Blog Image

S/Y Angelina

Segling med Angelina

Här kan du följa våra seglingsäventyr med S/Y Angelina.

MMSI 265733830
Anropssignal SE7483

Vi som seglar Angelina heter Mats och Eva.

mats@sy-angelina.se
eva@sy-angelina.se



Spanien – Andalusien

Dit vindarna bär 2019 Posted on Mon, October 21, 2019 16:32:52

Vid sydkusten utgörs gränsen mellan Portugal och Spanien av floden Guadiana. Vid flodmynningen ligger Vila Real de Santa Antonio på den Portugisiska sidan och Ayamonte på den Spanska. Inloppet i floden är grunt och i sjökortet varnas det för att djupen ofta ändras och att man bör gå inte bör gå in vid lågvatten.

Floden är farbar en bra bit in landet. Ända hindret är en bro strax norr om Ayamonte som enligt sjökortet har en maxhöjd på 18 m, vår mast är drygt 17 m. Efter lite efterforskning visade det sig att bron egentligen är 20 m hög.

Hängbron över floden

Vi kom dit ganska sent på kvällen och valde att ankra strax söder om marinan på den Spanska sidan. Tidvattenströmmen i floden är stark och byter riktning var sjätte timme. Det blev en ganska stökig natt med hårdvind från norr och korta höga vågor när strömmen gick norrut mot vinden.

Fram på småtimmarna mojnade det och efter frukost seglade vi över till den Portugisiska sidan och fyllde lite diesel (bara så vi skulle klara oss till Gibraltar där det finns riktigt billig diesel). Sedan satte vi kurs norrut uppför floden.

Floden är grund men väl utprickad

Efter ett tag vände vinden och vi kunde segla en stor del av de 20 sjömilen upp till Sanlucar där vi la till vid en pontonbrygga.

Angelina längst bort på pontonbryggan

På bryggan hade vi tillgång till vatten och el så vi passade på att rengöra jollen. Den var full med sand från besöket på stranden utanför Lagos. När vi skulle hissa tillbaka jollen, med hjälp av gennakerfallet, fastnade linan och jollen blev hängande en bit ovanför däck. Eva fick hissa upp Mats i masten för att försöka lösa problemet. Linan hade spårat ur i blocket. Som tur var hade vi ett gammalt block som vi kunde använda.

Problemlösning i masttoppen

Ovanför byn ligger ett gammalt fort som ju måste besökas. Därifrån hade man en underbar utsikt över floden, staden och Alcoutim som staden på den Portugisiska sidan heter.

Fortet ovanför SAnlucar.
Utsikt över floden och de två små städerna
Badplats i en biflod

Det finns två sätt att ta sig över floden här, antingen med den lilla färjan eller Zipline (förutom med egen jolle). Ziplinen går från fortet ovanför Sanlucar över floden till en gräsfält på andra sidan men den var tyvärr stängd för säsongen när vi var där.

Färjan som inte hade någon tidtabell utan gick när någon behövde åka.
Föraren var lite orolig för bensinen var (nästan) slut.

En morgon kom tre polisbilar ner till hamnen. Tio poliser hoppade ur och kom ut på pontonbryggan för att kolla att de sex båtarna hade alla papper i ordning.

Kontroll av pass och båtpapper
Mission accomplished

Efter tre nätter seglade vi tillbaka ut mot kusten. Det blev en lugn segling i 2-3 knops fart hela vägen ner till bron där vi blev tvungna att starta motorn. Längs vägen såg vi hundratals lungmaneter i vattnet. De är ca 50 cm i diameter med nässelceller på klockan. Enligt Wikipedia är nässelcellerna ”för svaga för att människor ska känna av dem mer än obetydligt”.

Lungmanet
Flodsegling i sakta mak

Vi kom till Cadiz sent på kvällen och beslöt att ankra vid bron första natten för att gå in till marinan nästa morgon.

Efter att ha lagt till i marinan gjorde vi Cadiz, med besök i parken Genoves, fortet Castillo de San Sebastian, tornet Tarre Tavida, gamla stan mm, mm.

Parque Genoves
Äntligen! – en papegoja
Castillo de San Sebastian
Playa de La Caleta
Glassförsöljning i ett garage

Sen seglade vi vidare mot Gibraltar…



Södra Galicien och Portugal

Dit vindarna bär 2019 Posted on Wed, September 18, 2019 14:47:17

En riktig pärla i Galicien är Isla Cies. Det är egentligen två öar och tillhör nationalparksöarna. Vi ankrade först vid sydön. Där fick man gå iland på stranden men inte besöka resten av ön.

På eftermiddagen åkte vi över till den lite större ön och tog en promenad upp till fyren i kvällssolen.

En fördel med att ligga för ankar är att vi kan använda grillen ombord. Den nya favoriten på grillen är revbensstek eller short ribs, d.v.s revbensspjäll från kalv.

Vi mailade flera marinor i Galicien för att höra om de kunde ta emot paketet med den nya watermakern utan att få svar. Vi kontaktade då Leixoes Marina strax norr om Porto som svarade direkt att de gärna kunde hjälpa oss. Att få ett paket skickat från Italien till Portugal trodde vi skulle ta ett antal dagar men redan samma dag fick vi svar från DHL att paketet var på väg och skulle anlända till Leixoes dagen efter. Vi bad att skulle vänta med att köra ut paketet till vi kommit fram på måndagen.

Det blev en nattsegling från Baiona i Spanien till Leixoes, till en början i frisk vind som avtog under natten. Vattentemperaturen på 14C bidrog till att det var svinkallt på natten och både vinterjackor och tjocktröjor åkte fram. Vi fick sällskap av både grindvalar och massor av delfiner som hoppade och lekte runt Angelina.

Den nya watermakern kom på måndagen, installerades och fungerar perfekt så nu slipper vi bära vatten i dunkar och flaskor.

I hamnarna längs Atlantkusten är det fullt med fisk som älskar allt som växer under båten. Efter ett par dagar i marinan var botten nästan helt ren igen.

Vi tog bussen in till Porto för att se på staden och besöka några vingårdar för att provsmaka portvin. Det låg flera kända vingårdar på gångavstånd från centrum, bl.a. Taylors, Crofts och Quinta dos Corvos som vi besökte.

Efter portvinsprovningarna blev det middag på en restaurang med utsikt över floden. Namnen på vingårdarna lyste i neon över staden. Den lokala specialiteten Francesinha är en varm smörgås med skinka, korv, nötkött mellan två brödskivor, täckt med smält ost och dränkt i en stark sås. Hur gott som helst.

Nazaré är känt för att ha världens högsta surfvågor. Det finns många häftiga filmklipp på Youtube som visar surfing på de 30 meter höga vågorna. Vi besökte fortet där de flesta filmklipp är tagna ifrån. Där finns även en utställning som förklarar hur vågorna kan bli så höga.

När vi var där var det lite lugnare….

Från Cascais blev det en fin segling i svaga vindar för gennaker. När vi rundade Cabo Espichel ökade vinden kraftigt och vi fick en snabb segling i halvvind sista biten. Vi var enda båten på ankarplatsen utanför hamnen i Sesimbra som var jättefin trots den hårda vinden, 10-12 m/s. När solen gick ner slutade det blåsa och vi kunde tända grillen. När vi satt och åt snurrade Angelina sakta runt som en roterande restaurang så vi såg fyren – hamnen – stranden – havet….

