling
med gennaker mellan öarna och såg valar vid fyra tillfällen, totalt tio stycken
(stora valar som sprutade höga valsprut).

Dessutom hade vi många delfiner som
lekte hos oss en stund.

Och som om det inte skulle vara nog fick vi napp, en
fin liten tonfisk som blev en lagom middag åt oss när vi ankrat upp.

Vi ankrade utanför marinan i Angra do Heroismo. Det var
ganska många båtar som ankrade och många i marinan eftersom det var festival i
sta´n. Staden är med på Unescos Världsarvslista med massor av fina hus,
restaurerat i gammal stil efter en jordbävning.

Ankring utanför hamnen och badstranden.

Vi gick en vandringsled på Monte Brasil där vi bl a fick se hjortar.

…och massor av liljor.

På Terceira är Bullfighting en stor grej (även kallat Bull
on a rope). Tjuren släpps ut på en avspärrad gata där folk sitter uppe på
balkonger och murar. De modigaste är ute på gatan och retas med tjuren som
springer runt och blir argare och argare. Ibland hoppar tjuren upp på murar och
välter ner folk eller jagar runt dom på en åker. Tjuren sitter fast i ett rep
som ett gäng starka män håller i så att de inte kan komma hur långt som helst.
Detta var vi ju bara tvungna att beskåda.

Även på denna ö hyrde vi bil tillsammans med Arwens
besättning.

Bad i ”natural pool.

Furnas Do Enoxfre, där det ryker och ångar mystiskt i ett
vulkaniskt lavafält.

Gruta do Aldar do Carvao – En fantastisk djup vulkan som man
kunde gå ner i, 90 m ner där var en sjö.

Nedgången i vulkanen inifrån.

Melanie nere i en lavatunnel.

Vyer

Azorerna är en Portugisisk ögrupp mitt i Atlanten som
består av nio öar i tre grupper. Den västra gruppen utgörs av Flores och Corvo,
den mellersta av Faial, Pico, São
Jorge, Terceira och Graciosa och den längst till öster av São Miguel och Santa
Maria.

Flores är blommornas ö

I anslutning till marinan på Flores fanns en fin
grillplats med flera murade grillar och bord med tak över. En av de första
kvällarna grillade vi tillsammans med Elisabeth och Vim på båten Bengt. Under
kvällen dök det upp fler och fler seglare från de andra båtarna så det blev ett
riktigt stort grillparty efter ett tag.

För att få se Flores hyrde vi bil en dag tillsammans med Elisabeth och Vim. Det
är svårt att beskriva hur fint Flores är med ord så det får bli med bilder
istället.

Det finns många kratersjöar på Flores

En annan sjö
Otroligt många vattenfall

Utsiktspunkt där man kan se 22 vattenfall samtidigt.

Vyer från några andra utsiktsplatser…

Och så några bilder som visar att det inte är lätt att hitta en
ankarvik eller en annan hamn än marinan i Lajes på ön Flores.

Porto Ponta Delgada

Porto Fajã Grande
Rekommenderad ankarvik (enl. vår “pilot book”) i Fajã Grande. Dock med tillägget att det bör vara lugnt väder.

På Corvo är det ännu svårare att angöra med egen båt så vi
fuskade lite och tog färjan dit. Det går en färja per dag från huvudstaden
Santa Cruz dit man kunde ta sig med lokalbuss. Men färjan från Corvo kommer
tillbaka efter att sista bussen går mot Lajes så vi var lite tvekande hur vi
skulle göra och letade tidtabeller på nätet. Av en slump såg vi att det en gång
i månaden gick en färja även från Lajes – två dagar senare. Färjan la till
precis bakom Angelina – privatfärja skrattade våra amerikanska båtgrannar.

Färjan Ariel bakom Angelina

På väg uppför backen från hamnen på Corvo undrade en
”local” om vi skulle upp till Caldeirão,
vulkanen. Det skulle vi och då pekade han på en minibuss och sa att den gick
till dit. Vilken service. Minibussen tog oss de 5 km till kanten på
vulkankratern där vandringsleden ner i kratern började. Det blev en fin tur
runt sjöarna nere i kratern i växelvis sol och dimma.

Kratern Caldeirão

Kraterinnevånare
Dimman kom och gick

Sedan gick vi tillbaka ner till hamnen igen och var där
lagom tills att färjan skulle gå.

Vila Nova med hamn

Hundar i Vila Nova (Samma bild på hundarna såg vi efteråt i vår “pilot book”.

Söder om Santa Cruz på Flores ligger en grotta. Eva, som
stod bredvid styrmannen, pekade på den och kommenterade grottan. Han kunde
ingen engelska utan styrde dit istället för att visa oss den. Gruta dos Enxaréus
är 50 m lång och 25 m bred och har varit ett gömställe för pirater förr i
tiden. Väl framme vid grottan styrde han in färjan i grottan, vände runt och
sedan ut igen.

Eva vill också köra båt
Gruta dos Enxaréus
Inne i grottan

Efter en vecka på Flores seglade vi vidare till Horta på
Faial. De 135 NM tog knappt ett dygn i lätta vindar.

Vi seglade gennaker mer än ett dygn i sträck innan vi tog ner den när vinden ökade. Sista dygnet fick vi mycket regn och ganska mycket vind 10-15 m/s. Vi seglade fort, 6-7 knop och surfade 8-9 knop på vågorna. Regnet vräkte ner akterifrån så det blev riktigt blött och kallt.

På kvällen den 6 juni kom vi fram till Lajes marina på ön Flores. Det var mörkt och regnigt men trots en väldigt liten hamn gick det bra eftersom våra vänner på svenska båten Bengt tog emot oss. Vår österrikiska vänbåt Anima IV flyttade sig och la till utanpå oss så vi fick plats vid kaj (han har en mindre båt så vi kunde inte ligga utanpå hans båt).

Lite fakta från överseglingen:

2457 nm blev den seglade sträckan (alltså gick vi en omväg på 270 nm)
19 dygn och 11 timmar tog överseglingen
5,3 knop blev snittfarten
55 timmar gick vi för motor (vid för lite vind)
3 segelbåtar såg vi på hela tiden
3 gånger såg vi valar
7 dagar fick vi besök av delfiner
2 flygfiskar störtade på däck
10 grader sjönk vattentemperaturen 28-18°C
Det blev en lugn och fin översegling

Här kommer bilder…

Härlig segling
Häftig himmel
Glöd i horisonten
Nedladdad väderfil. Vi är vid det gröna märket och ska till det röda. Vi försöker balansera mellan högtryck med lite vind (söder om oss)och lågtryck med mycket vind (norr om oss).
Nappar, näe tång på kroken
Portugisisk örlogsmanKladdkaka med bananDelfiner bredvid båtenKreativ champagneglashållare (halvvägs)Härlig gennakerseglingStilla hav, inte en krusning, mitt på atlanten Tapas-lunch PizzamiddagDimmaDelfiner igenSista dygnet var det kallt Framme i Lajes, den lilla marinan på Flores.

Seglingen går fortfarande fint i ganska svaga vindar. Nu har det blålila vattnet vi vant oss vid blivit gröngrått, nästan som hemma, och så har vi fått dimma. Annars har vi haft varma sköna dagar men kalla nätter (långkalsonger på, det är ju bara 20 grader).

Det händer inte så mycket här, dagarna rullar på. I morse när vi skulle sätta gennakern fastnade den i “strumptratten” och det blev en ganska stor reva som vi nu precis lagat med spinnakertejp (nu är tejpen slut). Det enda segel som vi inte bytt sedan vi köpte Angelina är gennakern. Vi tänkte att den används inte så mycket och bara i lätta vindar så den gamla duger nog. Det har visat sig vara helt fel då vi använt gennakern väldigt mycket. Tyget är nu sprött av uv-ljus, så vi får köpa mer spinnakertejp på Azorerna och ett nytt segel när vi kommer hem, alternativt tejp för att täcka de ytor på seglet som inte redan är tejpade.

Position 4/6 12:00 UTC 36.55N 36.47V
Vattentemp 19 gr (brrrrrrr)

Två dygn med lite vind. I går hade vi inte en krusning på vattenytan samtidigt som vi hade höga dyningar från tre olika håll uppemot 3-4 m höga. En overklig kombination. Tur att dyningarna är långa.

Den sydliga rutten vi hållit de senaste dygnen har medfört 20 timmar motorgång varvat med långsam segling och gennakersegling. Att ruttvalet var bra visade sig då vi fick ett mail från våra kompisar på Tacoma som ligger ca 200 NM före och lite mer norr om oss. De hade haft en dag med 9-13 m/s snett framifrån och höga branta vågor emot.

De senaste två dygnen har vi sett två andra segelbåtar – på riktigt, inte bara på AIS:en. Tidigare har vi bara sett lanternorna från två andra segelbåtar på två veckor. Det är lättare att se få se valar än segelbåtar här på Atlanten. Men det är klart, de är ju större.

Position 2/6 12:00 UTC 43 57N 40 19V kög 51 gr
Vattentemp 21 gr

Seglingen går fortsatt fint med bra distanser avverkade varje dygn och bra väder. Det ska komma ett väderomslag med mer vind och ostlig vind lite längre norrut, så vi håller oss söder om det vädret, tills det passerat, vi vill inte kryssa mer i Atlantvågorna.

Vi har haft några fler delfinbesök, det är alltid lika roligt när de leker runt båten och tävlar i bogvattnet. Man kan ligga på fördäck ca en meter ovanför dom och se deras glädje att ha hittat en båt att leka med.

Inatt passerade vi 10000 NM seglade sedan vi lämnade hemmahamnen i Sölvesborg för snart ett år sedan. Så då blev vi ju tvungna att fira med champagne igen, stackars oss…

Planen för Azorerna är att gå till ön Flores, som ska vara en av de vackraste öarna, namnet betyder Blommor. Sedan har vi tänkt besöka flera av de 9 öarna under ca en månads tid.

Position 31/5 12:00 UTC 32.59N 44.09V
Vattentemp 22 gr.

Vi har fått lite mer vind och slörar åt rätt håll i god fart. Förra dygnet snittade vi 6.0 knop och gjorde 144 NM.

Vi såg knölvalar som sprutade och hoppade högt flera gånger bredvid Angelina. När Eva tog fram kameran försvann de genast ner i djupet.

Igår passerade vi halvvägs till Azorerna och hade då 1093NM (ca 2000km) kvar. Det firades med champagne och tryffelchoklad.

Nätterna har vi delat in i fyra vaktpass 19-23, 23-02, 02-05, 05-09. Under tretimmarspassen försöker vi sova i 30 minuter därefter kollas navigationsinstrumenten, vind och segel samt ev. lanternor från andra båtar. Sedan sover vi 30 minuter igen osv. Nätterna är fuktiga och iskalla men det uppvägs av en enorm stjärnhimmel och massor av mareld i vågskvalpet från båten.

Angående Martins fråga om positionen dag 3 så stämmer den. Vi kryssade, gjorde låååånga slag och kom då långt ifrån vår planerade rutt.

Position 29/5 12:00 UTC 32.24N 49.55V
Vattentemp 22 gr

Seglingen går fortsatt fint i ganska svaga vindar, soligt och fint väder.
Det flyter förbi massor av Portugisiska örlogsmän, det är ett slags koloni av hydrozoer som flyter uppe på ytan med hjälp av en luftfylld “påse”. De är väldigt fina, men kan brännas rejält, så vi badar inte.
Igår hade vi besök av delfiner för första gången på denna överfart. De stannade bara och lekte runt båten en liten stund, sen försvann de igen. Man tycker de borde vilja leka länge, det är glest mellan båtarna här ute.

Position 27/5 12:00 UTC 31.14N 54.46V
Vattentemp 23 gr
Lufttemp 22 gr (kl 3 på natten)
Lufttemp dagtid 30 gr

Två dygn med fin segling i rätt riktning. Senaste dygnet kög 60 gr fög 5-6 kn i 5-6 m/s strax för om halvvind. Lugn sjö.

Det har blivit betydligt kallare i luften och bara 24 gr i vattnet. Luvtröjor har letats fram för nattpassen. Man känner sig påpälsad efter 6 månader i badkläder.

I går mognade alla våra bananer – Samtidigt! Trots inköp av gröna bananer på olika ställen och vid olika tidpunkter. Kladdkaka med banan till lunch, långfil och banan till frukost.

Vi har börjat fiska. Tyvärr är det enda vi fått hittills ett stort antal ruskor Sargassotång.
Någon som har recept på tillagning av Sargassotång, med eller utan banan?

Position 25/5 12:00 UTC 28.40N 58.13V
Vattentemp 24 gr

Efter 5 dygns kryssande har vinden äntligen vridit så vi kan segla önskad kurs.
På dessa dygn har vi seglat 622 NM vilket tagit oss 475 NM mot målet.
Alltså en omväg på 150 NM pga vind och strömmar emot.

Hittills har vi sett två andra segelbåtar och tre fartyg på avstånd.
Det ena fartyget, från Filippinerna, anropade oss på radion.
Det var en pratglad kille som hellre ville ut och segla med sin fru än att vara ute 9 månader till havs med 20 andra killar.
Han hade varit i Sverige och hade massor med frågor om vår segling.

Hittills har vi haft mestadels soligt väder och bara enstaka regnskurar.

Tack för alla kommentarer på bloggen. Vi kommer åt dessa via satellit och uppskattar att läsa dem. Tyvärr kan vi inte svara på kommentarerna.

Position 23/5 12:00 UTC 22.26N 60.25V
Kög 50gr fög 5.5knop vind 6.5m/s

Seglat vidare norrut på bidevind. Gjort ett slag på morgonen och går nu rakt österut.
Andra dygnet gick som vanligt i trötthetens tecken och vi sov nästan hela tiden i omgångar.
En flygfisk hittades på däck i morse. Det är det mest spännande hittills.

Position 21/5 12:00 UTC 23:37N 62:52V
Vind 7-11 m/s
Vattentemp 26gr

Nu är vi på väg lite, senare än planerat, och har seglat ett dygn.
Seglar bidevind 4-7 knop norrut.
Planen är att gå upp till 31N 56V innan vi svänger av österut mot Azoererna.
Den nordostliga vinden tvingar oss lite längre västerut än planerat.

Position 19/5 12:00 UTC 19.44N 62.52V

Vattentemp 28 gr, djup > 6000 m

St Martin är en bra utgångspunkt för en atlantöverfart. Bra
priser på mat, d.v.s nästan som i Sverige och ett stort utbud av allt man kan
tänkas behöva. Fem vändor till Super-U blev det innan matförrådet ombord var
uppfyllt.

Nyttigheter för att hålla oss vakna på nätterna.

Därefter var det dags att ta hand om tvätten. Även om man
inte har så mycket kläder på sig här så samlar man på sig en hel del smutstvätt
och salta handdukar m.m. Vi hittade en nybyggd ”Laverie” med nya fina
maskiner och baguette-automat. Tvätt och tumling för 5 resp. 3 Euro. Vi brukar inte tumla tvätten då
den torkar på någon timme om man hänger upp den ombord. Iaf i vanliga fall.
Precis när tvätten var nerpackad i påsar så öppnade sig himlen och regnet
vräkte ner. När vi väntat en kvart och det fortfarande regnade passade vi på
att tumla tvätten. Det var tur, för det fortsatte att regna hela dagen.

Bunkra vatten och diesel gick snabbt och smidigt i Marina
Fort Louis. Nu har vi 800 liter vatten och 400 liter diesel vilket bör räcka
under det tre veckor som seglingen till Azorerna tar. Båten nedan tankade samtidigt som oss. Den var fullastad med “leksaker” som Water-jets, surfbrädor, vattenrutschkana m.m.

Sedan återstod bara lite småfix och genomgång av rigg. Sånt
man kan göra i lugn och ro medan man väntar på ett bra väderfönster. Det
verkade som om vårt väderfönster skulle komma söndag måndag (14-15 maj).

