São
Vicente och Santo
Antão är de två
nordvästligaste av Kap Verdes 14 öar. São
Vicente är den enda ön med en marina, d.v.s. en hamn där privata båtar kan lägga
till. I alla andra hamnar är det ankring som gäller, ibland utanför och ibland
innanför en vågbrytare.

Marinan med ankrade båtar runt om

Det blev 10 dagar på São Vicente, först 4 i Mindelo marina och därefter 6
för ankar då båtarna från ARC:en skulle komma och marinan tömdes på alla andra
båtar. Det var en bra ankarplats nära marinan där det gick bra att angöra
jollen vid den flytande baren. Ankaret fäste direkt och sedan låg Angelina
stilla trots vindar på 10-18 m/s i flera dygn.

Flytande baren med jollebryggan

I São
Vicente är husen antingen målade i glada färger eller så har de en helt obehandlad
fasad, de ser då ut som om de inte är färdigbyggda. Det finns även en hel del
påbörjade hotellbyggen som inte blev klara innan den internationella
finanskrisen gjorde att finansiärerna backade ur.

Bortsett från några enstaka barn har det varit få tiggare i
staden. Intrycket är att det är ett stolt folk som vill arbeta. Det har stått
ganska många unga män utanför marinan för att söka jobb hos båtägarna. Det kan
vara allt från att skrubba ren botten från sjögräs och alger till avancerade
reparationsarbeten eller så har de en mamma som kan ta hand om tvätt. I gathörnen
sitter det kvinnor och säljer frukt eller fisk.

Vi har börjat tvätta både frukt och grönsaker i klorvatten innan vi tar ner dessa i båten. Förhoppningsvis ska detta hindra att kackerlacksägg kommer ombord med allt dessa kan medföra.
Besök på fruktmarknaden

Dagarna har ägnats åt att beta av lite punkter på
att-göra-listan, bada på den fina snäckskalsstranden i närheten och att handla
färskvaror etc. Alltid lika spännande att köpa kött i charkdisken när man inte
är säker på vad det är för något. Styckningen är annorlunda och vad är det för
djur egentligen? Det är trots allt Afrika smiley

En typisk aluguer med bänkar på flaket

Svenskbåtarna RAN och Kerpa låg i marinan när vi kom. Alltid
lika kul att träffa andra seglare. Några dagar senare kom Jennifer och Isa med
de andra ARC-båtarna. Kul att träffa dom igen.

Två av barerna på stranden

Sista dagen gjordes en utflykt till grannön Santo Antão med färja, vilken tog
ca en halvtimme. Väl framme möttes vi av ett uppbåd av taxi- och
aluguer-chaufförer som alla ville ta oss med runt ön. Efter sedvanlig
förhandling om priset satte vi oss i en aluguer körd av en ung kille som
pratade bra engelska. Han guidade oss runt ön och visade de bästa
utsiktsställena. Nästan hela sträckan utgjordes av en kullerstensväg – den viktigaste
på ön enligt Jonas, chauffören. Ville vi fota något sa vi bara till så stannade
han (även i skymda kurvor och ofta på fel sida vägen). Det tutades i alla
kurvor och på alla man kände.

Santo
Antão är en helt
otrolig ö med ett landskap som är svår att ge en rättvis beskrivning. Paul på
Kerpa beskrev lyriskt ön som Shangri-La efter sitt besök. Santo Antão påminner om Madeira och
den gröna kanarieön La Gomera men med ett betydande inslag av Colorados Canyons.
Bäst att låta bilderna tala…

Jordbruk i botten av en vulkankrater

Byn Pico da Cruz uppe bland molnen

Det är ett tungt jobb att bära upp vatten till husen i bergen

En av många vandringsleder

Ser ni bilvägen?

Jordbruket är viktigt på ön och framför allt odlas bananer,
sockerrör och majs. På träden växer papaya, mango och brödfrukt. Vi köpte en brödfrukt
av en liten kille som stod vi vägkanten och i kväll ska vi prova att tillaga
den.

På den här gården odlas bananer, sockerrör, majs och papaya.