Vi visste att Bengt på båten Frenzy (från Hermans Heja – vår gamla hemmahamn i Sölvesborg) låg i Sines nästan längst ner på Portugals västkust. Vi ankrade upp innanför vågbrytarna och tog jollen in till Bengt som låg i marinan. Det blev en mycket trevlig kväll där han bjöd på GT, Cava och middag på sta’n. Adega de Sines var en lite annorlunda familjerestaurang som var jättetrevlig.

Bloggen

Bloggen har fått en ny plattform. Det har medfört att de gamla inläggen kan se lite konstiga ut. Det finns många nya finesser som vi håller på att lära oss. En stor fördel är att vi nu kan svara på kommentarer. Kommentarerna måste dock godkännas innan de läggs ut på bloggen.



Biscaya

Dit vindarna bär 2019 Posted on Fri, August 23, 2019 19:47:36

Äntligen sommarvärme! Nu har vi kommit till Galicien, Spanien och sommarvärmen efter tre
kalla månader i norr. Vi lämnade Newlyn på söndag eftermiddag när stormen
dragit förbi med siktet inställt på A Coruna. Det var fortfarande
ganska höga vågor men vi ville komma iväg, då det skulle komma in ett nytt
blåsväder på onsdagen. Våghöjden hade enligt väderleksprognosen minskat från
6,5 till 2,4 meter och skulle fortsätta att minska relativt fort.

Enligt Wikipedia är “våghöjden avståndet mellan vågdal och vågtopp. Den anges i allmänhet i termer av den signifikanta våghöjden, medelvärdet i våghöjd på den högsta tredjedelen av vågorna. Enskilda vågor kan vara betydligt högre, maximal våghöjd räknas vara knappt dubbla den signifikanta våghöjden“.

Vågor på Biscaya

Det blev en fin och snabb segling med flera delfinbesök. Vi såg
sillvalar spruta runt om och en av valarna dök upp nära båten. På två dygn kom
vi 270 av de 420 nm.

En solig fin dag på havet.

Sillval på nära håll.

Det är ju alltid tävling på sjön så när en båt med röda segel dök upp
började Eva trimma seglen för att vi inte skulle bli omseglade. Det blev vi
ändå och när båten kom närmare såg vi att det var Mapfre, en av Volvo Ocean
Race båtarna som var på väg tillbaka efter en regatta i Cowes.

Tävling med Mapfre.

Enligt alla väderprognoser skulle vi lätt hinna så långt söderut
att lågtrycket skulle passera norr om oss. Men vädersystemet lyssnade inte på
väderprognoser utan tog en betydligt sydligare bana än vad som var förutspått.
Inte så mycket vind, 10-15 m/s, men från sydväst, d.v.s. rakt i nosen. Vi valde
att sätta kurs mot sydost och spanska nordkusten för att för att få en bättre
bog samt vind och vågor på dagen istället för mitt i natten, för att sedan gira
västerut och gå längs den spanska kusten när vinden passerat. Det blev ett
guppigt dygn men Angelina hade kul i vågorna. Vi kom fram till A Coruna på
torsdag morgon efter 516 nm på Biscaya.

Solnedgång

Soluppgång

I marinan i A Coruna påbörjade vi installationen av vår nya watermaker
som vi fick levererad till Hamburgsund när vi passerade där. Med en watermaker
kan vi göra dricksvatten av havsvatten och därmed bli självförsörjande på
vatten. Det innebär att vi inte behöver gå in i hamn för att fylla på vatten.

Årets första badsmiley

Det blev ett par riktigt långa promenader på stan för att hitta slangar
och rostfria skruvar som behövdes till installationen. Efter besök i den
närmaste Ferreterian (järnhandeln) fick vi tips om var vi kunde hitta det vi
behövde. Vi skickades vidare till en specialbutik och vidare till nästa och
nästa. Till slut fick vi tag i det vi behövde och till ett betydligt lägre pris
än vad det skulle kostat i Sverige.

Tjusiga lyktstolpar i gjutjärn längs vägarna.

Det blev fyra dagar i marinan för att hinna med det vi behövde göra i
hamn. Förutom watermakerinstallationen behövde sommarkläder letas upp och
plockas fram medan seglarställ och tjocktröjor skulle tvättas, torkas och
vakuumpackas. Långkalsongerna som varit på nästan varje dag i 3 månader
slängdes i soporna.

Angelina med seglarställen på tork.

De värmande soppluncherna har bytts ut mot ett lättare alternativ.

Rioja-provning på kvällen.

Vi hann även med lite sightseeing för att titta på fyren Hercules
Tower, La Caracola (en staty som vi trodde var en struts men som visade sig
vara en trumpetsnäcka), flera fina badstränder m.m. innan vi flyttade ut till
ankringen tvärs över viken.

Hercules Tower
La Caracola

Ankringsplatsen mittemot Marina Coruna.



Skottland

Dit vindarna bär 2019 Posted on Mon, August 05, 2019 21:00:41

Vi rundade Cape Wrath, Skottlands nordvästra hörn, för motor
när vinden dött ut -och vi som trodde att det alltid blåste hårt här. Strax
söder om Cape Wrath fanns en fin ankarvik. Det hade börjat regna och var ganska
mörkt när vi gick in i Loch Laxford och letade oss in igenom trånga sund fulla
med musselodlingar, som inte låg där sjökortet visade, för att ankra inne i Eilean a´chadh-fi.

Inseglingen till Eilean a´chadh-fi.
Musselodling i dagsljus.

Det finns många fina väl skyddade ankringsplatser längs
Skotska nordvästkusten. I Badcall Bay stannade vi två nätter, sjösatte jollen
och passade på att titta på Skotska fastlandet.

Ankring i Badcall Bay.

En “local” som rastar hunden (givetvis med googels) på fyrhjulingen.

Stornoway är huvudstaden på Lewis, Yttre Hebriderna. När vi
planerade seglingen i vintras såg vi att de skulle ha en Keltisk musikfestival här, i slutet av juli, så det blev ett givet delmål på seglingen. Festivalområdet
låg mittemot hamnen så musiken hördes bra ombord.

Hamnen med festivalområdet i bakgrunden

Vad är en keltisk musikfestival utan en parad och säckpipor?

I hamnen var det gott om sälar som väntade på smakprov från återvändande fiskebåtar.

Sälar på land också….

Ett besök av Callanish Stones är ett måste på Lewis. Det är
en minst 5000 år gammal stensättning som grävts fram ur torvmossen. Smidigaste
sättet att ta sig dit var med lokalbuss. En s.k. rover ticket medgav att man
kunde gå av vid två stopp för att sedan fortsätta rundturen. Vi hoppade även av
vid Gearranan Blackhouse Village. Det är en gammal by med Svarthus som
renoverats och nu är det museum i två av husen och sju hus som fungerar som
vandrarhem. Här fick vi bl.a. lära oss hur man vävde Harris Tweed.

Callanish Stones, en av 12 stensättningar inom en radie av 5 km.

Gearranan Blackhouse Village.
Alla husen hade inte blivit renoverade.

Vävning av Harris Tweed på en mekanisk vävstol.

Ett kraftigt oväder skulle dra in med stormvindar från sydväst
så vi beslöt att segla innanför Isle of Skye för att söka skydd i någon hamn
där. När vi kom till Kyle Akin som har två hamnar visade sig att de höll på att
tömma den ena då den var för utsatt för den aktuella vindriktningen. Den andra
hade bara två gästplatser så vi fick ankra istället. Vi hann med en snabbtur med
jollen in till land för att titta på byn och hann tillbaka precis innan regnet
och vinden kom. Ankaret höll och vi sov gott hela natten trots vindbyar på över
20 m/s.

På sjökortet såg det även ut att gå att lägga till vid denna pontonbrygga.

Tobermory är ett välkänt seglarparadis och ett måste att
besöka. Byn är kanske mest känd för de färggranna husen längs kajen och det
centralt belägna destilleriet. Här träffade vi också på flera av de båtar vi
stött på tidigare under vår segling.

Tobermory´s välkända “ansikte”.
Så här många båtar samtidigt hade vi inte sett tidigare under resan.
Vi låg på en boj en bit bort från byn bredvid ett vattenfall.
En vandring i skogen ovanför ankringsplatsen.

Vi hoppades in i de längsta att vi skulle kunna segla
söderut längs Irlands västkust. Men lågtrycken bara rullade in från Atlanten
med sydliga kulingvindar utan något slut så vi bestämde oss för att gå via
Irländska sjön istället. Sista stället vi besökte i Skottland fick därmed bli
Campbeltown på Kintyrehalvön. Vi lyckades pricka in strömmarna genom det
beryktade Mull of Kintyre sundet och hade medström hela vägen från ankringen på
Gigha till Champbeltown, bitvis seglade vi med en fart på över 10 knop trots lätta vindar.

Sightseeing i Campbeltown.
Gott…
…och lärorikt.

Kan inte låta bli att ta med ytterligare några bilder från Skottland
Äntligen sommar i Skottland.
Besök av delfiner.
Nordvästra Skottland i skymningen.



Färöarna

Dit vindarna bär 2019 Posted on Mon, July 08, 2019 19:51:55

Färöarna är en dansk ögrupp i Nordatlanten som ligger mittemellan
Skottland och Island. Den tillhör inte EU men det går bra att betala med Euro.
Annars är det dansk valuta som gäller.

Landskapet är bland det mest dramatiska i Europa. Det mesta av öarna
ligger mellan 300 och 800 meter över havet. Det innebär höga branta klippor
längs kusterna med spektakulära klippformationer, grottor och höga vattenfall.

Dranganir och Tindholmur

Tindholmur

Gásadalur

Det finns bra ett fåtal sand stränder men det är å andra sidan ingen
som åker till Färöarna för att bada, möjligtvis någon enstaka äventyrslysten
Eskimå. Temperaturen på sommaren kan gå upp till 12-15 C och vattentemperaturen
10-11 C.

Större delen av bebyggelsen ligger vid vattnet i skydd längst in i
någon av de många djupa fjordarna. Många hus, såväl gamla som nybyggda har
grästak.

Funningur

Grästak

Vi angjorde först Torshavn som är huvudstaden där vi klarerade in. På
både hamnkontoret och hos tullen fick vi frågan varför vi pratade engenska när
vi kom från Sverige. Här pratar man förutom Färöiska (som är ganska likt
isländska) även skandinaviska. En dialekt som är liknar svenska och är
betydligt lättare att förstå än danska.

Skriven Färöiska är ganska lätt att förstå

Tinganes i Torshavn

En och en halv dag hyrde vi bil (minsta hyrtid var två dygn men de kunde göra ett undantag) för att upptäcka de två största öarna Stremoy och
Eusteroy. Vi körde ”smörblommevägar” d.v.s. scenic routes.

Hamnen i GjøgvHamnen i Gjøgv (Hur får man fast fendertar i spridaren?)

Fossa vattenfall

Ön Mykines besöktes med
färja från Sørvágur då den
enda hamnen är för liten för Angelina. Mykines är en fågelö med fyra miljoner
häckande fåglar. Vi gick en lång vandring ut till fyren på västra spetsen och
fick se massor av lunnefågel, havssula, stormfågel och tretåig mås (de ska bara
ha tre tår). Fyren syntes dock knappt i dimman när vi kom fram.

Mykines med fyren dold i dimman

Eva i Puffin-heaven

Puffins (Lunnefåglar)

Havssulor på Mykines

Att navigera bland öarna
är ganska lätt då det ofta är djupt ända in till land och det är få grund. MEN
tidvatten strömmar och accelerationszoner (där vinden ökar kraftigt mellan öar
eller runt uddar) ger seglingen en helt ny dimension. När vi seglade från
Sandur till Vágur hade vi en kraftig ström, drygt 4 knop, växelvis med oss
eller rakt i sidan. Svårt att hålla kursen då, men det gick fort framåt, tidvis
över 10 knop.

Lille Dìmon (Lilla Dimön)

Även vädret är spännande
och växlar snabbt. När vi skulle segla mellan Sørvágur och Sandur, en segling på ca 6-7- timmar valde vi att
segla på natten för att få strömmen med oss och tillräckligt högt tidvatten för
at komma ut ur hamnen. Det blev en fin segling även om temperaturen var 6.3 C
och tät dimma. Dimman övergick sedan i ett uppfriskande regn. Väderprognosen
visade givetvis uppehåll.

Dimmig utsiktNästan samma vy lite senare

Dranganir

Hamnarna är ofta små fiskehamnar med plats för en eller kanske två
besökande segelbåtar. Det finns inga skyltar så man får fråga sig fram. Många
hamnar är grunda och djupen är sällan angivna på sjökorten. Å andra sidan
kostar det inget att ligga där och ofta finns både vatten och el på bryggan.

Fiskehamnen Sørvágur

Knitted Stone på Sandoy. En Jättesten täckt med ett stickat lapptäcke.



Nordsjön

Dit vindarna bär 2019 Posted on Thu, June 20, 2019 12:30:45

Så började det bli dags för oss att ge oss ut på Nordsjön. Strax
utanför kusten fångades årets första fisk, en makrill lagom stor till en lunch
för två.

På väg till Shetlandsöarna gjorde vi först ett stopp på
Utsira, känd från alla sjöväderrapporter, som ligger 10 M utanför Norges kust.
Vi seglade dit en måndag för att segla vidare på tisdag, men väderrapporten
visade plötsligt på västlig kuling vid Shetlandsöarna så vi beslöt att vänta
två dagar för att få en fin halvvind istället och samtidigt hinna se lite mer
av Utsira. När viden mojnat på Shetlandsöarna ökade vinden till styv kuling på
Utsira så vi blev kvar ytterligare två dagar.

Det första vi gjorde var att besöka fyren där också
väderstationen ligger.

Utsira, som är Norges minsta kommun, är mysig med småkulliga
bergknallar, beteshagar, och kärr. Ön ganska rund till formen, med en diameter
på ca 3 km, och med två större vikar i norr och söder, där de två hamnarna
ligger. Mellan hamnarna är det 1,5 km.

Sörevågen, där vi låg

Svårt att tro att vi
ligger inblåsta

Nordviksvågen

På denna lilla ö gick vi 27 km under 5 dagar. Förutom
naturen fanns det mycket annat att titta på och då kanske inte det man förknippar
med en ö i Nordatlanten – väggkonst. Det fanns massor av konstverk målade på
alla möjliga och omöjliga platser.

På husväggar

På stugor

På lador

På murar

På bergknallar

På sjöbodar (observera maneterna på blusen)

Att handarbete är populärt på ön syntes även på många
ställen i naturen.


Det är inte bara Eva som gillar fåglar. Här gick man långt
för att skydda de små.

Skylten säger: Vogt dem for katten!

På lördag morgon hade vinden mojnat och solen sken så vi
kastade loss och satte kurs mot Shetlandsöarna i lätta vindar. Vinden dog tyvärr
på eftermiddagen så det blev en hel del motorgång under natten. Givetvis i regn och
dimma, det är ju ändå Nordsjön.

I dimman dök så småningom den första oljeplattformen upp.


Och på morgonkvisten möttes vi av valar vid ett par
tillfällen. Troligtvis var det vikvalar (Minke Whales).

När dimman lättade fram på förmiddagen och solen kom fram blev det riktigt skönt
i sittbrunnen.

Land i sikte

Efter 35 timmar och 196 M var angjorde vi Lerwick hamn.

Det första vi gjorde i Lerwick, efter att ha klarerat in,
var att besöka Turistinformationen för att få tips om sevärdheter och vad man
kan göra. Detta är en av sakerna vi tittade på, men mer om det i nästa inlägg.



Malmö till Farsund

Dit vindarna bär 2019 Posted on Sun, May 26, 2019 16:50:48

Från Malmö seglade vi vidare till Gilleleje, Glommen och
Fotö utanför Göteborg där vi träffade Mats och Marie på Isa som vi träffade
flera gånger på vår förra segling. Det blev en trevlig kväll med räkor, vin och
massor med segelsnack och prat om gemensamma vänner.

Eva på bryggan på Fotö.

På morgonen seglade vi vidare till Lysekil där Mats och
Marianne skulle mönstra på för att segla med till Norge. På vägen ditt var det
dåligt med vind men massor med tumlare.

Eva och en av ca åttahundra tumlarbilder.

Seglingen till Grimstad i Norge blev regnig men vi hade en
bra vind, slör 12-14 m/s. Vi forsade fram seglade 90 M på 11,5 timmar.

En strandpiplärka kom och sökte lä i regnet och stannade
nästan en timme.

Pippin tyckte det var tryggast att sitta på Marianne och
vippa med stjärten i hennes öga.

Efter Grimstad gick färden vidare västerut med stopp i Olavsundet
och Farsund.

Matte ömsom fiskar och fryser…

Ankring i Olavsundet och besök på den gamla tyska
befästningen på Helgöja.

Vi hade tänkt segla från Farsund till Rasvåg på Hidra. Det
blåste ganska bra men enligt väderprognosen skulle det bli 10-12 m/s och något
mer på eftermiddagen men det var ju bara 20 M dit så det skulle säkert gå bra
även med vinden emot och kryss bit.

Men vinden bara ökade och ökade. Motström på 1,5 knop och vågor på två meter medförde en kryss som var allt annat än vägvinnande så när vinden ökat till över 17 m/s beslöt vi oss för att vända tillbaka till Farsund och vänta ut vädret. Fem timmars kryss mot nordväst blev en timmes läns tillbaka.

Dagen efter stannade vi i Farsund och gick en långpromenad
till Skjolnesveten och Geitefjellet istället.

Lunchpaus på väg mot toppen



Klaipeda, Liauen

Sommaren 2018 Posted on Tue, July 10, 2018 12:42:04

Vi lämnade Kalningrad kl 02:50 (broöppningen kl. 3 för de i
den inre marinan) på morgonen för att gå till Litauen. Först 20 NM för motor
genom kanalen till Baltijsk där vi skulle klarera ut och sedan ytterligare 80
NM till Smiltynes Jachtklubas där vi skulle ligga under Klaipedabesöket. Vi
angjorde marinan kl. 3 på morgonen. Det tog tid p.g.a. motvind. Seglad
distans blev 125 NM istället för beräknade 100 NM.

Dagen efter blev det sightseeing, först till fots i staden
och sedan med buss ut på landsbygden. Guiden berättade att Klaipeda betyder ”horrific
footprint” och mycket i Klaipeda handlar om att lämna sina ”fotspår”.

Det blev besök på Ventes Rages, en ornitologisk station och
museum. Därefter färja över Lagunen till Kuriska Näset med besök på sanddynerna
och Thomas Manns sommarstuga.


På kvällen bjöd den Litauiska delegationen på avslutningsmiddag i marinan.

Eva tillsammans med reportern Niklas från På Kryss och Jacob från Bornholm. Niklas var med från Gdansk till Kaipeda för att skriva om eskadern.
Dagen efter skulle vi segla på lagunen till Nida. De som
inte ville segla med egen båt, det blåste 22 m/s, kunde följa med på ett historiskt segelfartyg som
förr användes på lagunen. Angelinas djupgående var för stort så det blev
fartyget för oss och buss tillbaka.

Vi blev kvar ytterligare två dagar på marinan p.g.a. hård
vind från fel håll innan vi kunde sätta kurs mot Gotland. Tiden ägnades åt strandpromenader och ölprovning.



Kaliningrad, Ryssland

Sommaren 2018 Posted on Tue, July 03, 2018 23:47:44

Inklareringen till Ryssland görs i Baltijsk som är Rysslands
västligaste stad och ligger vid Baltijska sundet på Wislanäset.

Efter att ha fått tillstånd via VHF att gå in i sundet gick
vi till Border Control dit vi blev ledsagade av kustbevakningen.

Inklareringen
gick förvånansvärt smidigt där 6-8 personer från olika myndigheter kollade visum,
pass och båtpapper, ställde massa frågor och genomsökte båten m.m. Alla var
glada och trevliga och två pratade engelska vilket underlättade då vår ryska
har vissa brister.

Kaliningrad ligger en bra bit in i landet. Man kommer dit
via en 40 km lång kanal som börja i Baltijsk. Det var seglingsförbud i kanalen
så det blev motorgång 4 timmar in till Kaliningrad. Kanalen kantades av många krigsfartyg, gamla nedlagda fabriker, nya och gamla kraftverk och pampiga lagerlokaler.


Det finns två marinor inne i Kaliningrad. Den lite
modernare, Marina of the Museum of World Ocean hade tillgång till dusch. För
att komma dit var man tvungen att passera en bro och kraftledning med 17,9
meter fri höjd. Vår mast är 17,5 meter inkl. VHF-antenn. Strax innan vi skulle
passera kraftledningen fick vi besked om att det var högt vattenstånd, +0,35
meter. Det skulle ge oss en marginal på 5 cm varför vi stannade vid den lite
mer omoderna Fish Boat Marina.

Marina of the Museum of World Ocean

Bron och kraftledningen

Fish Boat Marina

Hamnplanen på Fish Boat Marina såg ut som baksidan på en gamal bilverkstad

Men utsikten åt andra hållet var desto vackrare

Arrangörerna hade ordnat ett fullspäckat program med
sightseeing tills fots och med buss, besök på museum och fotbolls-VM.

Busstur till badorten Svetlogorsk

Bärnstensbrytning

Sångtävling på bussen. Danmark vann med låten Bornholm Bornholm

Sightseeing på stan till fots bland kyrkor

och statyrer

Bargata längs kanalen med tillfälle till en elvaöl

Våra nya tyska vänner på båten Seewolf, en HR 42F

I Kaliningrad spelades några av VM:s fotbollsmatcher. Vi lyckades inte få tag i biljetter till matchen Spanien-Marocco men såg den på storbilds-TV på Fan Fest tillsammans med flera tusen andra fotbollssupporters. Eva snackade in oss på VIP-området så vi kunde äta och dricka under matchen.

Fotbolls VM:s maskot (till höger)

I väntan på att fotbollsmatchen skulle börja spelade en blåsorkester gamla fina hårdrockklassiker.

Vi gick tillbaka till Fan Fest området dagen efter för att se matchen mellan Danmark och Frankrike. Inte samma drag denna dag.



Tyskland och Danmark

Mot Europa igen Posted on Sun, September 03, 2017 21:49:38

Helgoland är en tysk ö i Nordsjön ca 35 M från kusten. Den
charmiga ön är ett populärt turistmål där kurhotell, ett rikt fågelliv och
taxfree shopping lockar. Dieseln kostar 8:50 SEK så vi passade på att toppfylla
tanken.