Filtret före watermakern tätas.

På
fredagen upptäckte vi ett skadat vant (vajer som stöttar masten) En kardel hade gått av på babord
toppvant. Det blev jolle in i lagunen till Sint Maarten, den Holländska sidan
av ön, till en rigg-verkstad. Visst kan vi hjälp till sa dom – i slutet av
nästa vecka. Men vi tänkte segla iväg på söndag sa vi. Efter lite dividerande
blev vi lovade hjälp direkt på lördag morgon om vi hann med sista broöppningen kl
17. Full fart tillbaka med jollen (3 NM), snabbt hejdå till Tacoma och
Barbasol, upp med ankaret, runt ön för motor och var framme vid bron med en
kvart till godo.

Mats kollar riggen
Broöppning.

Kl. 8 på lördag morgon började riggkillarna byta toppvanten.
De upptäckte att även ett mellanvant var skadat och rekommenderade att vi
skulle byta alla vant på stormasten. Vi övervägde detta, då vanten inte bytts
sedan Angelina var ny 1990. Nackdelen förutom kostnaden var att vi inte skulle komma
iväg som vi hoppats då arbetet skulle ta ett par dagar att utföra. Verkstan var
fullbokad men kunde klämma in oss när det blev luckor. Tanken på en
atlantöversegling med tveksamt skick på riggen kändes inte helt ok så vi beslöt
att följa deras rekommendation.

Riggkillarna från FKG byter vant.

På söndag kväll kom Hasse och Karin på Barbasol över på
middag. De hade med sig lasagne, vin och valnötskaka. Tacksamt att bjuda såna
kompisar på middag. Som tur var hade vi inte hunnit börjat med matlagningen
själva.

Nu är det måndag och arbetet med riggen pågår för fullt. Vi
hoppas att vi kan komma iväg på onsdag morgon då väderprognosen ser fortfarande
lovande ut.

Leguan vid kanalen.

När vi lämnade Virgin Islands visste vi att vi skulle få
motvind hela vägen österut till Anguilla, men det är bara att gilla läget om
man ska tillbaka åt öster, eftersom det nästan alltid blåser ostliga vindar här
så här års. Vi hade 75 NM att segla om det inte var motvind. Seglingen blev
tuff med mycket sjö och vinden rakt emot, så Eva blev sjösjuk för första gången
sedan Nordsjön och sov det mesta av seglingen. Sträckan vi kryssade blev 132
NM, det tog 26 timmar.

Framme vid Anguilla ankrade vi i Road Bay.

Precis innanför stranden ligger det en saltpond. Där var det
ett rikt fågelliv med bl a Styltlöpare, änder (som jag inte vet namnet på) och
vita hägrar.

och en spännande spindel.

Vi tog en båttur ut till Sandy Island som är en liten ö med
stränder, några palmer och en restaurang. Dagen tillbringades med att
snorkla och ha semester.

En dag tog vi en taxi till Little Bay, där man skulle kunna
klättra ner till den lilla stranden. Det gick inte eftersom någon hade tagit bort
repet man skulle använda för att klättra ner. Vi hittade en stig ner till en
klippa bredvid och simmade in till stranden. Det var en magisk plats med
häftiga färgglada klippor med grottor och superklart, turkost vatten. Under
vatten var det ännu bättre då snorklingen var fantastisk.

Tillbaka till Road Bay promenerade vi, man får passa på att motionera benen när man är iland.

I 25 dagar har vi nu seglat runt i British Virgin Islands
eller BVI som ögruppen kallas lokalt. BVI omfattar fyra större och ett 60-tal
mindre öar. Att detta är ett seglingsparadis märks inte minst på mängden
charterbåtar och då främst katamaraner som ligger i klasar i alla
ankringsvikar. De många segelbåtarna, småöarna och de korta avstånden medför en
segling som påminner om segling i den svenska skärgården. Fast det är varmare,
vattnet är turkost och kristallklart och snorklingen är helt fantastisk.

På Anegada letade vi efter de flamigos som skulle finnas här
men såg inga. Däremot fanns många lååånga fina sandstränder som t.ex. Pomato
Point där vi ankrade och Cow Wreck Beach som vi besökte landvägen.

Saltpond utan flamingos

Lång egen strand
Mindre egen strand

Ön Anegada är en del av the Horseshoe Reef som är världens
tredje största barriärrev. När vi lämnade Anegada stannade vi till vid revet,
12 NM ut, för att snorkla. Det är den bästa snorklingen vi upplevt hittills.

På väg från revet slörade vi lugnt och fint i 4 knop. Rätt
som det var börjar autopiloten pipa. Den gör det när den inte kan styra den
angivna kursen. Det tog en liten stund innan vi fattade att vi inte rörde oss
framåt. Seglen stod fint i vinden men loggen visade 0 knop. Vi hade fastnat i
en boj/flöte till en hummertina mitt ute på en fjärd. Linan satt inkilad mellan
rodret och roderskäddan. När vi fått ner seglen (inte helt lätt i medvind) för
att minska draget i linan kunde vi genom att backa med motorn samtidigt som vi
drog upp linan med hjälp av jolleankaret såga av linan så vi kom loss.

Long Bay på Virgin Gorda är en fin liten ankringsvik. När vi
kom dit låg ett gammalt fartyg, Kodiak Queen, ankrat i viken. Ovanpå fartyget
låg något som såg ut som en konstig gammal trål. På morgonen när vi vaknade var
det fullt med småbåtar runt fartyget och full aktivitet ombord. Det visade sig
att Richard Branson hittat fartyget på en skeppskyrkogård på en av grannöarna
och bestämt sig för att göra den till en dykattraktion genom att sänka den
här. Han var själv på plats för att
övervaka sänkningen och inviga attraktionen. Det vi trodde var en trål var en
bläckfisk med trettio meter långa armar. Det var Kraken från filmen Pirates of
the Caribbean.

Två veckor senare när vi passerade igen var vi ju bara
tvungna att stanna för att snorkla på Kodiak Queen

Full Moon Party på Trellis Bay anses av många som månadens störta
event. Det firas på en liten strand full med massor av glada seglare. Fyra restauranger
med var sitt band som spelade levande musik står för inramningen. Det var
allmän dans på stranden, eldshow, artister på styltor och man tände eldar i
stora klotformade korgar både på stranden och ute i vattnet.

På Jost Van Dyke besökte vi the
Bubbly Pool, en liten lagun med sandstrand där dyningarna bröt in genom ett
smalt inlopp och förvandlade hela lagunen till en jacuzzi.

Cane Garden Bay med ett av
Karibiens äldsta romdestillerier. Där tillverkades rom fortfarande på samma
sätt som för tvåhundra år sedan. Produktionen var ett halvt fat (90 liter) per
dygn som rann ut i en hink bakom bardisken där provsmakning erbjöds.

På morgonen när vi satt och åt
frukost kom Janne på Indigo in genom revet. Han var i USVI och hade sett att vi
var där och kom för att hälsa på. Vi hade inte träffat Janne sedan
Kanarieöarna. Det blev ett glatt återseende och vi seglade tillsammans ett par
dagar.

I Spanish Town var det karneval
när vi kom dit tillsammans med Carpe Mare och vi följde med karnevalståget till
festplatsen.

Dagen efter besökte vi The Bath.
Ett av de stora måstena i BVI. Det blev en spännande tur mellan/under/över de
stora stenbumlingarna på stranden.

I The Bight på Norman Island
fyllde Anders på Carpe Mare år och vi blev bjudna på 50-årsfest tillsammans med
besättningarna på Ran och den norska båten Marlene.

Carpe Mare, Marlene och Ran

Knölval utanför Virgin Gorda

I morse seglade Carpe Mare vidare till Anegada för att sedan fortsätta på sin jordenrunttur medan vi gick till Gun Creek för att klarera ut från BVI. Nästa stop blir Anguilla och sedan St Martin där vi ska förbereda seglingen till Azorerna

St Barths eller Saint Barthelemy som den egentligen heter är
den enda av de karibiska öarna som har varit en svensk koloni, men som nu är
fransk. Synd att vi inte behöll den, då hade vi kunnat flyga inrikes till
Karibien.

Huvudstaden heter Gustavia och forten heter Fort Gustav,
Fort Karl mm. Alla gator har både franska och svenska namn.
Till och med Systembolaget finns.

Det är en trevlig stad med alla kända märkesaffärer;
Gucci, Lacoste, Desigual, Quicksilver, Prada osv, så vi gick och tittade lite i
affärer. Skulle man handla så kostade en t-shirt ca 70 euro.
Ett ovanligt sätt att ta ut pengar????

Frukost på sängen. Mats fyller år.

Vi firade Mats födelsedag med en middag på Le Gustav.

Vi var också i två andra ankarvikar på St Barths, Anse de
Columbier och Ile Fourchue, där det var jättefint, turkost vatten, massor av
sköldpaddor och fin snorkling.

När vi skulle lämna St Barths så startade inte motorn, det
visade sig vara en ”död” cell i startbatteriet. Vi kunde starta via startkablar
från förbrukningsbatterierna. Vi gjorde så och seglade vidare till St Maarten
där vi mellanlandade mest för att fylla vår gasoltub och köpa nytt
startbatteri.
Vi passade också på att fylla på förråden med mat och vin inför seglingen till Virgin Islands där det ska vara dyrt.
Paddling i Simpson Bay Lagoon.

På den kända stranden Maho Beach ligger flygplatsen med start- och landningsbanan så att planen nästan landar på stranden.

Och när Jetplanen startar motorerna blästras alla som
befinner sig på stranden och hattar, kepsar, badlakan mm flyger ut i vattnet.

Varningsskyltar som ingen bryr sig om. Vi är ju i Holland…

St. Kitts och Nevis är ett land bestående av två öar. De
ingår tillsammans med Motserrat, Statia och Saba i en kedja små, men höga, öar
som kallas ”The Islands that brush the clouds”. Inklarering på St. Kitts görs i huvudstaden Basseterre.
Inspiration från London.

Det låg tre stora kryssningsfartyg i hamnen och i köpcentret i anslutning till hamnen kryllade det av kryssningsturister. Direkt efter inklareringen gick vi för motor söderut till Whitehouse Bay, en fin lite lugnare ankringsvik.

Innanför ligger en stor lagun som man höll på att muddra upp för att bygga en ny stor marina och lyxboende där alla skulle få sin egen lilla sandstrand och brygga.

Vi tog en promenad runt lagunen för att se om vi kunde få syn
på några av de apor som finns här och besöka stränderna på andra sidan ön. Det
blev en lång promenad, drygt 12 km, med bad på Cockleshell Beach och Chicken
Roti till lunch på Reggae Bar.

På vägen tillbaka såg vi aporna, först några
stycken sedan en större flock (ca 30 st) och sedan ytterligare en stor flock.
Det var Gröna Markattor och såg ut som en lite större variant av Herr Nilsson.

På hela seglingen mellan St Kitts och Statia seglade vi sida
vid sida med en båt från Bretagne, Babig Glaz. En båt vi sett flera gånger
tidigare. Vi passade på att fota varandras båtar då det är svårt att få foton på den egna båten för segel.

Angelina för segel.

Statia är en ö som tillhör Nederländerna. Huvudstaden
Oranjestad är världens minsta huvudstad.

Statia hade sin storhetsperiod i slutet av 1700-talet då man var Karibiens viktigaste handelsplats och hade en av världens mest trafikerade hamnar. Nu har ön 3400 invånare och en del av huvudstaden har rasat ner i havet. Vattnet är kristallklart och det går att snorkla eller dyka på de gamla ruinerna utanför stranden.

Man har get-bränsle på macken.

På södra delen av ön ligger vulkanen The Quill. Den är
potentiellt aktiv men har inte haft något utbrott de senaste 1700 åren. Det går
en fin vandringsled upp på vulkanens kant. Därifrån kan man sedan klättra
vidare upp till högsta punkten med en otrolig utsikt över Statia och de kringliggande
öarna.

Det går även att klättra ner i kratern. Det är drygt 200 meter ner till botten genom regnskog och över mossklädda stenblock. Spännande när man tänkte på att det var ett jordskalv bara 5 km härifrån för någon vecka sedan.

Vi hade en fin segling till Antigua, med ganska mycket vind
(10-14 m/s) och höga vågor, men det tycker Angelina om. Vi gick in i English
Harbour som är en väldigt skyddad, djup vik där vi ankrade inne bland
mangroven. Vi paddlade runt hela viken och såg oss omkring.

Varje söndagskväll är det fest på Shirley Height (en stor
utsikts- och festplats), då tar nästan hela ön, både locals och turister, sig
dit för barbeque och musik. Vi promenerade en Hike upp dit och tillbringade
kvällen tillsammans med Fragancias besättning och alla andra. Det var en
jättetrevlig kväll med god mat och bra musik. Först spelade ett Steelband,
sedan var det en grupp som körde alla kända reggaelåtar och hela publiken sjöng
med i refrängerna.

Vi tog oss vidare till Jolly Harbour på Antiguas västsida,
där vi hade bestämt att träffa Anders och Katharina
på Carpe Mare för att umgås ett par dagar medan det skulle blåsa för mycket för
att segla. Det blåste mycket och rullade in vågor på den långgrunda stranden där
vi ankrade. Vi surfade inåt med varje våg och drev utåt igen med vinden, efter 20 timmar släppte ankaret och vi drev bakåt en bit. Vi ankrade om men 10 timmar senare släppte ankaret igen. Efter ytterligare ett par försök gav vi upp och la till inne i marinan.

Solnedgång i Jolly Harbour
Jolly Beach
Utflykt tillsammans med Anders och Katharina till Devil´s Bridge.

Eftersom det fortsatte att blåsa ganska hårt bestämde vi oss
för att ta upp båten på land för att bottenmåla den. Vi har fått skrapa rent
(så gott vi kunnat) ganska ofta den sista tiden eftersom det växer på väldigt
fort i dessa varma frodiga vatten. Vi låg på land fyra dygn sedan var det skönt
att komma i sjön igen.
Skrapning och högtryckstvättning slapp vi göra självaBottenmålning pågår
Bottenmålad och fin

Great Bird Island ligger på Antiguas nordsida innanför rev. Där var det massor av sköldpaddor runt båten, ganska bra snorkling och en fin
liten ö att strosa runt på.

Vi avslutade Antigua med en ankring i Deep Bay där vi
snorklade på ett 100 år gammalt vrak, en tre-mastare. Det växer koraller på
vraket och simmar omkring mycket fisk, tyvärr var vattnet inte så klart så man
såg det inte så bra.

Deep Bay

Nymålad, jämn, blank botten gör ganska mycket på farten, vi
seglar på bra nu igen.

Monserrat är en ö som har en vulkan som hade utbrott senast
2010 och fortfarande ryker. Man kan se hur lavan runnit ner och bland annat
dränkt en stad. Numera bor det bara folk på norra halvan av ön. Vi seglade runt
nästan hela ön för att få se detta sedan ankrade vi vid en strand på nordvästra
ön.
Rykande vulkan och gamla lavaströmmar.Stad dränkt i lava

Vi brydde oss inte om att klarera in på ön och gå iland på Monserrat utan seglade vidare
tidigt nästa morgon mot St. Kitts och Nevis förbi Redonda.

Vi passerar Redonda.

Vi lämnade Portsmouth på Dominica en dag tidigare än
planerat då det började blåsa västlig vind. Det är ovanligt med västliga vindar
och de flesta ankarplatser är mer eller mindre oskyddade för västliga vindar. Det
blåste hårt på överfarten till Iles de Saintes som är en liten ögrupp tillhörande
Guadeloupe.

