Balearerna

Så kom vi till Balearerna till slut. Vi hade tänkt att segla hit våren 2020 på vår väg österut, men det satte Covid stopp för. Restriktionerna på Balearerna då medförde att vi seglade direkt till Sardinien och tillbringade den sommaren i Italien istället.

Första ön vi besökte på Balearerna var Menorca. På sydsidan ligger Calas Coves som anses vara den vackraste och mest spektakulära ankarplatsen på Balearerna. Den är omgiven av höga klippor med mer än 150 grottor som var bebodda i förhistorisk tid. Det rekommenderas att man har en lina i land från aktern då det är så trångt att man inte kan svinga runt när vinden vrider.

Calas Coves omgiven av höga klippor.
Till vänster i bild syns några av grottorna.
Det finns grottor som bebotts även utanför viken där vi låg.
Det är en viss skillnad mellan gamla bosättningar och nya.

Det börjar bli höst även i Medelhavet och vädret ostadigt och ett riktigt kraftigt oväder med massor av åska närmade sig. Vi valde att segla till Cala Teulera vid Mahon, som är en riktigt skyddad ankarvik, för att stanna där tills vädret stabiliserats. Vi blev kvar en vecka. Som tur var var det en hel del uppehåll och sol mellan åskovädren så vi kunde ta oss iland och se på omgivningarna. Vi tog oss även in till staden Mahon och turistade lite.

Ankring i Cala Teulera
Flera kraftiga åskväder drog förbi under veckan.
Ankringsviken med fortet La Mola i bakgrunden.
Mahon
Mer regn…

När vädret blivit bättre seglade vi vidare till Mallorca. Här fanns många långa fina sandstränder där det gick bra att ankra. Oftast med massor av hotell och turistfällor.

Ankring i Santa Ponsa

Men det finns även fina vikar där man kan ligga nästan själva. I alla fall i veckorna. På dagtid på helgerna kunde det komma ett 50-tal båtar och klämma sig in och då blev det trångt.  

En vardag i Cala Mitjana.

Söder om Mallorca ligger en liten ögrupp som heter Cabrera. Det är en nationalpark där man behöver tillstånd för att segla. Det råder ankringsförbud inom hela Nationalparken men på två platser har man placerat ut bojar som man kan boka och angöra.

Ett 40-tal bojar var utplacerade i viken.
Angelina på boj nedanför det gamla slottet.

Eva hittade en grotta som måste undersökas. Då det var ankringsförbud fick vi ta jollen in en i taget medan den andra var kvar ombord på en drivande Angelina.

Eva ror in till grottan.
Mats kvar ombord.

Vi låg två nätter på boj och passade på att utforska ön. På några vandringsleder fick man gå själv men på de längre fick man bara gå med guide. Men vad gör det när parkens guider ställde upp utan kostnad. Vi gick en lång tur med guide tillsammans med ett Holländskt par som hade hyrt en segelbåt i åtta veckor. Guiden berättade om alla sällsynta växter och djur på ön samt visade fotspår ifrån fåglar och djur i leran kring vattenpölarna längs stigen.

Utan guide kom vi inte längre.
Med guide kom vi runt hela ön.
En av alla endemiska ödlor.
Mats och guiden.
Månadens fågeltävling!

Evas dotter Alexandra med pojkvännen Safet kom på besök en vecka. Vi plockade upp dom på Ibiza och seglade sedan till Formentera där vi stannade ett par dagar för sol och bad. Sedan åter till Ibiza.

Utanför Ibiza flygplats i väntan på våra gäster.
Den spektakulära stranden, Cala Jondal, intill flygplatsen.
En av stränderna på Formentera.
Solning på däck.
Alexandra badar bakom båten….
… medan styrman Safet styr.

Vi hade sett på Marine Traffic att Göran och Monica, som vi lärde känna när vi övervintrade i Almerimar för 3 år sedan, seglade norrut längd spanska fastlandet. När vi lämnade Ibiza för att fortsätta västerut låg de i Calpe, så vi seglade också dit.

Vi brukar hänga ut fiskedraget när vi seglar lite längre sträckor och sedan Kreta har vi fått en hel del napp. På överfarten från Ibiza till fastlandet fick först en guldmakrill (mahi mahi) lagom till middag för två. Strax efter fick vi en hyfsat stor tonfisk som vi rensade och kapade till i kotletter. Dagen efter bjöd vi Göran och Monica på tonfiskmiddag ombord på Angelina.

Göran och Monica.

Hamnen i Calpe ligger väl skyddad bakom en 382 meter hög klippa. Den var vi givetvis bara tvungna att klättra upp på. Första biten var stigen stenlagd men efter ett tag blev det allt mer klättring på hala stenar med rep och kättingar att hålla sig.  Klippan stupade brant ner i havet på sidan av stigen som saknade räcke. Tur att alla inte är lika höjdrädda som Eva.

Hamnen och klippan.
Stigen upp till toppen.
Härlig utsikt öven Calpe stad och Angelina som ligger ankrad utanför hamnen.

Vi hade sedan länge planerat att stanna till i Alicante en bit längre söderut längs kusten. Det som lockade var The Ocean Race Museet (tidigare Volvo Ocean Race) som ligger i Alicantes hamn. Det var intressant att få uppleva hur tävlingen och båtarna har utvecklats sedan starten 1973 samt hur besättningarna lever ombord. Från början var racen nästan avgjorda före start då de deltagande båtarna var av olika modell och hade olika budgetar till sitt förfogande. Sedan racet 2014-15 är det ett ”one-design” event där alla båtarna är identiska. Detta för att ge en mer rättvis tävling där det blir besättningens kunnande som avgör till största delen. Vi kunde även gå ombord på Brazil 1, en Open 70, som var med i racet 2005.

En model i LEGO av den svenska båten SCA.
Brazil 1.
Eva testar vinschen på Brazil 1.
Att Alicante är en seglingsstad märks bl.a. på utsmyckningen av den här rondellen.
Angelina ankrad utanför stranden i Alicante, där turisterna fortfarande njuter av sol och bad i mitten av oktober.

Alexandra och Safet skriver:

Stort tack för en härlig vecka med sol, bad och segling. Vi lämnar Ibiza med något större spanska-ordförråd (Safet fortsätter repetera ”tarjeta de crédito” och ”pagar”). I vanlig ordning bjöds det på god mat, sällskapsspel och trevligt sällskap.
Vi längtar redan till nästa gång vi ses!

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *