Första stoppet på Kreta blev Sitia, en liten stad i den första bukten från öster på norra sidan. Här la vi till vid stadskajen. En dam från ”City Hall” kom för att ta betalt för kajplatsen. Hon hade med sig ett kasse med lokalproducerade varor som vi fick i välkomstgåva. Kassen innehöll två flaskor olivolja, en flaska vin, en flaska Raki och en burk honung. Allt värt mer än avgiften för att ligga vid kajen.
Evas dotter Sofia och barnbarnet Melody skulle komma och hälsa på oss på Kreta. Planen från början var att de skulle segla med oss längs Kretas nordkust under en vecka. Fortsatt hårda västliga vindar vindar medförde att vi fick ändra planerna lite.
Vi lämnade Angelina i Marinan i Agios Nikolaus och hyrde en bil för att åka och hämta Sofia och Melody som skulle landa på Chania flygplats.
På vägen till flygplatsen passade vi på att besöka en familjeägd anläggning för tillverkning av olivolja. Många av olivgårdarna i området tog sina oliver hit för att pressas. Betalning var 10 % av den utvunna oljan. Vi fick en privat visning av både den nya anläggningen och det lilla museet med gamla och jättegamla olivpressar. Efter visningen av anläggningen var det provsmakning av olika olivoljor, inlagda oliver, tapenader mm. mm.
Därefter gjorde vi ett besök på en vingård för provsmakning och påfyllning av ”vinkällaren”.
Det var för långt att åka tillbaka till Marinan när vi hämtat våra gäster på flygplatsen så vi hade bokat rum på ett litet hotell uppe i bergen. Det gav oss också möjlighet att fortsätta med lite mer sightseeing dagen efter på vägen tillbaka.
Vi åkte till Matala på södra sidan av Kreta. Det är ett av Kretas populäraste turistmål. Här ligger de märkliga grottorna som beboddes av hippies på sextio- och sjuttiotalet. Det var romarna som högg ut de idag så berömda grottorna. De behövde någonstans att begrava sina döda, och eftersom de gillade katakomber passade platsen perfekt. Efter romartiden användes grottorna som bostad åt kringvandrande herdar. Fram till slutet av 1960-talet var Matala en liten försynt fiskeby som ingen tog någon större notis om. Allt förändrades när några hippies upptäckte platsen och helt sonika flyttade in i grottorna. Rykten om Matala spred sig över världen och fler och fler hippies anlände. När Matala blev för hippt drog de flesta hippies vidare eller gav upp sina hippieliv och flyttade hem. Matala förändrades när backpackers började resa hit, de ville bo i rum och inte i grottor, och de hade inget emot av att äta på restaurang i stället för att laga egen mat. (källa: Kalimera.se)
När vi kom tillbaka tillbaka till Angelina passade vi på att spola av allt salt som Medelhavet skvätter upp på henne. Vår egen vattenproduktion räcker inte till för att spola av båten och vi har inte haft något regn sedan Sporaderna för två månader sedan.
Sedan blev det fem lugna dagar i olika ankringsvikar runt omkring Agios Nikolaus med mycket bad och små strandhugg.
Sofia hade med sig en ny drivrem till vår elektriska furlex. Det skulle tagit lång tid att få tag på en ny i Grekland. Tre dagar innan Sofia skulle komma ringde vi vår segelmakare Hans Hamel. Han lyckades skaka fram en med kort varsel i ett semesterstängt Sverige och få den budad hem till Sofia till dagen innan hon skulle resa. Vilken service!
När Sofia och Melody vinkats av på busshållplatsen påbörjade vi seglingen västerut längs Kretas nordkust. Efter fyra dagsetapper med fin segling, trots mycket vind och ström rätt emot, kom vi till den övergivna hamnen i Kolimbari. Där stannade vi ett tag för att utforska västra delen av Kreta.
På en liten kulle vid hamnen låg ett stort kloster. I anslutning till klostret låg ett mini-zoo med ett hjorthägn. Hägnet var helt renbetat på allt grönt. Eva tyckte synd om hjortarna och gick en bit bort och bröt av en stor gren med gröna blad för att mata dom. Alla barn tittade storögt på och snart var flera pappor uppe i träden och plockade kvistar.
Det vi framförallt ville göra här var att besöka Samaria-ravinen. Mats gick denna vandring 1999 och ville uppleva den igen. Ravinen ligger i nationalparken Samaria och är en enorm bergsklyfta som löper 17 km från toppen på 1200 m höjd ner tillhavet. Ravinen blev nationalpark 1962 främst för att skydda den kretenianska geten Kri-Kri som endast finns här och på några få småöar utanför Kreta.
Vi bokade en pakettur med buss upp till toppen, färja från stranden vid ravinens slut till bussen som stod och väntade i en by en timmes båtfärd iväg. Bussen kom och hämtade oss kl 5 på morgonen och vid halvåtta tiden påbörjade vi vandringen ner i ravinen. Det bästa med att börja så tidigt är att det inte är trängsel då. Senare på dagen blir det ofta kö när tusentals turister ska ta sig ner genom ravinen.
Efter fem dagar i hamn var det dags att segla vidare. Vi tänkte segla en liten bit längre västerut till en strand som heter Balos.
Vi visste att vi skulle få motvind en bit men vi hade gott om tid så en liten kryss skulle vara ok. När vi rundade första udden och började kryssa visade det sig att motströmmen var så stark att när vi slog så åkte vi nästan tillbaka till därifrån vi kom. Vi beslöt oss för att skippa Balos och istället lämna Kreta för att segla norrut till Kythira, trots mycket vind och stora vågor.
På väg ut från hamnen hade vi sett några stora tonfiskar hoppa högt. Dags att fiska sa Eva och kastade ut draget. Lagom till att solen började gå ner började linan på spöet att dra ut. Vi fick snabbt rulla in förseglet för att sänka farten och börja rulla in 200 meter lina.
Vi var inte jättepigga när vi ankrade i en vik på Kythira kl 2 på natten och skulle börja filea fisken, men det var det värt.
Som seden är brukar våra gäster skriva några rader.
Sofia skriver:
Jag lämnade Kreta med brännblåsor under fötterna (efter den svarta sanden på hippie-stranden) och solbränna på kroppen. Melodys första båttur, och med privat pool på köpet. Tack för en helt underbar vecka på båten!