Möte på havet…

Inklarering gör man i Bourg des Saintes men i den hamnen
rullade det så mycket att vi valde att ankra utanför Grand Anse på nordöstra sidan
av Terre d´en Bas. En fin sandstrand med en tillhörande liten by.

På kvällen kom Coastguard och ankrade inte långt ifrån oss,
sjösatte jollen och fyra man börja kontrollera de utländska båtarna. Vi blev
lite oroliga då vi varken klarerat ut från Dominica (p.g.a den hårda vinden)
eller in i Guadeloupe. Efter att ha besökt ett antal båtar satte de kurs mot
oss. Nästan framme ångrade de sig och gick ombord på den franska båten Love
Boat. Klockan hann bli över sex innan de var klara och då slutade de för dagen.

Dagen efter gav vi oss av till Bourg des Saintes och fick
tag i en boj precis utanför dingebryggan. Inklareringen på de franska öarna är
smidig då man själv fyller i alla uppgifter på en av tullens datorer som finns
utspridda på hamnkontor och diverse internetcaféer. Sedan blev det en rundtur
på ön som var full av turister och leguaner.
En leguan, 150 cm lång, gillade inte att Mats gick under hans träd så
han hoppade ner och landade med en rejäl duns precis bredvid oss. Eva satte
hjärtat i halsgropen då hon trodde den anfallit Mats.

Som omväxling badade vi på en turiststrand. Det har vi inte
gjort många gånger men stranden i Baie de Pompierre var värd att trängas lite
på.

Efter en natt på boj gick vi tillbaka till Terre d´en Bas
men till Anse Fielding denna gång. Vi tog jollen in till stranden för att ta en
rundtur på ön. Det är en hög ö men en otrolig utsikt över Iles de Saintes öar.

När vi gått på en halvt igenvuxen stig genom buskar och snår
kom vi ut på en väg. Där fanns en varningsskylt att det fanns Manchineelträd
här. Det är ett träd med giftiga äpplen på. Även barken, saven och löven är
giftiga och om man rör dessa kan man få blåsor och öppna sår. Man ska inte söka
skydd under ett Manchineelträd vid regn då regnvattnet som droppar från bladen
kan ge brännskador. Det kliade lite på armar och ben när vi läste skylten men
det gick bra som tur var.

Efter ett par dagar på Iles de Saintes seglade vi vidare mot
Pigeon Island väster om huvudön Guadeloupe. Här ankrar man i viken på
fastlandet och tar jollen ut till naturreservatet Pigeon Island som har en av
Karibiens bästa dyk- och snorklingsvatten. Sikten var den bästa vi hittills
stött på. Vi hade tänkt stanna en natt men det blev tre.

Inte vår båt
Solnedgång över Pigeon Island

Guadeloupe består av två öar och ser ut som en stor fjäril
med utslagna vingar. Det finns en kanal, kantad med mangrove, mellan öarna.
Tidigare har man kunnat passera med segelbåt genom kanalen men 2013 stängdes den
av för genomfart, på obestämd tid, sedan en av broarna gått sönder och inte kan
öppnas längre. Det går dock att paddla i kanalen vilket vi såg fram emot.

Norr om kanalmynningen ligger ett omfattande delta med ett
stor rev utanför. För att ta sig in till en vettig ankarplats, Baie Mahault,
måste man ta sig in genom rev, korall och grund. Det fanns en smal, slingrande
väg som vi tog. Vårt sjökort stämde bra överens med verkligheten trots att vi
blivit varnade att den kanske inte var så.

Vi paddlade längs kusten i motvind till infarten till
kanalen (River Salée) och vidare in i mangroveträsket nästan ner till
huvudstaden Pointe a Pitre där det blev en fikapaus. Sedan paddling tillbaka
genom mangroven ut till havet igen där vi fick en härlig medvind på 14 m/s utan
vågor tack vare revet. Det var en härlig paddeltur på nästan 8 NM.

För att slippa segla tillbaka chansade vi på att klarera ut
i Port Louis. Det är inte en officiell utklareringsplats men de har ett
tullkontor och vi hade hört att det skulle gå bra. Det var dock tvärstängt när
vi kom dit och inte en tullare så långt man kunde se. Vi tänkte att det var nog
lunchstängt så vi gick för att ta en drink medan vi väntade.

Vi bestämde oss för att prova den lokala drinken Ti-Punch
som vi inte provat tidigare och var lite nyfikna på. Servitrisen visade oss
till ett bord med två olika sorters rom i bag-in-box, ett par flaskor
smaktillsats, en stor burk med ananasskivor i en klar vätska med tillhörande
slev samt socker och limeklyftor. En gör-det-själv-bar.

Vi hade inte en aning om hur vi skulle blanda till vår Ti-Punch
men var ju tvungna att prova. Så vi blandade lite rom från boxen tillsatte en skvätt
smaktillsats och fyllde våra glas med ”ananasdrickan”, tillsatte lite socker
och en limebit. Det blev starkt! Visade sig att smaktillsatserna egentligen var
smaksatt rom och ananasdrickan var ananas i rom.

Tillbaka till Customs men där var det fortfarande stängt.
Lite lagom lulliga tog vi lokalbussen till Pointe a Pitre där det finns två
utklareringsställen. När vi kom fram var
det stängt trots att det inte skulle stänga förrän om en halvtimme. När vi
kollade runt klev en dam ut ur en parkerad bil och sa att tjejen som jobbade
där skulle komma tillbaka om en halvtimme. Så vi väntade, kunde klarera ut och fick
skjuts av damen med bilen till busshållplatsen och hann precis med sista bussen
tillbaka till Port Louis.

Busshållplatsen i Pointe a Pitre

Dominica är en ö med sju potentiellt aktiva vulkaner, det är
som Island men varmt och skönt med massor av regnskog, blommande träd och alla
sorters frukter (när vi vandrade omkring hittade vi avokado och mango som
trillat ner på vägen, vi tog hand om dessa). På Dominica är det inte vid kusterna de intressanta platserna finns utan man måste ta sig in i landet för att uppleva allt landet har att bjuda på. Eftersom det inte är långa fina sandstränder på ön så är den inte så utsatt för turismen som de andra Karibiska öarna, men för oss var den en av de finaste länderna hittills.

Den första utflykten gick till Trafalgar falls, två
vattenfall intill varandra där den ena hade lite varmt vatten och den andra var
kall. Vi badade i en ”pool” nedanför fallen.

Vi promenerade en bit och kom till Sulfur Springs, där det
bubblar kokande vatten från flera källor intill en å.

Nästa utflykt var en guidad tur, vi blev hämtade vid båten
klockan sju på morgonen. En taxi tog oss till Titou Gorge, där vandringen
började. Vi gick genom fantastisk regnskog med lianer och höga ormbunkar.

Vi provade lianerna…

Sedan gick vi via branta klättringar över bergskammar över till Valley of Desolation, där det bubblade och rök av vattenånga med svavellukt runt omkring. Guiden kokade ägg till oss i en plastpåse i den kokande bäcken.

och jag fick en lermask för att få fin hy, så nu ser jag minst 20 år yngre ut

Det var många olika färger på vattnet i bäckarna, detta pga
olika mineraler i olika vattenströmmar (för två vattenkemister är detta förstås extra intressant).

När vi vandrat en bit till kom vi till The Boiling Lake, det
är världens näst största (ca 60 m i diameter) kokande sjö. Vatten tränger ner
till den varma lavan i den vulkaniska underjorden och värms upp där så att det
kommer upp som kokande vatten mitt i sjön.

Vi badade i en ”pool” i floden där vattnet var lagom varmt
(ca 37-38°C), härligt.

Brant klättring på tillbakavägen.

Tillbaka i Titou Gorge badade vi i kallt vatten i en 17 m
djup spricka i berget, detta sprack isär när lavan svalnade. Man kunde simma in
till ett vattenfall inne i sprickan och flyta med strömmen tillbaka ut. De
spelade in en scen i Pirates of the Carribean där inne.

Hela vandringen till Boiling lake och tillbaka tog oss sex
timmar, och var en ganska krävande vandring med mycket klättring upp och ner.
Dagen efter var vi helt slut i våra ben.

Champagne Reef var platsen för nästa utflykt. Det är en strand med rev där det bubblar fina små
bubblor upp ur revet, från vulkanisk aktivitet. Man kan snorkla där och det
gjorde vi såklart. Det var riktigt häftigt, som att snorkla i ett bubblande
akvarium. Nu ska vi se om det funkar med en liten filmsnutt…..

Klicka här för att se filmen.

Revet utanför, där det inte bubblade var också fantastiskt
fint, med massor av fina koraller och fiskar i väldigt klart vatten.

När vi tittat klart på den södra delen av Dominica seglade
vi vidare norrut till Portsmouth. På bilden syns ankringsviken i Portsmouth från en utsiktsplats.
Där ankrade vi två nätter. Andra dagen tog vi
en båttur på Indian River. Inga motorer är tillåtna på floden så guiden, Martin (Providence), rodde oss och de andra in i floden. Regnskog runt om och massor
av rötter, lianer, fåglar och växter.

Huset som Calypso i Pirates of the Carribean bodde i.
Häger (Green Backed Heron, Mangrovehäger)
Häger (Night Heron, Gulkronad natthäger)
Giant Banded Kingfisher, Bälteskungsfiskare.
och så min favoritfågel, Kollibrin, som jag äntligen lyckades få en perfekt bild på, de är snabba de små.

Vi fick tyvärr inte se någon av Dominicas papegojor (Kejsaramazon), men
Martin gjorde en papegoja till mig av kokosblad. Så här fin blev den.

Sankt Lucia har ett dåligt rykte bland seglare och anses
inte säkert. Det har förkommit rån och inbrott i båtar som legat för ankar. I
vår pilotbok varnas för s.k. boat-boys som försöker lura seglare på pengar
på alla möjliga sätt. Samtidigt är det mycket vacker ö med en otrolig natur.
Efter en viss tvekan bestämde oss för att gå till Sankt Lucia i alla fall och
då till Marigot Bay.

Vi valde att ta en boj inne i den skyddade lagunen. Marinans bojar är väl uppmärkta för att skilja sig från boat-boysarna illegala och dåligt underhållna bojar.

De som
driver Marigot Bay Marina äger även lyxhotellet Marigot Bay Resort som också
ligger vid lagunen. Det innebär att man som gäst vid marinan även får tillgång
till hotellets pool, gym, spa m.m. Mellan kl 16 0ch 17 var det happy hour i baren vid övre poolen.
Det var mest (ekonomiska) långseglare där vid den tiden. De som bodde på
hotellet betalade drygt 6000 SEK per rum och natt. Då spelar kanske inte priset
på drinkarna så stor roll.

Tillsammans med Catharina, Dennis och hans syster från båten Resolut sippade vi på Pina Coladas och Chocolate Martinis vid poolen. Givetvis kunde man simma bort till baren för att göra sina beställningar. På kvällen bjöds det på tapas ombord på Resolut.

Vi blev kvar i Marigot Bay fyra nätter men drack inte bara
drinkar vid poolen hela tiden utan gjorde bl.a en hike upp till en utsiktsplats
ovanför lagunen.

En dag gjorde vi en utflykt till Diamond Falls i Soufriere,
en halvtimmes resa med lokalbuss söderut från Marigot Bay. Vid busshållplatsen
fick vi tips av en ”local” att först åka norrut till huvudstaden Castries och
därifrån ta bussen till Soufriere. Ett bra tips visade det sig då bussarna inte
lämnar Castries förrän de är helt fulla och sedan inte kan stanna för att
plocka upp passagerare på vägen. Det medförde att resan tog en timme längre än
vi trodde, men på köpet fick vi även se huvudstadens myller.

Den pitoreska byn Soufriere…

Diamond Falls ligger i en botanisk trädgård. Mineraler från
den vulkaniska berggrunden gör att vattnets färg varierar från dag till dag
beroende på saltsammansättning. Alltså ett måstebesök för två vattenkemister .
Redan i början av 1700-talet badade man i de varma källorna som fortfarande
finns här.

Seglingen till Martinique blev jättebra med ganska mycket
vind, 12-15 m/s, men i halvvind till bidevind gjorde vi 7-8 knop hela vägen
till Grande Anse d’Arlet.
Anledningen till att vi gick dit var att där låg Carpe Mare med gäster ombord,
Kent och Annika. De hade varit snälla och tagit med en ny gasregulator till oss
hemifrån Växjö. TACK – svenska gasregulatorer är svåra att få tag i utanför
Sveriges gränser.

Inklareringen gjordes i Petit Anse d’Arlet, 20 minuters gångväg söderut. Martinique påminner mycket om Medelhavet och Franska sydkusten.

Därefter kryssade vi till Le Marin i hög motsjö och vind
på 10-15 m/s för att fylla på förråden med mat och dryck. Det var en fin segling
där Angelina fick visa sitt rätta jag och vi seglade förbi flera andra båtar, som gick för segel eller motor. De hade det jobbigt i den höga sjön. När det blåser
lite är det oftast vi som blir omseglade.

Le Marin är ett Mecka för seglare med hela
shoppingcenter med båttillbehörsbutiker och företag som kan fixa allt på en
båt. Vi fick hjälp av Marco på Tilikum att lösa vårt laddningsproblem. Ända
sedan innan vi lämnade Sverige har vi haft problem med att förbrukningsbatterierna
inte laddats vid motorgång och flera personer har tittat på detta utan att
kunna lösa problemet. Marco löste det hela på en timme och femton minuter. Det
var också den tid han tog betalt för utan tillägg för att komma ut till vår
ankringsplats etc.

Innan vi lämnade Martinique gjorde vi ett kort stopp
i Anse Noir. En liten vik med branta klippor, en svart sandstrand längst in och
underbar snorkling. Klippväggarna fortsatte lodrätt, rakt ner 5-10 meter i det kristallklara
vattnet, med en vägg av korall, anemoner m.m.

Och en Goldspotted Eel

Vi fick en fin segling norrut från Tobago Cays till Canouan.
Vi ankrade i Charlestown Bay där det låg ett lyxigt hotell ”Tamarind hotel”.
Där kunde man lägga jollen och slänga sopor och där köpte vi vår hittills
dyraste öl.
Vi gick runt på öns östsida som är helt omgiven av rev, det var en
fantastisk vy.

Överallt gick det omkring sådana här landsköldpaddor.

Fin strand

Vi var på Canouan i två dagar sedan seglade vi vidare med en
bra kryss till Mustique. Mustique är en privat ö där massor av kändisar har
”sommarhus”. Mick Jagger har hus där och var där samtidigt med oss, tyvärr
stötte vi inte ihop med honom. Stora delar av ön är avstängd när kändisarna är
där, så vi turister fick hålla till godo med en liten hörna av västra ön. Det
var en mycket fin del av ön, härliga stränder och nästan inget folk.
Någons lilla sommarhus

Fina rev att snorkla på och kristallklart vatten.
Ett rev av
Conchsnäckskal.

Massor av havssköldpaddor simmade omkring i bukten.

Det var Bluesfestival på Mustique, så vi passade på att gå
på den kända baren
”Basil´s Bar” där vi åt currybuffé och lyssnade på blues.
Det var massor av kända Bluesmusiker som uppträdde.

Basil´s Bar

Bequia var nästa ö vi besökte. Vi började med att ankra i
Friendship Bay på södersidan av Bequia, det såg ut att vara en helt skyddad
vik. I början låg vi fint men efterhand rullade mer och mer vågor in i viken så
det blev en riktigt rullig natt.

Vi hade tänkt stanna vid en liten ö som heter Petit Nevis
där det ska vara jättefin snorkling, men det blåste för mycket och var starka
strömmar så vi passerade det och gick in i Admiralty Bay på Bequias västsida,
vi passerade Moonhole, en riktigt häftig byggnation i berget, där det tydligen bor folk.

Vi gick en hike upp till ”Peggys Rock” där man hade en
fantastisk utsikt över Admiralty Bay.