HelgolandMassor med havssulor, men inga albatrosser smiley
Gladaste havssulan på ön
En av många sälar

När man går uppför Elbe till Brunsbüttel, där man slussar in
till Kielkanalen, är det viktigt att man har koll på tidvatten och strömmar. Vi
lyckades pricka in det perfekt och hade 3-4 knops medström uppför hela floden. Fick
slussa in ensamma i stora slussen.

I marinan i Brunsbüttel låg vi långsides,
utanpå tre mindre båtar. Givetvis skulle den näst innersta båten iväg tidigare
än tidigt morgonen efter. Strax före kl. 6 var vi uppe för att flytta på oss.
Det var en lugn fin morgon så vi beslöt att lämna hamnen vi också. Vi kom inte
långt innan dimman slog till och sikten försvann under ett par timmar.
Spännande att möta 150 meter långa containerfartyg i en smal kanal i dimma.

En av alla de färjor som korsar kanalen just när man passerar

Oljetanker som höll på att vända mitt i kanalen

När de mötande fartygen kör om varandra blir det trångt

Halvvägs genom kanalen tändes laddningslampan på instrumentpanelen – kilremmen till extrageneratorn hade gått av. När vi stannade i Rendsburg
för att byta rem upptäckte vi att axeltätningen till kylvattenpumpen läckte,
inte så mycket men vattnet droppar gärna ner på kilremmarna. Vi upptäckte också
att remmen legat emot kylvattenslangen som nötts kraftigt, det var nästan
hål. Remmen byttes och kylvattenslangen lagades provisorisk. Förhoppningsvis
skulle den hålla till vi kom till Sverige igen.

Före detta kilrem

I slussen i Holtenau slussade vi ut tillsammans med ett
större containerfartyg, två segelbåtar och tre roddbåtar! En av roddbåtarna
hade svensk flagga. Det var ett gäng Göteborgare som var på besök på Kiels
roddklubb.

Slussen i Holtenau

Vi ankrade utanför Orthmüle Marina i Heiligenhafen. Nästa dag flyttade vi in
i marinan för att kunna fylla Angelina med öl och vin från Calles. På kvällen
grillade vi vid hamnens fina grillplats.

Grillning i solnedgången

Det blev en nattsegling till Danmark. Ett besök i fiskrökeriet
är ett måste i Dragör. Två sorters rökt lax, deller (danska fiskbullar) och
krabbsallad inhandlades för våra sista danska kronor. Det räckte till två
luncher och en middag.

Solnedgång på väg till Danmark

En av gränderna i DragörDansk cykel

Nu är vi snart hemma igen. Vi räknar med att angöra hemmahamnen
Hermans Heja lördagen den 9 september kl 15:00 (om vindgudarna är med oss).



England (och lite Belgien)

Mot Europa igen Posted on Thu, August 10, 2017 21:32:11

Seglingen över Engelska Kanalen började utan vind men efter
någon timme började det blåsa allt mer. Det blev en solig och fin segling till
Studland Bay strax väster om Isle of Wight där vi ankrade en natt för att
slippa gå in genom The Needle och angöra Portsmouth i mörker.

Studland Bay omgiven av vita kalkstensklippor

The Needle är det västra sundet mellan Isle of Wight och
England och är ökänd för sitt ”race”. Det är kraftiga tidvattenströmmar, som i
kombination med relativt litet djup och ojämn botten, skapar branta vågor,
virvlar och ”overfalls”. I vår
bok står att ”the area is liable to be uncomfortable at the best, in heavy
weather it can be dangerous”.

Vad hade vi för väder då? Hård vind 16-18 m/s, ösregn och
dålig sikt. Vi var tvungna att segla vidare då vi skulle lämna av Sofia som
skulle flyga hem och hade bara två dagar på oss. Dagen efter skulle det blåsa
ännu mer. Men det gick fint, lite blött men en härlig segling i
halvvind och själva inloppet till The Needle som vi bävat lite för var inga
problem alls för Angelina.

Isle of Wights västra udde.

Väl innanför Isle of Wight pågick Cowes Week, en stor
regatta. Förutom Volvo Ocean Race-båtarna var ARC-vinnaren Rambler och båtarna
från Clipper Round the World Race där liksom ytterligare ett par hundra
tävlingsbåtar.

När vi gled fram för revad genua i våglä från Isle of Wight och försökte hålla oss ur vägen för de seglande växte hornen ut. Vi rullade ut hela genuan och forsande fram i den hårda vinden, tillräckligt fort för att inte amatörklassen kunde komma ikapp smiley

En av Volvo-båtarna

. ARC-vinnaren Rambler

Clipper-båtarna

I Royal Clarence Marina fick vi sista gästplatsen, långsides
precis vid hamnkontoret. Marinan ligger på västra sidan av Portsmouths hamn.
Med färja gick det dock snabbt att ta sig över till andra sidan för shopping,
sightseeing m.m.

Det visade sig att det fanns några platser till i marinan.

När vi släppt av Sofia på tåget tog vi en buss till Marine Super Store, en underbart stor båttillbehörsbutik med prisgaranti på alla
varorna. Det blev stövlar till Eva (ja-det regnar i England också) och en massa
annat som vi inte visste vi behövde.

The Spinnaker Tower i inloppet till Portsmouth hamn.

På söndagen lämnade vi England för att gå mot Vlissingen i
södra Holland och korsa Engelska kanalen där den är som smalast, vid Dover – Calais. Det
är en segling på ca 200 M och med rätt planering skulle vi kunna var framme på
tisdag morgon. Väder vind och ström gick som omväxling i vår riktning och för
att slippa slussa in i till en okänd marina vid midnatt, valde vi att ankra på
den Belgiska sidan av Westerschelde, mittemot Vlissingen.

Vår lappade genacker klarade ännu en segling.

Möte på Kanalen.

Det blev en annorlunda ankring, på svaj i 3 knops ström som
vid 4:a-tiden på morgonen bytte riktning. Inte långt ifrån oss passerade ett
pärlband med pråmar och lastfartyg. På morgonen efter slussade vi in i hamnen i
Vissingen óch fick en plats i marinan. Men mer om det i nästa inlägg.

Belgisk soluppgång



Summering av överseglingen

Mot Europa igen Posted on Sun, July 23, 2017 21:39:18

Klockan två på morgonen den 21 juli gled vi in i St Peters
Port på Guernsey. Sista biten över Biscaya och in i Engelska Kanalen fick vi en
gale (styv kuling). Vi slörade de sista tjugofyra timmarna i en vind på 15-20
m/s och forsade fram under ett par timmar med en snittfart på 10 knop (med lite
hjälp av medströmmen).

Svårt att se mötande fatyg i vågorna.

Solnedgång

Detta var den mest
krävande överseglingen hittills. Egentligen inte så jobbig, men i jämförelse
med de tidigare överfarterna vi gjort som varit lugna och fina. Det började bra
med 2 dygns ganska hård bidevind, sedan 6 dygns kryssande i gropig sjö. Sista
två dygnen fick vi mycket vind akterifrån, men då gick det å andra sidan undan.

Snabblunch

Loggbok måste skrivas även om det gungar.

Vid flera tillfällen
såg vi valar. Det är alltid lika fascinerande att se dessa stora djur. Vi ett tillfälle
var vi tvungna att starta motorn för att inte krocka med två Kaskelotvalar som simmade på kollisionskurs. Bäst att vara på säkra sidan. Innan vi lämnade
Azorerna läste vi om en engelsk Hallberg Rassy som sjönk efter en kollision med
en val på samma rutt som vi seglade. Här är artikeln.

Valar

Delfiner

Vem lägger ut en mooring på 3000 meters djup?

På Biscaya träffade vi på Ioda, en fransk båt vi pratat med
i hamnen på Sao Miguel och som avsegade samtidigt som oss. De hade valt att gå
norrut från Sao Miguel enligt den traditionella rutten och hade först kryssat
två dygn för att sedan gå för motor tre dygn genom stiltjebältet. Därefter hade
de fått mycket vind under flera dygn. Det känns som om vi valde rätt väg och
gick österut i början.

En stormsvala slog sig ner och vilade i sittbrunnen ett par timmar en natt.

Lite fakta från
överseglingen:

1542 nm blev den seglade sträckan (alltså gick vi
en omväg på 324 nm)
11,5 dygn tog överseglingen
5,6 knop blev snittfarten
30 timmar gick vi för motor (vid för lite vind)
2 segelbåtar såg vi på hela tiden
5 gånger såg vi valar
9 dagar fick vi besök av delfiner

2
havssköldpaddor dök upp halvvägs, mitt ute i ingenting
4 grader sjönk vattentemperaturen 19-15°C – FÄRDIGBADAT!



Östra Azorerna

Mot Europa igen Posted on Sun, July 09, 2017 22:53:29

Det är 95 M mellan Terceira och Sao Miguel vilket tar knappt
ett dygn att segla. Efter två timmars motorgång fick vi en fin segling för
bidevind i ganska svaga vindar. Inklareringen i Ponta Delgada var en av de
smidigaste hittills. Det tog bara 10 minuter att besöka hamnkontoret, polisen
och immigration.

Containerfartygen tar även med bilar mellan öarna.
En härlig blandning av gammalt och nytt i Ponta Delgada.

På Sao Miguel fick vi besök av Yani och Maria som tagit en
charterresa hit för att träffa oss. Vi tog med dom på en liten segeltur till
Ilheu da Vila utanför grannstaden. Det är en liten vulkanaö med öppning i sida
in till badbar lagun inne i kratern.

Ilheu da Vila

Precis när vi ankrat utanför ön kom Policia
Maritima och sa att vi inte fick ankra där. Vi hade besökt polisen vid
hamnkontort som gett oss klartecken men det hjälpte inte. Vi fick flytta oss, ankra utanför hamnpiren och bada från båten istället.

“Segling va ju inte så dumt….”

Vi hyrde bil tillsammans med Yani och Maria två dagar för
att få se ön. San Miguel är den mest ”turistiga” av Azoröarna och här fanns det massor att se. Förutom miljontals med Hortensia bjuds det på bad i varna källor och underbara vyer.

Fyra meter höga Hortensiahäckar är en vanlig syn.

Bad i en naturlig pool i havet där det rinner ut varmt vatten från den närliggande vulkanen.

Poolen sedd uppifrån.

Blommande träd vid en av vulkansjörna.

Kratersjöarna Lagoa Verde och Lagoa Azul.

Akvedukt.

Glada turister på äventyr.

Besök på en annanasodling.

En specialitet här är att utnyttja värmen i marken och laga mat i nedgrävda grytor. Givetvis provade vi denna rätt på en restaurang i den närliggande byn.

Bad i en varm källa.

Yani, Maria Mats och Eva badar i 36 gradigt järnhaltigt vatten.

Middag på Tosca, en av Ponta Delgadas bästa restauranger. Menyerna var som dagstidningar.

I morgon eller på tisdag lämnar vi troligtvis Azorerna för
att segla till Guernsey. Det är en segling som tar 10-15 dygn beroende på
vindstyrka och vindriktning. Vi kommer att försöka lägga in ett par blogginlägg
under överseglingen via satellit och med hjälp av Evas dotter Sofia.



Västra Azorerna

Mot Europa igen Posted on Sun, June 18, 2017 23:00:24

Azorerna är en Portugisisk ögrupp mitt i Atlanten som
består av nio öar i tre grupper. Den västra gruppen utgörs av Flores och Corvo,
den mellersta av Faial, Pico, São
Jorge, Terceira och Graciosa och den längst till öster av São Miguel och Santa
Maria.

Flores är blommornas ö

I anslutning till marinan på Flores fanns en fin
grillplats med flera murade grillar och bord med tak över. En av de första
kvällarna grillade vi tillsammans med Elisabeth och Vim på båten Bengt. Under
kvällen dök det upp fler och fler seglare från de andra båtarna så det blev ett
riktigt stort grillparty efter ett tag.

För att få se Flores hyrde vi bil en dag tillsammans med Elisabeth och Vim. Det
är svårt att beskriva hur fint Flores är med ord så det får bli med bilder
istället.

Det finns många kratersjöar på Flores

En annan sjö
Otroligt många vattenfall

Utsiktspunkt där man kan se 22 vattenfall samtidigt.

Vyer från några andra utsiktsplatser…

Och så några bilder som visar att det inte är lätt att hitta en
ankarvik eller en annan hamn än marinan i Lajes på ön Flores.

Porto Ponta Delgada

Porto Fajã Grande
Rekommenderad ankarvik (enl. vår “pilot book”) i Fajã Grande. Dock med tillägget att det bör vara lugnt väder.

På Corvo är det ännu svårare att angöra med egen båt så vi
fuskade lite och tog färjan dit. Det går en färja per dag från huvudstaden
Santa Cruz dit man kunde ta sig med lokalbuss. Men färjan från Corvo kommer
tillbaka efter att sista bussen går mot Lajes så vi var lite tvekande hur vi
skulle göra och letade tidtabeller på nätet. Av en slump såg vi att det en gång
i månaden gick en färja även från Lajes – två dagar senare. Färjan la till
precis bakom Angelina – privatfärja skrattade våra amerikanska båtgrannar.

Färjan Ariel bakom Angelina

På väg uppför backen från hamnen på Corvo undrade en
”local” om vi skulle upp till Caldeirão,
vulkanen. Det skulle vi och då pekade han på en minibuss och sa att den gick
till dit. Vilken service. Minibussen tog oss de 5 km till kanten på
vulkankratern där vandringsleden ner i kratern började. Det blev en fin tur
runt sjöarna nere i kratern i växelvis sol och dimma.

Kratern Caldeirão

Kraterinnevånare
Dimman kom och gick

Sedan gick vi tillbaka ner till hamnen igen och var där
lagom tills att färjan skulle gå.

Vila Nova med hamn

Hundar i Vila Nova (Samma bild på hundarna såg vi efteråt i vår “pilot book”.

Söder om Santa Cruz på Flores ligger en grotta. Eva, som
stod bredvid styrmannen, pekade på den och kommenterade grottan. Han kunde
ingen engelska utan styrde dit istället för att visa oss den. Gruta dos Enxaréus
är 50 m lång och 25 m bred och har varit ett gömställe för pirater förr i
tiden. Väl framme vid grottan styrde han in färjan i grottan, vände runt och
sedan ut igen.

Eva vill också köra båt
Gruta dos Enxaréus
Inne i grottan

Efter en vecka på Flores seglade vi vidare till Horta på
Faial. De 135 NM tog knappt ett dygn i lätta vindar.



St Martin och Sint Maarten

Karibien 2017 Posted on Mon, May 15, 2017 21:30:03

St Martin är en bra utgångspunkt för en atlantöverfart. Bra
priser på mat, d.v.s nästan som i Sverige och ett stort utbud av allt man kan
tänkas behöva. Fem vändor till Super-U blev det innan matförrådet ombord var
uppfyllt.

Nyttigheter för att hålla oss vakna på nätterna.

