La Gomera är en fin liten kanarieö. En av de tre västraste
där det inte är så mycket turister. Först ankrade vi vid en strand med ett rev där vi snorklade
och tittade på massor av färgglada fiskar. Vidare seglade vi till hamnen San Sebastian, en mysig liten
by med fint målade hus i olika färger.

Padrones är en grönsak som påminner om små paprikor, man
fräser dom i olja och saltar på, det smattrar och smäller när de tillagas. Vi
hade köpt dessa flera gånger, de är goda till det mesta och håller bra. Nu
berättade Kerstin att det ska finnas någon stark padrone picante som blandas i
tillsammans med de milda som en överraskning, så vi köpte även ett paket starka
padrones. På kvällen när vi tillagade dessa small det i stekpannan, en av de
starka padronerna exploderade. Strax efter började vi hosta och kippa efter
andan, det gick inte att andas i båten så vi fick gå ut ur båten för att få
luft. Vi plockade bort dessa superstarka padroner ur maten innan middagen men
såsen som tillagades på oljan från stekpannan blev god och ganska stark.

La Gomera är en ganska hög ö, och till skillnad från de
tidigare kanarieöarna vi besökt, frodig med mycket mossbevuxen skog, vattenfall
och dramatiska klippformationer. Vi hyrde bil en dag och åkte runt och tittade
på ön.

Fantastisk vandring längs en bäck upp till ett vattenfall.

Vi blev kvar ett par dagar längre än tänkt för att invänta
de rätta vindarna söderut mot Kap Verde. Under tiden fixade vi en del med
båten.

Mats i masttoppen.

På fredagen lämnade vi La Gomera för att segla söderut mot
Kap Verde, en översegling på ca 800 nm. Det var fortfarande svaga vindar från
söder men det skulle komma nordliga vindar snart. Vi kryssade lite i början men
fick gå för motor efter ett tag då vinden blev alltför svag. Första natten började det blixtra av åska
norrut och österut, det var ett rejält åskväder med ett oavbrutet blixtrande.
Vi styrde undan västerut och gjorde en ganska stor omväg för att hålla oss på
avstånd från åskan.

Nästa dag kom de nordliga vindarna och vi fick en
fantastiskt fin segling i lagom vindar med gennacker nästan hela vägen till Kap
Verde. Överfarten tog 7 dygn, på vägen fick vi se grindvalar, delfiner, massor
av flygfiskar, en falk och en tonfisk.

Kerstin på havet Flygfisk

En natt när Mats hade nattvakt landade en flygfisk precis
bredvid honom. Han jagade den en stund, fick sedan tag på den och slängde den i
sjön. På morgonen hittade vi ytterligare en på däck, men den var död.

En kväll fick vi en fripassagerare, en falk som cirkulerade
kring båten och landade på en vantspridare där den satt och vilade upp sig till
nästa morgon då den flög vidare.

Vi fick en ganska stor tonfisk på fiskedraget men tyvärr
släppte den precis när den skulle håvas ombord. En stund senare fick vi napp
igen, något stort som bet av draget och försvann.

Vi kom fram till ön Sao Vicente på Kap Verde på fredagen, nu
har vi nått Afrika.

På lördagen mönstrade Kerstin av och flög hemåt mot kylan.
Här på Kap Verde är det drygt 30°C i luften och 27°C i vattnet.

Kerstin skriver:

När jag först fick höra om Mats och Evas planer på en
långsegling med Angelina tändes ett hopp om att få chansen att segla med över
öppet hav. Att bara se hav omkring sig i flera dagar, att lita till vind och
segel, låta vädret styra istället för klockan.

Så kom en lista på överfarter där en gast var välkommen som
förstärkning till nattvakten och jag tingade snabbt sträckan Kanarieöarna – Cap
Verde.
Familjen backade upp mig, jag segeltränade ett antal sommarkvällar med Christer
på Mälaren (stort tack för ditt tålamod) och kom till slut iväg för att mönstra
på Angelina i San Miguel Marina, Teneriffa.

Det började med 9 dagars väntan, först på vind och sen att
den skulle vända söderut. Det var rester av orkanen Matthew som spökade i norr,
”En långseglare som kryssar seglar åt fel håll”.

Så till slut vände vinden och vi kunde ge oss iväg. När den
sista kanarieön försvann i horisonten fick jag äntligen uppleva havet på
riktigt, bara vatten så lång jag såg åt alla håll i 5 dygn innan Cap Verde skymtades
i fjärran.

Att vara helt själv på mitt nattpass, kl 02-05, med en enorm
stjärnhimmel och mareld i vågsvallet är helt magiskt. På dagarna en obruten
horisont 360 grader med ett hav som skiftar i alla tänkbara blå toner och veta
att djupet är 4200 m, det är mäktigt.

Nu återvänder jag till civilisationen med en ny respekt för
havet och alla långseglare.

Ett jättetack för att jag fick vara med!