Bequia uttalas Beckway, har vi fått lära oss, och på vägen
ner från från Peggys Rock tog vi en genväg ner på norrsidan där man gick i en
bäck ganska brant nerför (the Bäckway).

Det var flera svenska båtar på Bequia som vi umgicks en
del med; Shiraz, Bushpoint, Cavatina, Jennifer och Fragancia.

Det blev även en utflykt till Sugar Reef och sedan ”Old Hegg
Turtle Sanctuary” där en man föder upp utrotningshotade havssköldpaddor,
Hawksbill Turtles, för att hjälpa dessa. Han samlar nykläckta sköldpaddsungar på
stranden och föder upp dom i bassänger tills de är sju år gamla och kan klara sig
själva, då släpper han ut dom i det fria. De minsta han hade nu var sex månader
gamla och ca 7 cm i diameter. De blir könsmogna vid 25 års ålder och lever
tills de blir ca 200 år gamla.

Stranden vid Sugar Reef

Hawksbill Turtleoch några sköldpaddsbebisar (6 månader gamla)….

I St. George träffade vi Anders och Marie med HR 42:an
Cavatina som de hade haft liggande på Grenada under vintern. De bjöd in oss på
en sun-downer ombord hos dom. Det blev en trevlig stund och som vanligt mycket
båtsnack.

Nästa stopp på vägen blev vykortsön Sandy Island norr om
Carriacou. Sandy Island är en 300 meter lång och 20 meter bred sandremsa med
några palmer på, det finns fina rev att snorkla på runt om. Här låg vi på boj för
första gången. Två nätter blev det innan vi gick tillbaka till Tyrrel Bay för
att klarera ut från Grenada.

I norra änden av Tyrrel Bay finns ett mangrove-träsk där kan
åka in med jollen. Det kunde vi inte motstå att göra utan tog en tur i
eftermiddagssolen och tittade på fåglar och leguaner i träden längs träskets
sidor.

I Tyrrel Bay kunde man tanka skattefri diesel, efter
utklarering, för motsvarande 6:30 SEK/l. Ett tillfälle vi inte ville missa. Då
sjökortet visade att det var grunt inne i viken där tankbryggan låg frågade vi
killen som skötte om tankningen om det var tillräckligt djup. Visst sa han, det
är 8 fot (2,4 m). Angelina har ett djupgående på 7 fot så det borde gå bra.
Dessutom var tidvattnet plus en fot också. Som tur var, var det sandbotten där
vi plöjde fåror på väg både in och ut till tankbryggan. Nu är undersidan av
kölen fri från snäckor och alger .

På Union Island valde vi att gå till Chatham Bay istället
för Clifton för att klarera in i St. Vincent och Grenadinerna. Här träffade vi
åter Carpe Mare som verkar ligga i alla vikar och vänta på oss. På morgonen tog
vi jollen in till stranden där vi träffade Alex som påstod sig känna Dolph
Lundgren. Han tog hand om våra sopor för 5 EC-dollar och erbjöd sig att titta
till vår jolle. På stranden träffade vi även ett kanadensiskt par, Michael och
Yasmine, som också skulle till Clifton för att klarera in. De bodde på Grenada
sommarhalvåret där de hade en bondgård med tillhörande bed and breakfast. Vi
gjorde sällskap till Clifton, en promenad på ca 6 km och lika långt tillbaka.

Stenbrott på Union Island. Tre personer satt och knackade sten under ett soltak. De tog större stenar från berget i bakgrunden gjorde småsten med hjälp av en hammare för att sedan sälja dessa för att användas till gjutning vid husbyggen etc. De fick 12 EC-dollar (ca 40 SEK) per skottkärra.
Ett hårt arbete i värmen.

På eftermiddagen snorklade vi tillsammans med Carpe Mares
besättning och på kvällen blev det middag på en av ”restaurangerna” på stranden
tillsammans med besättningarna från de franska båtarna Regulus (som vi träffat på ett par gånger tidigare) och Love Boat.

I Saline Bay på Mayreau hamnade vi bredvid en mindre
amerikansk båt. Det blev ganska underhållande när de skulle angöra en boj och
trots hjälp från en ”boat-boy” behövde flera försök för att få tampen på plats.
Sedan söps och bråkades det hela eftermiddagen. Som tur var somnade de ganska
tidigt. Jag fick en hårklippning på akterdäck till alla charterbåtsturisternas
stora förtjusning.

Tobago Cays utgörs av en liten grupp obebodda öar omgivna av
ett hästskorev. Här ligger man skyddat
från Alantens vågor endast av revet. Det känns väldigt speciellt när man ligger
utsatt för väder och vind utan att ha något land som skydd.

Snorklingen är i världsklass och vi simmade bland havssköldpaddor, hummer, bläckfisk och stingrockor förutom alla färgglada fiskar, koraller och anemoner etc. Här träffade vi åter Mats och Marie på Isa. Det blev gemensam snorkling och trevliga kvällar tillsammans under två dagar.

Innan vi lämnar Grenadinerna planerar vi att besöka Canouan, Mustique,
Petit Nevis och Bequia. Mer om dessa i nästa inlägg.

Vi kom till Grenada strax innan nyår. Yngsta dottern
Alexandra och pojkvän Safet flög hem och byttes ut mot äldsta dottern Sofia och
pojkvän Philip.

Att åka buss på Grenada var en spännande upplevelse varje
gång. Det är minibussar med en chaufför och en inkastare. De vill ha fulla
bussar så de tutar på folk och stannar för att få med fler. Man kan inte
promenera utan att varje buss som passerar tutar och ropar om man ska med. De
kör jättefort och stannar lika plötsligt så fort någon kanske vill åka med.

Nyår firades i Prickly Bay med massor av fyrverkerier. På
tolvslaget skålade vi i champagne tillsammans med Tommy och Helene (på Bonnie),
Thomas (på Shiraz) och Julie från Kanada på Julies båt.

Nyårsdag gick vi till Hog Island, en lång promenad genom
villakvarter och sumpmarker, där det var beach barbeque med live-musik. Det var
en fin liten strandidyll med glada trevliga människor. Bandet som spelade, på
en skraltig scen, var seglare som spelade för lite mat och öl.

Efter nyår seglade vi upp till Carriacou. En ganska tuff
segling i motvind och motsjö. Vi ankrade i regn och mörker i Tyrrel bay.
Carriacou var en fin liten ö med en fin strand där Sofia hittade ett
sköldpaddsskal och där baren ”Off the Hook” lockade med öl efter en varm
promenad.
Tyrrel Bay

“Off the Hook”

Vi fortsatte norrut till Grenadinerna. Först till Union
Island där vi återsåg Carpe Mare och Aela.
Kajakträning på Carpe Mare

Happy Island
Sundowner på Happy Island (tillsammans med Carpe Mares
besättning)

Sedan vidare till Tobago Cays där vi snorklade två dagar bland färgglada fiskar och havssköldpaddor.

Tobago Cays

Vi seglade tillbaka till Grenada (via Union Island för att
klarera ut från Grenadinerna) eftersom Sofia och Philip skulle flyga hem från
Grenada. Ankring utanför St. Georges (bredvid Ran) en natt innan vi la till i
marinan ”Grenada Yacht Club”.

Solnedgång i St. George

Utflykt med lokalbuss till Concord Waterfalls, ett ganska
stort fall där vi badade i ”poolen” under fallet. Vi såg massor av kollibrier
på promenaden tillbaka från fallet.

Nästa dag lokalbuss till Choklad/kakaofabriken vid Belmont
Estate där vi fick lära oss allt om kakaotillverkning. Vi fick också provsmaka
kakaobönor och olika sorters choklad.

Sofia Och Eva går på kakaobönor (för att torka/dela/vända dom.

Vidare med lokalbuss till Grand Etang Lake (en kratersjö)
och Grand Etang Forest Reserve där det skulle finnas Mona monkeys. Det blev en
fin men geggig vandring i regnskogen, tyvärr fick vi inte se några apor.

Alla som varit med och seglat med oss får/måste skriva ett
inlägg på bloggen. Här kommer inläggen från de som seglat med oss de senaste
veckorna:

Alexandra skriver:
Av alla upplevelser som vi har fått vara med om vill jag
nämna två. Den första var när vi trots de stora vågorna bestämde oss för att ro
in med jollen till stranden. När vi nästan nått strandkanten kommer en helt
enorm våg och välter hela båten, det var bara att ta på cyklopet och börja leta
efter grejer som vi tappat i vattnet…
Den andra var seglingen över från Tobago till Grenada. Trots
en gungig segling var det en helt fantastisk upplevelse. Delfiner som hoppade
bredvid och tävlade med båten, flygfiskar vart man än kollade, mareld som
glittrade i vattnet och trevligt sällskap J
Detta var en helt fantastisk resa med så många härliga
upplevelser.
Tack för denna gången, jag hoppas vi ses snart igen.

Safet skriver:
Var ska man börja när man upplevt så häftiga äventyr? Att
välja ett vore fel, under resans gång samlade man på sig minnen som med all
säkerhet kommer följa en livet ut och detta vill jag tacka Eva & Mats
oerhört mycket för. Om jag dock måste
välja, så ligger seglingen från Tobago till Grenada varmast om hjärtat. Ett äventyr
som med ord är svårt att beskriva, det måste snarare upplevas. Att se båten
omringas av mareld var som taget ur en film. Delfinerna som gjorde oss sällskap
en kort stund var hur häftiga som helst och att se flygfisk på nära håll (Eva
kastade nästan en på mig när hon försökte kasta tillbaka den ut i det fria
havet) var fascinerande. Slutligen grädde på moset en natthimmel utan dess
like, så många stjärnor har jag tidigare inte skådat, det var som att alla
stjärnor samlats på en och samma plats. Utöver detta äventyr finns det hundra
andra men ska hålla det kort och än en gång tacka Eva och Mats för denna resan,
deras gästvänlighet och framförallt sällskap! Jag hoppas vi ses snart.

Tillsvidare simma lugnt J.

Hedvig skriver:
Vi fick följa med Angelina på överfarten mellan Tobago och
Grenada. Seglingen tog knappt 12 timmar och det var fina 12 timmar. Vi såg både
mareld, delfiner, flygfisk och en helt magisk stjärnhimmel. Det kändes som man
såg hela rymden.
Tack Eva och Mats för en väldigt fin segling med er.

Maja skriver:

Det var jättekul att följa med båten över till Grenada. Vi
fick se flygfiskar som flydde från båten, en och annan hoppade även upp på däck
men vi släppte ut dom igen. På kvällen fick vi besök av några delfiner som
hoppade i marelden. Det var rätt gungigt och både Hedvig och jag blev lite
sjösjuka men det kändes bra nästa dag. I hamnen såg vi en liten havssköldpadda
som brukade komma på besök där.
Tack för att jag fick följa med!

Sofia skriver:
Första gången någonsin i Karibien!
Vi har ätit grillad mat på Hog Island, och sett ett steel-band spela på en
knappt ihophängande brygga. Vi har snorklat i korallrev och simmat med
havssköldpaddor och ätit Maimai, som till och med Philip tyckte om. Dessutom
provade vi hummer för första gången (det var jättegott) och badade vid ett
vattenfall.
Seglingen gick bra förutom lite sjösjuka en av dagarna. Höjdpunkten på resan
var alla olika sorters djur vi har fått se bl.a. kollibrier och flygfisk(!),
och att få träffa mamma förstås.
Nu åker vi hem, åtminstone lite mer solbrända än för två veckor sedan när vi
kom hit!

Philip skriver:
Jag vill först och främst tacka för två väldigt trevliga och
spännande veckor i Karibien. Något som sticker ut från hemma, är ju de vilda
bussturerna. De kör som att de har stulit bilarna och de raggar passagerare
istället för att skippa de som inte är på buss-stoppen. Vi prövade många olika
saker bl.a. en mycket god fisk vid namn Maimai.
Vi har tittat på vattenfall och en chokladfabrik. Det har varit så många
intressanta och spännande upplevelser, så det är svårt att bara nämna några.

Evas dotter Alexandra med pojkvännen Safet mönstrade på
dagen efter vår ankomst till Tobago. Det firades med BBQ, grillad tonfisk och
stekar, på The Sunset på stranden vid Pirate Bay. Det var Sonson som hade The Sunset, d.v.s. baren/shopen på
stranden. Han var fixaren som kunde ordna allt man vill ha.
The Sunset

Utbudet i Charlottevilles butiker var inte stort. Lite
basvaror som mjöl, flingor, ägg och djupfryst kyckling samt massor av läsk och
snacks. Fisk kunde man köpa direkt av fiskarna eller på fiskmarknaden. Förutom BBQ:n och Rompunchen så ordnade Sonson soursop och
mango åt oss samt ett stort stycke biff från Trinidad.

Soursop (till höger)

Sonson var även en licensierad guide med fågelskådning och
djungelturer som specialitet. Han tog oss med på en halvdagstur (3 timmar som
blev nästan 6 innan vi var tillbaka) in i regnskogen. Vi klättrade upp på
Pigeon Hill, 300 ft, efter Sonson som gick först med sin machete. Det var massor
med fåglar, fladdermöss, fruktträd, palmer och bambu m.m. Som avslutning blev
det ett dopp nedanför ett vattenfall dit man var tvungen att klättra med hjälp
av rep och lianer.

Alexandra och Safet tar en paus med sockerrör som förfriskning

Rufous-tailed Jacamarufous

Ett par dagar före jul seglade vi söderut till Castera där
Evas bror med familj hyrt en stuga vid stranden. Castera var en fin by men mindre
och betydligt mer turistig än Charlotteville. Snorklingen var fin vid de mindre
reven utanför stranden. Massor med korall, små färgglada fiskar och ett par riktigt
STORA stingrockor (Southern Sting Rays).

Castera

Hyrstugan Blue Mango

Dagen före julafton hyrde vi bil för att besöka huvudstaden
Scarborough och julhandla tillsammans med alla andra Tobagier.

Bilturen avslutades med ett måste-besök på Pigeon Point
Beach med sin vita korallsand och kokospalmer.

Onsdagen efter jul skjutsade Magnus upp mig och sina döttrar
Hedvig och Maja till Charlotteville med bil för att klarera ut och mönstra på tjejerna
som skulle segla med till Grenada. ”Immigration” protesterade lite då bara jag
och tjejerna var med – alla ombord måste vara med vid utklareringen men de gjorde
ett undantag. ”Customs” frågade när vi
kom tillbaka till Charlotteville. När jag sa att Angelina låg kvar i Castera sa
de det inte rätt men var förstående och det gick bra även här.

Överseglingen till Grenada tog bara 12 timmar och vi var
framme vid 4-tiden på morgonen. Hade hoppats på att komma fram då det ljusnat
men trots revade segel gjorde vi 6-7 knop hela vägen i den friska halvvinden.
Hoppande delfiner bredvid båten i skymningen uppskattades av den nya
besättningen. Däremot var det svårt att sova för de fyra ovana seglarna då det
lutade och gungade en hel del i de höga vågorna från Atlanten.

Bristen på wifi på Tobago gjorde att vi hade svårt att skicka julhälsningar till alla våra vänner, men här kommer en lite försenad julhälsning

Efter 17 dygns segling kom vi tidigt på morgonen fram till
Charlotteville på Tobago där vi ankrade i Pirate Bay. En idyllisk sandstrand
med regnskog runt om.

Pelikaner flög omkring och papegojor passerade över båten.

På stranden fick vi varsin Rum Punch av vår nyfunna kompis
”Sonson” som har en bar/shop på stranden.
Sedan gick vi till tull och
immigration för inklarering. Middagen intogs på strandrestaurangen ”Suck Hole”.

Och nu till Atlantöverfarten, vi har ju redan skrivit en del
under överfarten så här kommer lite fakta och kompletterande bilder:

Seglad sträcka från Kap Verde till Tobago blev 2158 NM.