Därefter var det dags att ta hand om tvätten. Även om man
inte har så mycket kläder på sig här så samlar man på sig en hel del smutstvätt
och salta handdukar m.m. Vi hittade en nybyggd ”Laverie” med nya fina
maskiner och baguette-automat. Tvätt och tumling för 5 resp. 3 Euro. Vi brukar inte tumla tvätten då
den torkar på någon timme om man hänger upp den ombord. Iaf i vanliga fall.
Precis när tvätten var nerpackad i påsar så öppnade sig himlen och regnet
vräkte ner. När vi väntat en kvart och det fortfarande regnade passade vi på
att tumla tvätten. Det var tur, för det fortsatte att regna hela dagen.

Bunkra vatten och diesel gick snabbt och smidigt i Marina
Fort Louis. Nu har vi 800 liter vatten och 400 liter diesel vilket bör räcka
under det tre veckor som seglingen till Azorerna tar. Båten nedan tankade samtidigt som oss. Den var fullastad med “leksaker” som Water-jets, surfbrädor, vattenrutschkana m.m.

Sedan återstod bara lite småfix och genomgång av rigg. Sånt
man kan göra i lugn och ro medan man väntar på ett bra väderfönster. Det
verkade som om vårt väderfönster skulle komma söndag måndag (14-15 maj).

Filtret före watermakern tätas.


fredagen upptäckte vi ett skadat vant (vajer som stöttar masten) En kardel hade gått av på babord
toppvant. Det blev jolle in i lagunen till Sint Maarten, den Holländska sidan
av ön, till en rigg-verkstad. Visst kan vi hjälp till sa dom – i slutet av
nästa vecka. Men vi tänkte segla iväg på söndag sa vi. Efter lite dividerande
blev vi lovade hjälp direkt på lördag morgon om vi hann med sista broöppningen kl
17. Full fart tillbaka med jollen (3 NM), snabbt hejdå till Tacoma och
Barbasol, upp med ankaret, runt ön för motor och var framme vid bron med en
kvart till godo.

Mats kollar riggen
Broöppning.

Kl. 8 på lördag morgon började riggkillarna byta toppvanten.
De upptäckte att även ett mellanvant var skadat och rekommenderade att vi
skulle byta alla vant på stormasten. Vi övervägde detta, då vanten inte bytts
sedan Angelina var ny 1990. Nackdelen förutom kostnaden var att vi inte skulle komma
iväg som vi hoppats då arbetet skulle ta ett par dagar att utföra. Verkstan var
fullbokad men kunde klämma in oss när det blev luckor. Tanken på en
atlantöversegling med tveksamt skick på riggen kändes inte helt ok så vi beslöt
att följa deras rekommendation.

Riggkillarna från FKG byter vant.

På söndag kväll kom Hasse och Karin på Barbasol över på
middag. De hade med sig lasagne, vin och valnötskaka. Tacksamt att bjuda såna
kompisar på middag. Som tur var hade vi inte hunnit börjat med matlagningen
själva.

Nu är det måndag och arbetet med riggen pågår för fullt. Vi
hoppas att vi kan komma iväg på onsdag morgon då väderprognosen ser fortfarande
lovande ut.

Leguan vid kanalen.



British Virgin Islands

Karibien 2017 Posted on Mon, May 01, 2017 18:04:47

I 25 dagar har vi nu seglat runt i British Virgin Islands
eller BVI som ögruppen kallas lokalt. BVI omfattar fyra större och ett 60-tal
mindre öar. Att detta är ett seglingsparadis märks inte minst på mängden
charterbåtar och då främst katamaraner som ligger i klasar i alla
ankringsvikar. De många segelbåtarna, småöarna och de korta avstånden medför en
segling som påminner om segling i den svenska skärgården. Fast det är varmare,
vattnet är turkost och kristallklart och snorklingen är helt fantastisk.


På Anegada letade vi efter de flamigos som skulle finnas här
men såg inga. Däremot fanns många lååånga fina sandstränder som t.ex. Pomato
Point där vi ankrade och Cow Wreck Beach som vi besökte landvägen.

Saltpond utan flamingos

Lång egen strand
Mindre egen strand

Ön Anegada är en del av the Horseshoe Reef som är världens
tredje största barriärrev. När vi lämnade Anegada stannade vi till vid revet,
12 NM ut, för att snorkla. Det är den bästa snorklingen vi upplevt hittills.

På väg från revet slörade vi lugnt och fint i 4 knop. Rätt
som det var börjar autopiloten pipa. Den gör det när den inte kan styra den
angivna kursen. Det tog en liten stund innan vi fattade att vi inte rörde oss
framåt. Seglen stod fint i vinden men loggen visade 0 knop. Vi hade fastnat i
en boj/flöte till en hummertina mitt ute på en fjärd. Linan satt inkilad mellan
rodret och roderskäddan. När vi fått ner seglen (inte helt lätt i medvind) för
att minska draget i linan kunde vi genom att backa med motorn samtidigt som vi
drog upp linan med hjälp av jolleankaret såga av linan så vi kom loss.

Long Bay på Virgin Gorda är en fin liten ankringsvik. När vi
kom dit låg ett gammalt fartyg, Kodiak Queen, ankrat i viken. Ovanpå fartyget
låg något som såg ut som en konstig gammal trål. På morgonen när vi vaknade var
det fullt med småbåtar runt fartyget och full aktivitet ombord. Det visade sig
att Richard Branson hittat fartyget på en skeppskyrkogård på en av grannöarna
och bestämt sig för att göra den till en dykattraktion genom att sänka den
här. Han var själv på plats för att
övervaka sänkningen och inviga attraktionen. Det vi trodde var en trål var en
bläckfisk med trettio meter långa armar. Det var Kraken från filmen Pirates of
the Caribbean.

Två veckor senare när vi passerade igen var vi ju bara
tvungna att stanna för att snorkla på Kodiak Queen

Full Moon Party på Trellis Bay anses av många som månadens störta
event. Det firas på en liten strand full med massor av glada seglare. Fyra restauranger
med var sitt band som spelade levande musik står för inramningen. Det var
allmän dans på stranden, eldshow, artister på styltor och man tände eldar i
stora klotformade korgar både på stranden och ute i vattnet.

På Jost Van Dyke besökte vi the
Bubbly Pool, en liten lagun med sandstrand där dyningarna bröt in genom ett
smalt inlopp och förvandlade hela lagunen till en jacuzzi.

Cane Garden Bay med ett av
Karibiens äldsta romdestillerier. Där tillverkades rom fortfarande på samma
sätt som för tvåhundra år sedan. Produktionen var ett halvt fat (90 liter) per
dygn som rann ut i en hink bakom bardisken där provsmakning erbjöds.

På morgonen när vi satt och åt
frukost kom Janne på Indigo in genom revet. Han var i USVI och hade sett att vi
var där och kom för att hälsa på. Vi hade inte träffat Janne sedan
Kanarieöarna. Det blev ett glatt återseende och vi seglade tillsammans ett par
dagar.

I Spanish Town var det karneval
när vi kom dit tillsammans med Carpe Mare och vi följde med karnevalståget till
festplatsen.


Dagen efter besökte vi The Bath.
Ett av de stora måstena i BVI. Det blev en spännande tur mellan/under/över de
stora stenbumlingarna på stranden.

I The Bight på Norman Island
fyllde Anders på Carpe Mare år och vi blev bjudna på 50-årsfest tillsammans med
besättningarna på Ran och den norska båten Marlene.