Det tog knappt 17 dygn.

Vi rensade däck från flygfisk varje morgon, de sista
mornarna även flygbläckfisk?
Fisket gick bra, de dagar vi fiskade fick vi napp. Fyra fina
matfiskar; en Tonfisk och tre Guldmakrillar. Två STORA Svärdfiskar som vi inte
fick upp (kanske tur det, de var lite väl stora för köket).

Vädret och vindarna var bra, lagom vind, möjligen något lite
ibland. Men hellre för lite vind än för mycket. Några Squalls (kortvariga
regnskurar med mycket vind).

Många fina soluppgångar och solnedgångar.

På dagarna djupblått hav runt om oss och på nätterna fina
stjärnhimlar, mareld och månsken.

Det är inte mycket trafik på det stora havet. Under hela
överfarten såg vi fem andra segelbåtar och sju fartyg.

Nu har Magnus lämnat båten för att träffa sin familj som
kommit till Tobago för att fira jul här. Vi kommer också att stanna på Tobago
över julen.

Segellagning
Fripassagerare

Magnus skriver:

När vi tidigt på morgonen seglade in i Charlotteville på
Tobago efter 17 dagar på atlanten var det som att stiga in i en annan värld.
Fregattfåglar och pelikaner cirklade runt i bukten och papegojor skränade i de
regnskogsbeklädda bergssluttningarna. Även överfarten hade ju bjudit på många
upplevelser men detta var något annorlunda.

Överfarten ja – det är ju läns eller slör som gäller så alla
som seglar vet att det blir skumpigt. Av alla upplevelser jag varit med om vill
jag nämna några. Som första dagen när det nappade samtidigt som vi fick ”besök
i fören” och Eva utbrast ”Magnus – gå du fram och lek med delfinerna så drar
jag upp fisken”. Kaxigt va!
Förutom ett antal delfinbesök fick jag se valsprut,
tropikfåglar, fantastiska stjärnhimlar och soluppgångar. En gång fick jag
faktiskt en flygfisk i huvudet mitt under nattpasset. Den dog. Vid fyra
tillfällen kunde vi äta nyfångad Dorado (Guldmakrill) och vi fick till och med
ett par stora svärdfiskar på kroken, även om dessa inte lät sig fångas utan
antingen bet av draget eller slet sig. Tack Eva och Mats för att jag fick
uppleva detta segeläventyr med er!

Position 15 december 2016 kl 19:50 UTC
11 41.714N
57 27.240V

Nu är det bara 180 NM kvar så vi saktar ner något för att komma fram i dagsljus på lördag morgon i Charlotteville, Tobago.

Luciadagen firades med hemgjord glögg och nybakade pepparkakor i sittbrunnen. Vindarna varierade upp och ner hela dagen 3-20 m/s. Vid lätt vind seglade vi med gennakern. När vinden plötsligt ökade kraftigt och ändrade riktning fastnade först ena skotet runt babords lanterna som rycktes loss och flög iväg bland vågorna. Sedan snurrade sig gennakern som en “åtta” med flera revor som följd innan vi fick ner den i strumpan. Halva natten ägnades åt att tejpa segelduken.

I dag har vi provseglat den nylagade gennakern. Den fungerade bra, nästan som ny trots de 15 lagningarna den nu har.

Vi har börjat fiska igen nu är köttet ät uppätet. Nu nappar de stora fiskarn. Igår högg bl.a två STORA svärdfiskar som hoppade högt flera gånger och ryckte vilt tills de slet sig loss. Den första tog med sig draget. Tyvärr hann vi inte få fram kameran. Det fick bli pasta med torkad skinka till middag.

I natt kom en fågel på besök för att vila upp sig på vårt mantåg. Efter en djupdykning i Peter Harrisons prisbelönta bok “Havsfåglar” kom vi fram till att det var en Vitpannad Noddy.

Position 12 december 2016 15:20 UTC
13 06.131N
50 57.134V

Nu har vinden ökat till 10-15 m/s. I går natt fick vi några regnskurar då ökade vinden ytterligare. Vi seglar plattläns med mesan och utspirad genua, något inrullad för att slippa att seglet slår då det gungar en hel del. Överfartens snabbaste dygn hittills, 153 NM och 6,4 knop.

Mestadels soligt väder med undantag för regnskurarna då den regnmängd som kom i Skottland under hela dygnet här kommer på fem minuter. Det ger möjlighet till en uppfriskande dusch samtidigt som däcket spolas rent från salt.

Varje morgon får vi rensa däcket från flygfisk som kraschat under natten. I morse var det sex stycken.

Livet ombord är enkelt: segla, äta, prata, sova, läsa, titta på havet och djurlivet. Senaste tillskottet till faunan är rödnäbbad tropikfågel. Samtidigt är det inte enkelt: att ta sig från ett ställe till ett annat, laga mat eller bara sitta still när allting gungar riktigt mycket. Alla småmuskler i kroppen får träning dygnet runt.

Position 9 december 2016 17:40 UTC
14 16.699N
44 09.362V

Nu har vi seglat drygt halva sträckan till Tobago. Vi har också passerat 6000 NM sedan vi lämnade hemmahamnen i Sölvesborg. Detta har vi firat med champagne, kex och kaviar i dag.
Tack för champagnen SSS.

I förrgår hade vi lite vind så vi passade på att stanna upp och ta ett bad. Djupblått vatten, 5000 m djupt och 28 C. Vågorna var 4 m höga men 50 m långa så det var inte så dramatiskt som det låter. Inga hajar

När fiskeförbudet tog slut och draget släpptes ut igen tog det bara 10 minuter innan en stor guldmakrill (Dorado) nappade på kroken. Den var 90 cm lång och smakade fantastiskt gott både till middag och lunch dagen efter.

Position 6 december 2016 kl 14:00 UTC
15 01.492 N
37 04.674 V

Dagarna går fort, nu är det bara två tredjedelar kvar till Tobago. Fortsatt lätta vindar. Seglade med genackern uppe hela senaste natten.

Vi har haft två dagar med fiskeförbud. Tonfisk och Dorado är jättegott men vi har kött som också måste ätas upp.

Det är inte mycket trafik på havet. Vi har sett en annan båt per dygn i snitt. Rekordet var i förrgår då vi såg tre stycken, varav två samtidigt. Igår blev vi anropade av en japansk trålare på en blandning av japanska och lite engelska. Antingen försökte han berätta att han hade en trål ute eller så fick vi receptet på misu-soppa utan att förstå det?

Andra advent firades med två tända ljus och glöggte i sittbrunnen.

Två dygn med lätta vindar och gennackersegling. Lite mer vind 8-10 m/s senaste dygnet. Vid flera tillfällen har delfiner, 20-25 st, kommit och lekt runt Angelina. Fiskelyckan är god med napp varje dag, bonito, dorado och en STOR som slet sig loss och tog med både drag och 200 m lina. Magnus fångade en flygfisk med örat mitt i natten.

Nu är vi i Afrika och att vi är långt hemifrån märks bl.a.
på sjökorten i plottern. Stora områden är dåligt eller inte alls sjömätta. Den
allmänna uppfattningen här är att det inte behövs då lokalbefolkningen ändå vet
var eventuella grund finns. Utanför den senaste ankringsviken fanns två
djupkurvor, 1000 m och 50 m. När vi närmade oss land med stor försiktighet och
passerade 50-meterskurvan var det fortfarande över 100 meter djupt enligt
ekolodet.

I nästa vik ankrade vi på 9 meters djup drygt 50 meter från land, men enligt sjökortet på plottern låg vi 50 meter upp på land.

Boavista är den östligaste av Kap Verdes öar. Den består
till stor del av sandstränder, sanddynor och öken. Det är som bit av Sahara ute
i havet. Ankrar gör man på fyra meters djup i viken utanför Porto de Sal Rei.

Vi passade på att rengöra botten på båten från alla alger, sjögräs och djur som växer och trivs där. Det mesta av bottenfärgen som vi la på i vintras följde också med så vi får väl se hur fort det växer på igen nu.

Äntligen en havssköldpadda som ville vara med på bild (trots all bottenfärg).

I viken fanns en liten ö med sandstrand och ett litet
korallrev. Vi tog jollen dit för att se oss om på ön och snorkla på revet.

Evas bror Magnus skulle komma till Palmeira på Sal för att mönstra på
inför atlantöverfarten. Vi ville vara på plats ett par dagar i förväg för att
hinna klarera in och samtidigt passa på att se lite av hamnstaden Palmeira. När
vi klarerade in undrade polismannen var vi varit den senaste veckan. När vi
berättade att vi stannat och ankrat i några vikar på vägen hit från Sao
Nicholau blev han lite upprörd och sa att det var olagligt och att vi skulle
seglat direkt till Sal först för att få tillstånd att ankra. ”This is illegal” sa
han om och om igen, jaså sa vi och sedan hände inget mer.

Några gatubilder på de färgglada husen i Palmeira.

Klockan 03:30 på lördag morgon ringde mobilen. Det var
Magnus som var på väg från flygplatsen och skulle komma till hamnen om en
kvart. Vi mötte upp med jollen i nattmörkret och efter ett par timmars sömn seglade vi
tillbaka till Mindelo på Sao Vicente, en segling på 120 NM vilket tog drygt ett
dygn. En bra övning för Magnus med nattsegling, dyningar och fiske. Vår första
dorado (guldmakrill) högg på morgonkvisten. Inte så stor, men lagom som pålägg
på lunchmackorna.

Tillbaka i Mindelo blev det några bråda dagar med
förberedelser inför överseglingen till Karibien. Både den löpande och stående
riggen skulle ses över, ett nytt peke att fästa genackern i skulle konstrueras,
färskvaror, diesel och vatten skulle bunkras.

Planen var att segla iväg på tisdagen den 28 november men ett
stiltjebälte som täckte halva vägen till Karibien fick oss att tänka om. Nu ser
det ut som om det ska komma lite vind på onsdag 30/11 så vi seglar troligtvis iväg
då. Hoppas på fina passadvindar från och med helgen.

Vi ska försöka att uppdatera bloggen under överfarten. Det blir kortare inlägg och positioner (inga bilder, men det är väl ändå bara vatten ) via satellit och webhjälp av Sofia.

Kap Verde har många fina stränder, en del är svarta och en
del är vita, det har inte med hudfärg att göra utan det är sandens färg. På den obebodda ön Santa Luzia ankrade vi en natt vid en lång ödslig vit
strand. Ön är ”protected area” så man får bara göra ett kort stopp där, vi
antog att ett kort stopp var en natt.

Nästa dag seglade vi vidare förbi de två små öarna Branco
och Raso, då fick vi plötsligt napp två gånger men fisken släppte. Men
tredje gången gillt drog vi upp en fin tonfisk (Bonito). Mats filéade den
direkt och på kvällen när vi ankrat upp vid den svarta stranden vid Tarrafal på
Sao Nicolau blev det en fantastiskt god middag av den tillsammans med
brödfrukt.
Svart strand.

Brödfrukten blev mycket god ugnsbakad eller marinerad och
stekt. Vi provade även att koka den men den blev väldigt mjuk och torr, kanske vi
kokade den för länge?

När man tog jollen in till stranden i Tarrafal kom det ett
tiotal pojkar utspringande i vattnet och alla ropade att just han skulle ta
hand om vår jolle, bära upp den på stranden och vakta den medan vi var i land,
mot en liten peng förstås…

Sao Nicolau är också en fin ö med höga berg och raviner.

En silkeshäger på jakt efter en fisk.
Solnedgång i ankarviken.

På fruktmarknaden köpte vi en papaya, som var JÄTTESTOR och
JÄTTEGOD. Köper man papaya i Sverige så är de små och smakar inget men denna
var verkligen något annat. Bröd var svårare att få tag på, i alla fall om man
vill ha dagsfärskt, antar att alla bakar själva.

Papaya

När vi rodde hem med jollen såg vi en stor havssköldpadda
som inte ville vara med på bild.

Den här lilla fisken flöt förbi båten som ett litet löv, nån som vet vad det är?

Innan vi lämnade ön Sao Nicolau ankrade vi vid en jättefin
strand lite längre söderut. Det var sanddynor och sexkantiga basaltpelare, på
vulkaniskt vis.

São
Vicente och Santo
Antão är de två
nordvästligaste av Kap Verdes 14 öar. São
Vicente är den enda ön med en marina, d.v.s. en hamn där privata båtar kan lägga
till. I alla andra hamnar är det ankring som gäller, ibland utanför och ibland
innanför en vågbrytare.

Marinan med ankrade båtar runt om

Det blev 10 dagar på São Vicente, först 4 i Mindelo marina och därefter 6
för ankar då båtarna från ARC:en skulle komma och marinan tömdes på alla andra
båtar. Det var en bra ankarplats nära marinan där det gick bra att angöra
jollen vid den flytande baren. Ankaret fäste direkt och sedan låg Angelina
stilla trots vindar på 10-18 m/s i flera dygn.

Flytande baren med jollebryggan

I São
Vicente är husen antingen målade i glada färger eller så har de en helt obehandlad
fasad, de ser då ut som om de inte är färdigbyggda. Det finns även en hel del
påbörjade hotellbyggen som inte blev klara innan den internationella
finanskrisen gjorde att finansiärerna backade ur.

Bortsett från några enstaka barn har det varit få tiggare i
staden. Intrycket är att det är ett stolt folk som vill arbeta. Det har stått
ganska många unga män utanför marinan för att söka jobb hos båtägarna. Det kan
vara allt från att skrubba ren botten från sjögräs och alger till avancerade
reparationsarbeten eller så har de en mamma som kan ta hand om tvätt. I gathörnen
sitter det kvinnor och säljer frukt eller fisk.

Vi har börjat tvätta både frukt och grönsaker i klorvatten innan vi tar ner dessa i båten. Förhoppningsvis ska detta hindra att kackerlacksägg kommer ombord med allt dessa kan medföra.
Besök på fruktmarknaden

Dagarna har ägnats åt att beta av lite punkter på
att-göra-listan, bada på den fina snäckskalsstranden i närheten och att handla
färskvaror etc. Alltid lika spännande att köpa kött i charkdisken när man inte
är säker på vad det är för något. Styckningen är annorlunda och vad är det för
djur egentligen? Det är trots allt Afrika

En typisk aluguer med bänkar på flaket

Svenskbåtarna RAN och Kerpa låg i marinan när vi kom. Alltid
lika kul att träffa andra seglare. Några dagar senare kom Jennifer och Isa med
de andra ARC-båtarna. Kul att träffa dom igen.

Två av barerna på stranden

Sista dagen gjordes en utflykt till grannön Santo Antão med färja, vilken tog
ca en halvtimme. Väl framme möttes vi av ett uppbåd av taxi- och
aluguer-chaufförer som alla ville ta oss med runt ön. Efter sedvanlig
förhandling om priset satte vi oss i en aluguer körd av en ung kille som
pratade bra engelska. Han guidade oss runt ön och visade de bästa
utsiktsställena. Nästan hela sträckan utgjordes av en kullerstensväg – den viktigaste
på ön enligt Jonas, chauffören. Ville vi fota något sa vi bara till så stannade
han (även i skymda kurvor och ofta på fel sida vägen). Det tutades i alla
kurvor och på alla man kände.

Santo
Antão är en helt
otrolig ö med ett landskap som är svår att ge en rättvis beskrivning. Paul på
Kerpa beskrev lyriskt ön som Shangri-La efter sitt besök. Santo Antão påminner om Madeira och
den gröna kanarieön La Gomera men med ett betydande inslag av Colorados Canyons.
Bäst att låta bilderna tala…

Jordbruk i botten av en vulkankrater

Byn Pico da Cruz uppe bland molnen

Det är ett tungt jobb att bära upp vatten till husen i bergen

En av många vandringsleder

Ser ni bilvägen?

Jordbruket är viktigt på ön och framför allt odlas bananer,
sockerrör och majs. På träden växer papaya, mango och brödfrukt. Vi köpte en brödfrukt
av en liten kille som stod vi vägkanten och i kväll ska vi prova att tillaga
den.

På den här gården odlas bananer, sockerrör, majs och papaya.

La Gomera är en fin liten kanarieö. En av de tre västraste
där det inte är så mycket turister. Först ankrade vi vid en strand med ett rev där vi snorklade
och tittade på massor av färgglada fiskar. Vidare seglade vi till hamnen San Sebastian, en mysig liten
by med fint målade hus i olika färger.

Padrones är en grönsak som påminner om små paprikor, man
fräser dom i olja och saltar på, det smattrar och smäller när de tillagas. Vi
hade köpt dessa flera gånger, de är goda till det mesta och håller bra. Nu
berättade Kerstin att det ska finnas någon stark padrone picante som blandas i
tillsammans med de milda som en överraskning, så vi köpte även ett paket starka
padrones. På kvällen när vi tillagade dessa small det i stekpannan, en av de
starka padronerna exploderade. Strax efter började vi hosta och kippa efter
andan, det gick inte att andas i båten så vi fick gå ut ur båten för att få
luft. Vi plockade bort dessa superstarka padroner ur maten innan middagen men
såsen som tillagades på oljan från stekpannan blev god och ganska stark.

La Gomera är en ganska hög ö, och till skillnad från de
tidigare kanarieöarna vi besökt, frodig med mycket mossbevuxen skog, vattenfall
och dramatiska klippformationer. Vi hyrde bil en dag och åkte runt och tittade
på ön.

Fantastisk vandring längs en bäck upp till ett vattenfall.

Vi blev kvar ett par dagar längre än tänkt för att invänta
de rätta vindarna söderut mot Kap Verde. Under tiden fixade vi en del med
båten.

Mats i masttoppen.

På fredagen lämnade vi La Gomera för att segla söderut mot
Kap Verde, en översegling på ca 800 nm. Det var fortfarande svaga vindar från
söder men det skulle komma nordliga vindar snart. Vi kryssade lite i början men
fick gå för motor efter ett tag då vinden blev alltför svag. Första natten började det blixtra av åska
norrut och österut, det var ett rejält åskväder med ett oavbrutet blixtrande.
Vi styrde undan västerut och gjorde en ganska stor omväg för att hålla oss på
avstånd från åskan.

Nästa dag kom de nordliga vindarna och vi fick en
fantastiskt fin segling i lagom vindar med gennacker nästan hela vägen till Kap
Verde. Överfarten tog 7 dygn, på vägen fick vi se grindvalar, delfiner, massor
av flygfiskar, en falk och en tonfisk.

Kerstin på havet Flygfisk

En natt när Mats hade nattvakt landade en flygfisk precis
bredvid honom. Han jagade den en stund, fick sedan tag på den och slängde den i
sjön. På morgonen hittade vi ytterligare en på däck, men den var död.

En kväll fick vi en fripassagerare, en falk som cirkulerade
kring båten och landade på en vantspridare där den satt och vilade upp sig till
nästa morgon då den flög vidare.

Vi fick en ganska stor tonfisk på fiskedraget men tyvärr
släppte den precis när den skulle håvas ombord. En stund senare fick vi napp
igen, något stort som bet av draget och försvann.

Vi kom fram till ön Sao Vicente på Kap Verde på fredagen, nu
har vi nått Afrika.

På lördagen mönstrade Kerstin av och flög hemåt mot kylan.
Här på Kap Verde är det drygt 30°C i luften och 27°C i vattnet.

Kerstin skriver:

När jag först fick höra om Mats och Evas planer på en
långsegling med Angelina tändes ett hopp om att få chansen att segla med över
öppet hav. Att bara se hav omkring sig i flera dagar, att lita till vind och
segel, låta vädret styra istället för klockan.

Så kom en lista på överfarter där en gast var välkommen som
förstärkning till nattvakten och jag tingade snabbt sträckan Kanarieöarna – Cap
Verde.
Familjen backade upp mig, jag segeltränade ett antal sommarkvällar med Christer
på Mälaren (stort tack för ditt tålamod) och kom till slut iväg för att mönstra
på Angelina i San Miguel Marina, Teneriffa.

Det började med 9 dagars väntan, först på vind och sen att
den skulle vända söderut. Det var rester av orkanen Matthew som spökade i norr,
”En långseglare som kryssar seglar åt fel håll”.

Så till slut vände vinden och vi kunde ge oss iväg. När den
sista kanarieön försvann i horisonten fick jag äntligen uppleva havet på
riktigt, bara vatten så lång jag såg åt alla håll i 5 dygn innan Cap Verde skymtades
i fjärran.

Att vara helt själv på mitt nattpass, kl 02-05, med en enorm
stjärnhimmel och mareld i vågsvallet är helt magiskt. På dagarna en obruten
horisont 360 grader med ett hav som skiftar i alla tänkbara blå toner och veta
att djupet är 4200 m, det är mäktigt.

Nu återvänder jag till civilisationen med en ny respekt för
havet och alla långseglare.

Ett jättetack för att jag fick vara med!

Gran Canaria är Kanarieön med stor bokstav. Det är en riktig
turistindustri där besökarna ska aktiveras och roas dygnet runt. På sydkusten
finns flera ankarvikar som ser jättefina ut på sjökortet. Tyvärr är en ankarvik
här även en utmärkt plats för hotellkomplex, bad och vattenaktivitetet. På
sydvästkusten ankrade vi vid ett par av dessa. Definierar man en naturhamn som
gratis ankring är Playa de Maspalomas, Anfi del Mar och Puerto Mogan utmärkta.
Sedan får man ”njuta” av waterjets, paragliders, suppar, trampbåtar m.m. runt
båten på köpet. Det blev några lugna sköna dagar med mycket bad och snorkling bland färgglada fiskar.

Vid Anfi del Mar var det dags för hårklippning på akterdäck.
När hårtussarna flöt iväg på vågorna säger Eva att nu blir fåglarna glada för
att få något att bygga bo med. Då sa jag att det snarare är sköldpaddorna som
blir glada. Va? De vill ju ha hår-da skal J (Det börjar märkas att
vi har umgåtts mycket med Göteborgare på resan). Döm om vår förvåning när det
10 minuter senare dyker upp en stor havssköldpadda bakom båten på väg mot oss.
Tyvärr ville den inte vara med på bild utan dök ner under båten när kameran kom
fram. Bilden visar en internetkompis till vår sköldpadda.

En dag gjorde vi en utflykt till Las Palmas. Det tog en timme med lokalbuss. Las Palmas är en fin stad med mycket att titta på. Det blev besök i hamnen där många ARC-båtar redan samlats. Sedan stranden Playa de Las Canteras och Gamla Stan. Det blev en billig dag då det var Spaniens nationaldag och alla båttillbehörsbutiker var stängda

Sista natten på Gran Canaria skulle det bli sydliga vindar så vi gick in i hamnen vid Puerto Mogán som visade sig vara en mycket trevlig liten turistby. Mycket turister men inga stora hotellkomplex utan bara några småskaliga hotell och små lägenheter ovanpå restaurangerna och butikerna närmast hamnen.

På väg över till Teneriffa, en segling på ca 55 NM i sydlig
vind, fick vi sällskap av en flock (stim?) med grindvalar. Min syster Kerstin
skulle mönstra på i Puerto San Miguel den 23 oktober för att segla med till Kap
Verde och vi beslöt att ankra några nätter innan vi gick in i hamn för att
plocka upp henne. Det finns inte så många bra ankarvikar med skydd för sydliga
vindar men Bahia de Abona erbjuder skydd för både sydliga och nordliga vindar. Vi
var lite oroliga att det skulle vara fullt med båtar i viken men där låg bara
en italiensk ketch. Det var en lugn och fin ankringsplats.

Sen blev det ankring utanför Playa de las Tejitas nedanför Punta Montana Roja. En lång
fin svart sandstrand (utan turister) nedanför flygplatsen. Blåsigt men sjölä.

I Puerto San Miguel träffade vi Lasse Hässler med besättning
och blev bjudna på kaffe å avec på kvällen. Det blev en lång kväll med mycket
seglingsprat. Dagen efter kom de över på besök i Angelina och vi fick hjälp med
felsökning av vår elektriska Furlex som inte alltid vill rulla in sig. Båten var
full med glada seglare när Kerstin kom.

När Kerstin gjort sig hemmastad i förpiken hyrde vi en bil.
Först fyllde vi gasol vid en DISA-anläggning för en billig peng sedan och åkte upp
till Teide. Toppen på vulkanen ligger på 3718 m. Vi tog linbanan som nästan går
upp till toppen. De sista 163 metrarna kan man gå till fots om man har
tillstånd. Vi försökte söka tillstånd i förväg men första lediga tid var två
veckor senare så det fick bli en kortare tur över lavan vid linbanan. Det
räckte då vi alla kände av den tunna luften på denna höjd.

På vägen tillbaka bunkrade vi mat och dryck för både
överfarten till Kap Verde och till Karibien. Tre överfulla kundvagnar och ett kvitto
som var längre än Kerstin.

Vi beslöt att göra ett stopp på La Gomera också innan överfarten
till Kap Verde. Det blev motorgång då vinden var som bortblåst men vi såg massor
med flasknosdelfiner och grindvalar på vägen. En lugn provsegling för Kerstin.

Från Lanzarote fick vi en lugn segling söderut till Fuerte
Ventura. Ankring utanför Puerta del Rosario som är öns huvudstad.

Vi tog
bussen till flygplatsen för att hämta Alexandra som kommit för en veckas
segling med oss. Jättekul att träffa henne, känns som längesedan.

Jag blev väckt med sång, paket, ballonger och nybakta scones
på min födelsedag. Vi seglade söderut och efter en stund fick vi vårt första
riktiga napp, en liten tonfisk, äntligen.

Efter en stund fick vi även se en ovanlig sorts delfiner, Risso’s delfiner, de är ljusa och ganska stora, men de stannade inte och lekte hos oss. Ankring i Las Playitas och grillad tonfisk till middag, GOTT .

I Gran Tarajal blev det lite
shopping och installation av en andra solpanel. Gran Tarajal är en liten by med
massor av målningar på husväggarna, ”street art”.

Vi seglade tillbaka till Las Playitas. Bad och snorkling i kristallklart vatten bort
till en grotta. En Stingrocka simmade precis under oss och färgglada fiskar i massor och stora vassa sjöborrar på botten. På kvällen åt vi oxfilé på restaurang Viktor efter
Alexandras rekommendation (hon var där på charter förra vintern).

I Taralejo ankrade vi två nätter och badade och hade det
mysigt, promenerade i staden och ut på en klippa och upp på ett berg. En jordekorre skyndade över stigen och försvann i ett stenröse (ville inte vara med på bild).

Vi seglade tillbaka till Gran Tarajal i ganska hård motvind, hade tänkt ankra utanför men gick in i hamnen eftersom det blåste mycket. Söndag
morgon var Alexandras seglingsvecka slut och vi lämnade av henne vid bussen
till flygplatsen.

Seglatsen fortsatte vidare västerut till Morro Jable där vi ankrade
precis utanför hamnen. Nästan vindstilla runt omkring, men det blåste 10-12 m/s vid stranden, ett riktigt blåshål.
Långa gula sandstränder på sydspetsen av Fuerte Ventura
och massor av stora turist-resorts.

Alexandra skriver:

Jag har fått följa med på en veckas segling längst Fuerteventuras
kust. Vi började veckan med sol och bad i Puerto del Rosario. Dagen efter
seglade vi vidare mot Las Playitas, men vi hann inte mycket mer än lämna hamnen
innan vi fångade en jättefin tonfisk (den första fisken de fått på 3 månader).


När vi kom fram bestämde jag och mamma oss för att snorkla lite. Vi simmade
runt lite och såg sedan en stingrocka simma under oss. Vi blev liiiiite rädda.
Det har varit jätteroligt att få vara med på en del av seglingen. När jag kom
var jag vitast av alla, men när jag åkte hem var jag brunare än både mamma och
Mats tillsammans. Nästan i alla fall.

Stort tack till er båda för denna veckan, vi ses snart igen .

La Graciosa är en liten Kanarieö längst uppe mot nordost. Det
påstås att det var här som Long John Silver gömde sin skatt. Större delen av La
Graciosa utgörs av en Nationalpark och det finns egentligen bara en vik, Playa
Francesca, där det går att ankra. Man måste ha ett ankringstillstånd vilken man
behöver ansöka om i förväg via en hemsida som givetvis endast är på spanska. I
två veckor försökte vi få tag i ett ansökningsformulär utan resultat så det
blev till att ankra utan tillstånd (som de flesta andra).

Ankarviken med Lanzarote i bakgrunden.

På vulkantoppen hade man fin utsikt över ön och viken med båtarna.

Öns enda by ser ut som en mexikansk vilda-västernstad med
låga vita stenhus och sandgator. Vid hamnen ligger en liten badstrand med flera mysiga barer
och restauranger.

Efter ett par nätter vid La Graciosa gick vi vidare söderut
till Lanzarote. I vår pilotbok står att man behöver visum för att besöka Kap
Verde, något vi missat tidigare. Ett samtal med deras konsulat i Stockholm
bekräftade också detta. Det skulle dock vara lätt att ordna, om vi skickade
passen till Stockholm skulle de föra in våra visum i passen och skicka tillbaka
dessa med vändande post. Kändes inte helt bra men vad gör man? Vi valde att gå
in i marinan i huvudstaden Arrecife där det skulle finnas ett DHL-kontor. Vi
behövde även bunkra mat och köpa några båttillbehör. Vi la till mitt på dagen
och trodde vi hade gott om tid att hinna med alla inköp, posta pass mm. Men
allt stängde kl. 13 då det var lördag, och på söndagar är allt stängt. På
kvällen blev vi bjudna på kladdkaka och vin på Karlstad-båten Aela så det blev en
lyckad dag i alla fall.

Dagen efter fick vi ett tips av Roland och Vicky på Bella
Luna att kolla på noonsite.com angående Kap Verde och visum. Där står att om
man kommer dit med båt och lämnar med båt behöver man inte ha något visum. Om
man däremot mönstrar av eller på en båt så måste man ha ett visum. Vilken tur
att det var stängt på DHL-kontoret.

Marina Rubicon by night.

Nästa hamn blev Marina Rubicon på södra Lanzarote. Här hyrde
vi en bil för att utforska ön lite närmare. Första stoppet blev nationalparken
Timanafaya med stora lavafält och en aktiv vulkan. I inträdet ingick en busstur genom lavafält, förbi
kratrar och genom lavatunnlar. Marktemperaturen ligger fortfarande på upp mot
600 grader vilket demonstreras genom att hälla vatten i nedsänkta rör varpå det
bildas en gejser. Buskar som läggs på marken börjar brinna efter ett par
minuter. I restaurangen grillas kyckling över ”öppen vulkan”.

På norra delen av ön odlas vindruvor för vinframställning. Vinstockarna
var omgärdade av murar som skydd mot vinden. Ett tjockt lager lavaaska på
marken fångar upp luftfuktigheten nattetid varför vindruvorna inte behöver
någon ytterligare bevattning. Svårt att tro när man ser det karga torra
landskapet.

El Grifo är Kanarieöarnas äldsta vingård. De hade även ett museum
som visade utrustning och metoder som använts för den lokala vinframställningen
genom tiderna. Besöket avslutades med en vinprovning av såväl mousserande, rött, och dessertvin. Till detta serverades kex och getost.

Längst i norr ligger Mirador del Rio. En restaurang och
utsiktsplats som ligger insprängd i berget med en otrolig utsikt över La
Graciosa.

I Marina Rubicon hann vi också äntligen ikapp våra vänner Anders
och Katharina på Carpe Mare. Det blev flera kvällar med god mat, portvinsprovning
och restaurangbesök innan våra seglingsrutter åter gick olika vägar.

Vårt besök på Lanzarote avslutades med sol, bad och slöande
för ankar utanför Playa del Papagayo.

Madeira består av fyra ögrupper. Den första vi kom till
heter Porto Santo, den ligger ca 30 nM norr om huvudön. När man kommer till
Madeira och ska klarera in måste man först gå till polismyndigheten och sedan
till hamnkontoret för att visa samma papper på båda ställen. Vi låg en natt i
hamnen för att sedan ankra innan för pirarna 4 nätter (Det kostade 39 euro per
natt i hamnen och 6 euro att ankra). Fantastiskt vatten, klart och 24°C,
äntligen varmt och skönt. Det blev många bad, ibland med cyklop för att se hur
båten ser ut undertill (lite tunn grön beväxning, mest på rodret, men inte så
mycket än).

På piren i Porto Santo målar många långseglare en bild
(bomärke). Där finns massor av bilder av seglare från hela världen, ganska
många svenskar. Detta gjorde även vi.

Vi passade också på att trimma jollemotorn lite.

Tillsammans med Janne på båten Indigo gjorde vi en utflykt
med en lång promenad upp till en hög bergstopp, Pico do Castelo. En varm men
jättefin vandring längs en led med massor av trappsteg.

Så här odlar man lådvin, bara att stoppa påsarna i kartonger
sen, smidigt va?

Från Porto Santo seglade vi runt Madeira längs nordsidan av
ön och rundade västsidan. Vi tänkte ankra i en vik som heter Paul do Mar. Det
blev en jättefin segling och vi fick se hela Madeira från havet. Madeira är en
hög ö, 1850 m, grön och frodig, med ganska mycket moln och regn uppe på ön, men
ofta soligt längs kusterna. Ankringsviken var en fantastiskt fin plats, med
branta berg och ett vattenfall, med det var helt utan sjölä så det gick inte
att ankra där om det inte var vindstilla. Vi seglade vidare till en hamn som
heter Calheta, en fin turiststad, där man gjort en badstrand med sand från
Marocco (Madeiras sand är svart vulkanisk och duger inte till turister).

Paul do Mar
Calheta, stränder och hamn.

Vi tog en taxi upp till Rabacal för att göra en
Levada-vandring. (En Levada är en konstgjord vattenkanal byggd på 1800-talet för
att leda vattnet från bergstopparna till odlingarna på etagerna längre ner mot
kusterna). Det var en ganska lång taxiresa dit. Vandringen började ganska brant
neråt några kilometer innan själva Levada-leden började. Vi gick två jättefina
vandringar (Risco och 25 Fontes) längs branta stup och fina vattenfall.

De två milen tillbaka till hamnen i Calheta tänkte vi
promenera, det är ju nerför…. Det var det, jättebranta vägar nedåt, i serpentinslingor.
På denna sida av ön brann det för några veckor sedan, så vi gick nedför genom
helt nedbrända skogar.
Efter en stund kom det som tur var en bil som frågade om
vi ville ha lift, det ville vi (fötterna ömmade rejält då de åkte framåt i
skorna så brant det var). Vi blev avsläppta i byn ovanför hamnen och
promenerade den sista, lika branta, vägen ner till hamnen. Nästa dag kunde vi
knappt gå med våra stackars ben.

Vi seglade vidare längs Madeiras sydkust någon dag senare.
Först blåste det nästan ingenting, sedan plötsligt började det blåsa mycket och
motvind. Vi kryssade fram till Madeiras enda ankarvik ”Baia d’Abra”. En häftig
vik med branta, stupande bergsväggar runt (man kan se kanalerna där lavan
sprutat upp). Tror att vi låg ankrade mitt i en vulkan.

Vi grillade nyinköpt tonfisk i tjocka skivor, med
klyftpotatis och rött vin till middag i sittbrunnen med en fotogenlykta tänd
som de flesta kvällar, redan halv nio är det mörkt ute.

Vattnet var kristallklart, fantastiska bad.

Efter två nätter skulle det börja blåsa mer så vi seglade in
i hamnen strax intill, Quinta do Lorde. Vi försökte hyra en bil men det gick
inte, så vi tog bussen in till huvudstaden Funchal, där vi gick runt lite och
köpte ett par båttillbehör som vi behövde.

Nästa dag tog vi en taxi, tillsammans med seglarvännen
Janne, upp till Quemadas. Där började en Lavadavandring som var 6,5 km lång
och gick till Caldeirao Verde, ett 100 m högt vattenfall som slutade i en rund
lagun med iskallt vatten. Det var en jättefin vandring längs branta stup, genom
fyra tunnlar där man fick lysa sig fram med ficklampa. 6,5 km tillbaka också,
sedan kom taxin och hämtade oss.

Nästa dag var det Fiskebåtsfestival, en religiös festlighet,
där vi fick åka med en av alla proppfyllda fiskebåtar. Det spelades musik och
bjöds på öl och mackor. En av båtarna hade med sig ”Padre” som skulle promenera
upp till kapellet och hämta Madonnan som vakar över Fiskarna under resten av
året. Folk badade från fiskebåtarna och det var folkfest.

Tillbaka i byn
Canical, som båtarna utgick från, var det festival. Det hängde köttstycken i
marknadsstånd, där köpte vi stora grillspett, råa, som vi sedan kunde grilla på
stranden där det var förberett med massor av grillar. Till detta ”a very local
wine” som man fick i en pet-flaska, och som var nästintill odrickbart, men
köttet var gott. Vi var på festivalen tillsammans med Janne (Indigo) och Mats
och Marie (Isa), vi träffade även de tre ungdomarna från svenska båten Aela en
stund under kvällen. Vi var medbjudna på båtturen av taxichauffören tillika
fiskebåtsägaren Amandio, som var jättetrevlig och mån om sina utländska gäster.

Vi lämnade huvudön Madeira och seglade nära nästa ögrupp
Illas Desertas söderut mot de sydligaste Madeiraöarna, Selvagensöarna, 165 sjömil söderut. Med bra segling i lagom vindar, med gennacker, tog överfarten 32 timmar. Vi
fick vårt första napp, efter många fiskeförsök, en trut som gärna ville ha vår
lilla plastbläckfisk. Som tur var kom den loss av sig själv när vi höll på att
dra in för att ta loss den. (Jag vet inte hur man lagar till en trut). Vi
ankrade i en vik vid södra Selvagens Grande.
Polisen kom ut till båten för att titta på pass och papper. Vi fick reda på att vi kunde komma iland på ön klockan 16, först skulle de ha lunch och siesta. Vi hann med bad, lunch och avkoppling. På ön fick vi en guidad rundvandring. Det var vi och tre spanjorer från en annan båt som blev guidade av två parkvakter, en polis och hunden Selvagem. Vi fick reda på massor om ön, där fanns växter som inte finns någon annanstans, det hade inte regnat på två år, i hålor låg juveniler (fågelungar) av Gulnäbbad Petrell som vi kunde se på nära håll, vi fick hålla Geckoödlor som låg gömda under stenar.

Efter Isla Cies seglade vi till Vigo där vi bl.a. letade upp
en båttillbehörsbutik där vi köpte en ny handhållen VHF och en låsvajer till
jollen. Butiken, Efectos Navales Jesus Betanoz, var en av de bästa vi stött på
hittills på resan. En ung kille förklarade för- och nackdelar med olika VHF:er
på en blandning av spanska och engelska. När det inte räckte tog han fram
mobilen och översatte till svenska på Google translate.

Allmänna kommunikationsmedel?

Dagen efter kom Indigo och la till bredvid oss. De erbjöd
oss att låna deras tvättmaskin (stora båtar är välutrustade) och vi bjöd på
lunch medan maskinen jobbade.

Nästa stopp blev Baiona. På vägen dit upplevde vi resans
första riktiga åskväder men vi lyckades gira undan och undvika regnet. I Baiona tittade vi bl.a. på en replika av La Pinta, ett av
Christoffer Columbus skepp. Det var det skeppet som var först tillbaka till
Spanien och kunde rapportera om den nya världen. Intressant att se hur man hade
det ombord på den tiden.

Till lunch blev det MacOctopussy…

Från Baiona gick vi direkt till Lissabon. En fin segling på
240 NM i medvind med genacker. Lissabon ligger en bit in i floden Tejo.
Hamnkontoret skulle öppna klockan 9 så vi gick sakta uppför floden för at inte
komma fram för tidigt. Det innebar att vi fick en fin sightseeing längs floden
med bl.a. Belemtornet, minnesmärket Padrao dos Dos Descobrimentos och Vasco de
Gama.

Soluppgång i Lissabon

Belemtornet

Vasco de Gama

Efter två dagars letande hittade vi äntligen Imrays pilot
book ”Atlantic Islands”. Utanför butiken stötte vi på Yasmines besättning som
också skulle till samma butik. Vi åt en god lunch tillsammans på en restaurang
vid floden.

Sponsrad parkeringsautomat

För att få en något kortare väg till Madeira tänkte vi ankra
en natt utanför Cascais. Det blåste upp ordentligt på vägen dit och när vi var
framme blåste det 18 m/s. Inte riktigt läge att ankra så vi gick tillbaka in i
floden till hamnen i centrum. Det blev en fartfylld segling tillbaka, 8 knop
med endast en bottenrevad genua som mest såg ut som en liten fredsflagga.

Torsdag morgon lämnade vi hamnen tidigt och tog sikte mot
Porto Santo, den nordligaste av Madeiras öar. Ännu en fin segling med lagom
vind från rätt håll och genacker nästan hela sträckan. På vägen såg vi ett gäng
(stim?) knölvalar som hoppade upp högt i luften för att med ett stort plask
landa på rygg. Häftigt att se de 15 meter långa och 30 ton tunga valarna hoppa högt.

Knölval som hoppar

Delfin som hoppar

Delfin med unge

Badsugen – 24 grader i vattnet

Efter 98 timmar och 505 NM var vi framme i Porto Santo där
vi fick vänta en timme utanför hamnen innan hamnkapten hade hittat en plats där
vi kunde ligga. Lite nonchalant tyckte vi först, men det visade sig att han var
jättetrevlig och att vi fick vänta på en stor färja och att tidvattnet skulle
fylla på hamnen så vi skulle få tillräckligt med vatten under kölen.

Land i sikte….

Efter Muros ankrade vi vid en jättefin strand – Aguieira. På morgonen
vaknade vi av ett slamrande, utanför oss låg det 30 småbåtar med musselfiskare
som drog sina långa håvräfsor längs botten för att få upp havets läckerheter.


Vi tog en lång paddeltur i vår uppblåsbara kajak en bit in i floden längst in i
Ria de Muros. På tillbakavägen fick vi ordentlig motvind med sjöar som delvis
sköljde över kajaken och oss, så paddlingen blev ett riktigt motionspass.

En egen strand för en vila längs paddelturen.

I nästa Ria ankrade vi vid en strand längst in – Playa Barana.
Där var det två små segelbåtar från en seglarskola som seglade runt, rätt som
det var kom den ena för nära vår båt och krockade, med deras mast i vår
vantspridare på mesanmasten, men allt gick bra inga skador på båtar eller
besättning.

Isberg??? På dessa breddgrader?

I Pobra hamn skulle vi ut på kvällen och äta middag. Vi gick
runt i restaurangkvarteren och hittade ett ställe där de hade ”dagens paella”,
det tar vi. Där stod kocken ute och gjorde paella över öppen låga, det såg
jättegott ut. Vi satte oss och beställde paella, ja, ja sa servitören men vad
vill ni ha att dricka? Vi tog varsitt glas Rioja och efter en stund var Paellan
klar, då portionerades det upp i små tapas-skålar, en liten portion till varje
gäst. Det smakade jättegott, men vi var fortfarande ganska hungriga. Kocken såg
nog det för han frågade om vi ville ha en till, det ville vi. Vi tog ett glas
vin till också. Det blev en billig middag då de bjöd på paellan och vinet
kostade 8,80 euro för fyra glas.

Det finns fyra ögrupper i Galicien som är nationalparker. För att
få segla vid dessa måste man först söka navigationstillstånd, sedan söka
ankringstillstånd för att ankra vid en viss ö ett visst datum. Vi fick
tillstånd och besökte två av dessa öar. Först ankrade vi vid Isla Ons, en
fantastisk ankringsplats vid en strand där vattnet var kristallklart och
turkost, vi såg botten på 12 meters djup. Vi tog jollen in till stranden och
gick en promenad på ön, sedan grillade vi ute på båten. På kvällen började det
rulla in stora dyningar så vi kunde inte ligga kvar över natten. Kl 22.30
lossade vi ankaret och nattseglade in till närmsta vik, fullmånen sken så det
var inte ens mörkt när vi ankrade vid midnatt.

Ankring vid Isla Ons.

Nästa strand att ankra vid var en låååång fin sandstrand i
ett naturskönt område. Hela stranden var full med nudister som vankade fram och
tillbaka längs stranden för att visa upp sina solbrända kroppar. Vi ankrade
bredvid Albatross, en svensk båt vars besättning vi träffat tidigare. Vi gick
en promenad tillsammans med dom och tog ett glas vin på kvällen. Efter ett tag kom även Indigo (en annan svensk båt vi träffat tidigare) inseglande, de kom också över till Albatross. Det blev en trevlig kväll med mycket skratt innan vi tog jollen hem till våra kojer.
Nudiststranden.

Reiner och Marita på Albatross
Fin strand med Isla Cies i bakgrunden.
Eukalyptosskog.
Bad (17 grader i vattnet)

Isla Cies var nationalparksö nummer två som vi besökte. Det
var en fantastiskt vacker plats, ganska höga öar med flera långa fina
sandstränder. Bästa ankringsplatsen var vid den största stranden. Vi tog jollen
in till stranden och gick en lång promenad på ön, upp till den högt belägna
fyren, 180 möh. Det blev en varm promenad dit men det kompenserades av en otrolig
utsikt över öarna, havet och in i Ria Vigo. På tillbakavägen köpte vi en glass
och fick uppleva ett turistkaos med folk som skulle med färjorna tillbaka till
fastlandet. Vi skyndade ut till lugnet på Angelina där det blev en drink,
middag och solnedgång på fördäck med ett galas vin.

Båtar på svaj vid stranden.
Vägen upp till fyren.
Utsikt över sydön.

Det blev tre dagar i A Coruña som huvudsakligen ägnades åt att jaga rätt på
prylar vi behövde köpa. Första dagen jagades det någon som kunde byta glas på
en mobiltelefon. Evas telefon dog på Irland och det här var första större
staden vi besökte sedan dess. Efter besök i ett stort antal mobiltelefonbutiker (Servicios Inmobiliarias lagar inte
mobiltelefoner) hittade vi slutligen en servicebutik som kunde skicka mobilen till en serviceverkstad för 140 euro,
skulle bara ta tre dagar. Killen i butiken tyckte det var för dyrt och föreslog
en ny mobil istället och så blev det, en splitter ny LEAGOO från Kina för 90
euro.

Dag två jagades det båttillbehör.
Borde ju finnas i en stor hamnstad (trodde vi) men utbudet var bedrövligt.
De hade varken VHF, Pilotbook över Atlantöarna eller elkabel. Elkabel hittade vi till slut i
en specialbutik, efter ett tips i en järnaffär.

A Coruña var full med statyer av kända seriefigurer (till höger på bilden)
Galicierna lär sig parkera redan på körskolan….

Dag tre gick vi på jakt efter mat och vin. Det var
betydligt lättare men det var långt att gå. Till lunch på en av A Coruñas alla uteserveringar
beställde vi en trerätters Menû
del dia för 7.50 euro inkl. vin. En god fisk och skaldjurssoppa, sedan en
kötträtt med pommes och till efterrätt varsin apelsin, med skal .

Bläckfisk på restaurangen

Efter A Coruña gick vi till en
ankarplats vid en badstrand på andra sidan viken. Där träffade vi Kerstin och
Janne på Indigo och blev bjudna på fisksoppa på kvällen. Janne hämtade oss med
jollen så vi slapp sjösätta vår egen.

Seglingen till Muros gick längs
Costa del Morte (dödens kust), med strandhugg i Corme och Camariñas. Båda med jättefina ankringsplatser.
Solnedgång vid fyren på Punta del Roncudo utanför Corme

Dimman väller in i hamnen i Corme på morgonen

Costa del Morte går
ner till Finisterre, världens ände, som är det europeiska fastlandets
västligaste udde. Udden passerades i tjock dimma så vi kunde inte se om det tog
slut där – eller var det det, det gjorde?

Nu hade vi äntligen medvind,
inte mycket vind men i alla fall tillräckligt för att prova genackern för
första gången på resan. Genackersegling hela vägen från A Coruña till Muros när det
fanns vind. Tyvärr blev det en hel del motorgång också. Vi höll jämn fart med
katamaranerna så länge vinden höll sig på 3-5 m/s. Sedan säckade vår genacker
ihop och katamaranerna försvann i dimman.

Muros var en liten mysig stad med
trånga gränder, hus och gator i sten och massor med uteserveringar och spanska
turister.

Vi lämnade Irland och seglade vidare till Isles of Scilly
eller Scillyöarna. Det är en liten ögrupp som ligger väster om Englands
sydvästligaste ände. Det finns ingen riktig marina på någon av de små öarna
utan man ligger för ankar eller vid en boj. Eftersom det var blåsigt de dagar
vi var där så låg vi förtöjda vid boj, det blev fyra nätter med ganska obekväm
gung från olika håll i ”hamnen” vid Hugh Town.

Första dagen i hård vind skulle vi ta jollen in till land, vi tog med bensindunken för att tanka vid jollebryggan där det inte gungade. 20 meter från båten stannade motorn, soppatorsk, jollen började driva, Mats rodde för allt vad han var värd men det gick inte att komma fram mot vinden, så vi rodde mot en sandstrand för att inte hamna på de vassa klipporna. Då kom det en ribbåt farande och bogserade in oss till hamnen dit vi skulle. Där tankade vi jollemotorn bums.

Scillyöarna är riktigt fina öar med massor av blommor och
ett gammalt slott, Star Castle, som var byggt som en stjärna. De hade
vandringsleder på öarna som kallades Scilly walks (Scilly uttalas silly). Dessa
provade vi att gå med alla möjliga stilar

När vindarna var de rätta var det dags att korsa Biscaya,
som är känd för att vara en av de tuffaste passagerna på vår resa. Vi fick en
jättefin seglats med lagom vindar, solsken och varmare väder efter hand. På
nätterna var det en otrolig stjärnhimmel och första natten var det Mareld runt
båten (självlysande plankton som lyser i svallet från båten). På överfarten
fick vi förutom delfinbesök också stifta bekantskap med valar på nära håll. Vi såg
valsprut runt om flera gånger. Rätt som de var kom de närmare och vi
seglade nästan på tre Sillvalar som kom precis framför båten. Vi fick
stanna och släppa förbi dom för att inte hamna mellan gruppen. Man vill ju inte
att de ska börja gruffa med oss. Sillvalar är det näst största djuret efter
Blåvalar, de var ca 20 meter långa (kan bli 27 m) och sprutar riktigt höga sprut
som syns på långt håll. Närkontakten med dessa bjässar var en helt fantastisk
upplevelse.

Valsprut

När vi närmade oss Spanien ökande vinden så det sista dygnet
seglade vi med en snittfart på 7,4 knop vilket är mycket bra fart för oss. Efter
tre dygn och 420 sjömil kom vi fram till A Coruna i nordvästra Spanien. Här är det
äntligen varmt och soligt, bort med långkalsongerna och fram med shortsen.

Solnedgång över Biscaya
Delfinbesök
Lugn segling på stilla vatten
Vildare hav med stora vågor

Vi lämnade Peel på eftermiddagen vid högvatten för att segla
ner mot Dublin. Hade tänkt gå söderut längs Isle of Mans kust för att spana
efter Basking Sharks men vinden och strömmen gjorde att vi gick direkt över mot
Irland. Det blev en fin segling på knappt 20 timmar med flera besök av
delfiner.

Solnedgång över Irland.

Det finns flera gästhamnar runt Dublin med det gemensamma att det skulle kosta oss nästan 500 SEK per natt. Vi valde istället att ankra söder om Dun Laoghaire (uttalas dunn liri), precis utanför piren. Bra lä, bra ankarfäste i sandbottnen och gratis .

Väl framme tog vi jollen in till land och såg oss om i stan.
Det var inte mycket som var sig likt sedan jag bodde här ett tag i mitten av
70-talet. Den lilla fiskehamnen hade nu plats för över 800 fritidsbåtar. VM i
Laser-jolle pågick så det var småbåtar överallt. En deltävling gick av stapeln
precis utanför där vi låg på första parkett.

På kvällen hörde vi något som plaskade i vattnet bredvid
båten, det var ett tjugotal simmare som kom från andra sidan viken med guide
(tränare?) och rundade oss innan de simmade tillbaka över viken i det 14
gradiga vattnet.

Grillning ombord på kvällen.

Vi hade tänkt ligga ett par dagar i Dun Laoghaire för att
fixa lite med båten men det rullade så mycket att det inte gick att jobba nere
i båten. Efter en noggrann studie av tidvattenkurvor och strömtabeller gav vi
oss av söderut mot Kilmore Quay på Irlands sydöstra spets, en sträcka på 90 nm.
De första 30 nm gick på knappt 5 timmar sedan vände strömmen och vinden dog ut
så det fick bli motor ett tag.

Efter ett tag fick vi vind igen, upp med seglen och loggen
visade 3 knop. MEN plottern visade 0,5 knop bakåt – motor igen. Vi angjorde
Kilmore Quay precis innan mörkret föll och la till framför en svensk båt –
Barbasol från Göteborg med Hasse och Karin ombord. Det visade sig att de också
skulle segla till Karibien, samma rutt som vi.

Kimore Quay var en mysig liten by med halmtak och
semesterfirande irländare.

Dagen efter gjorde vi en tur till Saltee Islands tillsammans
med Hasse och Karin. Saltee Islands är ett naturreservat bestående att av två små öar med ett rikt djur- och fågelliv. Där såg vi hundratals med havssulor,
massor med gråsälar och en och annan trut i ösregnet. Vi hade hoppats få se
lunnefågel (puffins) men fick höra att det flyttat från ön två veckor tidigare.
Medan vi väntade på att båten skulle komma och hämta oss kom det några
lunnefåglar, äntligen fick vi se de små fantastiska fåglarna.

På kvällen gick vi till en mysig pub tillsammans med Hasse
och Karin. Där åt vi en god middag och fick live-musik på äkta irländskt manér.
Vi satt bredvid ett roligt par, från Dublin, med dotter som sa att alla måste
sjunga med. Vi rumlade hem vid halvtvåtiden när puben stängt och alla sjungit
irländska nationalsången.

När vi skulle betala hamnavgiften frågade hamnkapten hur
lång vår båt var. Tretton meter svarade vi. Fel, sa han, den är nog bara tio
meter och så tog han betalt för det…

När vi lämnat skottland för att segla mot Isle of Man
planerade vi noggrant för att få medström i smalaste sundet vid Mull of
Kintyre. Det lyckades ganska bra men på slutet vände strömmen och vinden
mojnade något så vi gjorde 4 knop genom vattnet men bara 0,5 knop över grund.
Då startades motorn och en annan riktning styrdes.

Det var en lång segling så vi mellanlandade i Larne på
NordIrland för en natts sömn, när vi närmade oss hamnen ropade det på VHF-en: –
Sailing yacht Angelina, this is Larne harbour, what are your attentions? Vi svarade genast – We are from
Sweden, we are coming in peace. Nä, det gjorde vi förstås inte

Vi ankrade utanför ett kraftverk i den stora hamnen, det
kändes som hemma.

Framme vid Peel på Isle of Man fick vi lägga till vid en boj
och vänta in högvatten eftersom hamnen bara gick att komma in genom vid
högvatten ± 2 timmar, andra tider var hamninloppet helt torrlagt.

Hamninloppet vid lågvatten.

Gråsäl innanför hamnpiren.

På Isle of Man tog vi en dag med sightseeing via bussar,
gamla tåg och hästspårvagn.

Vi gick av bussen och promenerade till ett naturreservat för
att titta på orchidéer och vilda wallabies (en sorts känguru som rymt från öns
djurpark på 70-talet och nu finns det ca 100 st vilda på ön). Vi såg inga
kängurur där, men träffade en parkvakt utanför som sa att det finns större chans
att se dom vid ett annat reservat en bit ifrån. Vi promenerade dit och där gick
vi i en fantastisk skog och efter en stund fick vi syn på 3-4 wallabies som
granskade oss tillbaka när vi smög och kikade på dom mellan träd och buskar (dom hade nog aldrig sett svenskar förr).
Längre fram på stigen fick vi syn på 3-4 stycken till.

Wallaby poo (första spåren…)

Innan vi lämnade Caledonian Canal tänkte vi passa på att
tanka diesel. Det blev ju en hel del
motorgång i kanalen. Tyvärr visade det sig att en större motoryacht hade kommit
på samma idé lite tidigare samma dag, tankat 1200 liter och tömt hela
dieselförrådet. Slussvakten som även skötte dieselpumpen berättade att det var
långt till nästa mack om man inte kunde tänka sig att tanka i dunk och bära
till båten. Han hoppades att tankbilen skulle komma dagen efter eller i alla
fall efter ytterligare en dag. Som tur var kom tankbilen redan på morgonen
dagen efter och det blev tankning i ösregn.

Första seglatsen efter kanalen blev kort, bara 16 nm, då vi
hade bestämt träff med SY Emma som var på väg hem från sin segling till
Karibien, samma rutt som vi planerat. Vi la till vid en boj utanför hotellet
vid Kantellen. Gratis bojplats där dusch och bastu på hotellet ingick om man
ville. Det blev god middag på hotellet och en mycket trevlig kväll med Marcus
och Emelie där vi fick många bra tips och idéer.

När vi angjorde bojen i Kantellen hade vi hört ett konstigt
vinande ljud från motorn när drivningen lades i, så innan vi kastade loss på
morgonen letade vi missljud och kollade oljan i både motor och backslag. Det
skulle vi inte gjort – oljan i backslaget (växellådan) var grumlig av vatten. Hjälp,
vad gör vi nu? Efter en titt i pilotboken hittade vi en marina i Dunstuffnage
inte allt för långt bort så vi seglade dit, anropade på VHF:en och frågade om
de kunde hjälpa oss. Visst kunde de det. Redan samma eftermiddag kom Stuart och
tittade. Beklagade sig att han var ensam tekniker på marinan och hade tyvärr
inte tid att plocka isär backslaget men erbjöd sig att byta olja och ringa en
annan marina lite längre bort och höra om de kunde serva oss. En halvtimme
senare letade Stuart upp oss och berättade att han pratat med en kille på den
andra marinan som sa att det inte kunde komma in vatten i oljan i vår typ av
backslag. Han trodde det berodde på gammal olja med kondens i. Kanske nåt man
borde kolla lite oftare? Stuart kom och bytte oljan på morgonen dagen efter och
nu ser det bra ut igen.

Nu var vi redo för lite kultur på öarna på skotska
västkusten. Det blev fin segling, visserligen kallt, regnigt och motvind men
vad gör det när delfiner kommer på besök vid båten flera gånger varje dag och
vi får göra strandhugg på öar som Oban, Jura och Islay.

Tyvärr ville delfinerna inte va med på bild

I Port Ellen på Islay kom sommaren till Skottland.
Temperaturen ökade från 11 till 25 grader och solen tittade fram. Port Eller är
en sagolik liten by i whiskeyns mekka. På kvällen blev det take-away till
middag i sittbrunn. Det blev den lokala varianten på fish´n´chips –
Lobster´n´chips serverad i pizzakartong. Tack för vinet Hans!

Dagen efter hyrde vi hyrde en tandemcykel och kryssade runt
på upptäcksfärd mellan destillerierna Ardbeg, Lagavullin och Laphroaig.
Whiskeyprovning och tandem är en spännande kombination

Nu siktar vi in oss på Irländska sjön…

Vi fick höra att man var tvungen att anropa slussvakten och
få klartecken innan man lämnade marinan i Inverness. Vi ropade på VHF:en och
frågade om vi kunde komma om en timme eller två. Höll på att spola rent däcket
från Nordsjöns saltstänk. Näe det gick inte, ville vi slussa in i dag måste vi
lämna marinan senast om 10 minuter för att hinna med sista inslussningen för
dagen. Det blev till att snabbt avsluta det vi höll på med och ge oss av till
slussen. Tampar och fendertar togs fram på vägen dit. In i slussen med 15 m/s vind in akterifrån. Äntligen medvind?

Vi slussade in tillsammans med två svenska och en engelsk
båt. En mycket trevlig slussvakt tog emot oss och när slussen var fylld med
vatten gick vi alla in på slusskontoret. Där fick vi kartor, en genomgång av
vad som gällde i kanalen och köpa en ”Short Term Licence” för 255.42 GBP. Den
ojämna summar berodde på att man betalar utifrån båtens exakta längd (12.93 m).

I Loch Ness la vi till vid en besöksboj (den enda och som
blev ledig precis när vi skulle kasta i ankaret) nedanför ruinen av Urquhart
Castle vid byn Drumnadrochit. På kvällen besökte vi en restaurang i byn. Efter
tjugo minuters promenad i regn kom vi fram till Fiddler´s Restaurant &
Whiskey Bar och möttes av en skylt i dörren att det var fullbokat hela kvällen.

Vi frågade en servitris om det fanns bord för oss och givetvis gick det då vi bara var två. På restaurangen satt besättningen från Fayola, som också är medlemmar i Oceanseglarklubben. De frågade om vi inte vill sitta vid deras bord. Då ordnade servitrisen snabbt ett större bord åt oss alla. Efter en utsökt middag blev det whiskeyprovning. Whiskeylistan omfattade bara 80 olika sorter men om man ville kunde man fråga efter den stora listan. Det var man ju bara tvungen att göra, den var som en gammaldags telefonkatalog (nästan).

Åter i hamnen satte vi oss i jollen för att ta oss ut till
Angelina igen. Motorn startade direkt som vanlig men redan efter ett par
minuter tvärdog den. Så det var bara att ro. Dagen efter felsökte vi motorn och
hittade ett fjäll från Nessie inkilat mellan propellern och fenan på
utombordaren. För inte kunde vi väl ha gått på grund med jollen i Skottlands (näst)
djupaste sjö?

På kanalen och i slussarna ska man akta sig för motorbåtar
med stora orangea livflottar och orangea flytvästar på hela besättningen. Det
är hyrbåtar, motorbåtar mellan 7 och 15 meter, som hyrs ut utan några
kompetenskrav. Slussvakterna försöker att slussa dessa separat eller åtminstone
på ett säkert avstånd till kringliggande privatbåtar. Vi höll på att bli
rammade i utloppet från en sluss när hyrbåtsförare råkade lägga i full gas av
misstag.

Det är omöjligt att beskriva Caledonian Canal med ord så här
är några foton istället.

Lite kanalfakta:
96,5 km lång d.v.s. 50 sjömil.
29 slussar
10 svängbroar
32.3 m.ö.h. som mest i Loch Oich
öppettid 08:00 – 18:00

.. och nästan ingen mobiltäckning.