Carpe Mare, Marlene och Ran

Knölval utanför Virgin Gorda


I morse seglade Carpe Mare vidare till Anegada för att sedan fortsätta på sin jordenrunttur medan vi gick till Gun Creek för att klarera ut från BVI. Nästa stop blir Anguilla och sedan St Martin där vi ska förbereda seglingen till Azorerna



St Kitts och Statia

Karibien 2017 Posted on Tue, March 28, 2017 00:28:45

St. Kitts och Nevis är ett land bestående av två öar. De
ingår tillsammans med Motserrat, Statia och Saba i en kedja små, men höga, öar
som kallas ”The Islands that brush the clouds”. Inklarering på St. Kitts görs i huvudstaden Basseterre.
Inspiration från London.

Det låg tre stora kryssningsfartyg i hamnen och i köpcentret i anslutning till hamnen kryllade det av kryssningsturister. Direkt efter inklareringen gick vi för motor söderut till Whitehouse Bay, en fin lite lugnare ankringsvik.

Innanför ligger en stor lagun som man höll på att muddra upp för att bygga en ny stor marina och lyxboende där alla skulle få sin egen lilla sandstrand och brygga.

Vi tog en promenad runt lagunen för att se om vi kunde få syn
på några av de apor som finns här och besöka stränderna på andra sidan ön. Det
blev en lång promenad, drygt 12 km, med bad på Cockleshell Beach och Chicken
Roti till lunch på Reggae Bar.

På vägen tillbaka såg vi aporna, först några
stycken sedan en större flock (ca 30 st) och sedan ytterligare en stor flock.
Det var Gröna Markattor och såg ut som en lite större variant av Herr Nilsson.

På hela seglingen mellan St Kitts och Statia seglade vi sida
vid sida med en båt från Bretagne, Babig Glaz. En båt vi sett flera gånger
tidigare. Vi passade på att fota varandras båtar då det är svårt att få foton på den egna båten för segel.

Angelina för segel.

Statia är en ö som tillhör Nederländerna. Huvudstaden
Oranjestad är världens minsta huvudstad.


Statia hade sin storhetsperiod i slutet av 1700-talet då man var Karibiens viktigaste handelsplats och hade en av världens mest trafikerade hamnar. Nu har ön 3400 invånare och en del av huvudstaden har rasat ner i havet. Vattnet är kristallklart och det går att snorkla eller dyka på de gamla ruinerna utanför stranden.

Man har get-bränsle på macken.

På södra delen av ön ligger vulkanen The Quill. Den är
potentiellt aktiv men har inte haft något utbrott de senaste 1700 åren. Det går
en fin vandringsled upp på vulkanens kant. Därifrån kan man sedan klättra
vidare upp till högsta punkten med en otrolig utsikt över Statia och de kringliggande
öarna.

Det går även att klättra ner i kratern. Det är drygt 200 meter ner till botten genom regnskog och över mossklädda stenblock. Spännande när man tänkte på att det var ett jordskalv bara 5 km härifrån för någon vecka sedan.



Guadeloupe

Karibien 2017 Posted on Mon, March 13, 2017 02:31:21

Vi lämnade Portsmouth på Dominica en dag tidigare än
planerat då det började blåsa västlig vind. Det är ovanligt med västliga vindar
och de flesta ankarplatser är mer eller mindre oskyddade för västliga vindar. Det
blåste hårt på överfarten till Iles de Saintes som är en liten ögrupp tillhörande
Guadeloupe.

Möte på havet…

Inklarering gör man i Bourg des Saintes men i den hamnen
rullade det så mycket att vi valde att ankra utanför Grand Anse på nordöstra sidan
av Terre d´en Bas. En fin sandstrand med en tillhörande liten by.

På kvällen kom Coastguard och ankrade inte långt ifrån oss,
sjösatte jollen och fyra man börja kontrollera de utländska båtarna. Vi blev
lite oroliga då vi varken klarerat ut från Dominica (p.g.a den hårda vinden)
eller in i Guadeloupe. Efter att ha besökt ett antal båtar satte de kurs mot
oss. Nästan framme ångrade de sig och gick ombord på den franska båten Love
Boat. Klockan hann bli över sex innan de var klara och då slutade de för dagen.

Dagen efter gav vi oss av till Bourg des Saintes och fick
tag i en boj precis utanför dingebryggan. Inklareringen på de franska öarna är
smidig då man själv fyller i alla uppgifter på en av tullens datorer som finns
utspridda på hamnkontor och diverse internetcaféer. Sedan blev det en rundtur
på ön som var full av turister och leguaner.
En leguan, 150 cm lång, gillade inte att Mats gick under hans träd så
han hoppade ner och landade med en rejäl duns precis bredvid oss. Eva satte
hjärtat i halsgropen då hon trodde den anfallit Mats.


Som omväxling badade vi på en turiststrand. Det har vi inte
gjort många gånger men stranden i Baie de Pompierre var värd att trängas lite
på.

Efter en natt på boj gick vi tillbaka till Terre d´en Bas
men till Anse Fielding denna gång. Vi tog jollen in till stranden för att ta en
rundtur på ön. Det är en hög ö men en otrolig utsikt över Iles de Saintes öar.

När vi gått på en halvt igenvuxen stig genom buskar och snår
kom vi ut på en väg. Där fanns en varningsskylt att det fanns Manchineelträd
här. Det är ett träd med giftiga äpplen på. Även barken, saven och löven är
giftiga och om man rör dessa kan man få blåsor och öppna sår. Man ska inte söka
skydd under ett Manchineelträd vid regn då regnvattnet som droppar från bladen
kan ge brännskador. Det kliade lite på armar och ben när vi läste skylten men
det gick bra som tur var.

Efter ett par dagar på Iles de Saintes seglade vi vidare mot
Pigeon Island väster om huvudön Guadeloupe. Här ankrar man i viken på
fastlandet och tar jollen ut till naturreservatet Pigeon Island som har en av
Karibiens bästa dyk- och snorklingsvatten. Sikten var den bästa vi hittills
stött på. Vi hade tänkt stanna en natt men det blev tre.

Inte vår båt smiley
Solnedgång över Pigeon Island

Guadeloupe består av två öar och ser ut som en stor fjäril
med utslagna vingar. Det finns en kanal, kantad med mangrove, mellan öarna.
Tidigare har man kunnat passera med segelbåt genom kanalen men 2013 stängdes den
av för genomfart, på obestämd tid, sedan en av broarna gått sönder och inte kan
öppnas längre. Det går dock att paddla i kanalen vilket vi såg fram emot.

Norr om kanalmynningen ligger ett omfattande delta med ett
stor rev utanför. För att ta sig in till en vettig ankarplats, Baie Mahault,
måste man ta sig in genom rev, korall och grund. Det fanns en smal, slingrande
väg som vi tog. Vårt sjökort stämde bra överens med verkligheten trots att vi
blivit varnade att den kanske inte var så.

Vi paddlade längs kusten i motvind till infarten till
kanalen (River Salée) och vidare in i mangroveträsket nästan ner till
huvudstaden Pointe a Pitre där det blev en fikapaus. Sedan paddling tillbaka
genom mangroven ut till havet igen där vi fick en härlig medvind på 14 m/s utan
vågor tack vare revet. Det var en härlig paddeltur på nästan 8 NM.


För att slippa segla tillbaka chansade vi på att klarera ut
i Port Louis. Det är inte en officiell utklareringsplats men de har ett
tullkontor och vi hade hört att det skulle gå bra. Det var dock tvärstängt när
vi kom dit och inte en tullare så långt man kunde se. Vi tänkte att det var nog
lunchstängt så vi gick för att ta en drink medan vi väntade.

Vi bestämde oss för att prova den lokala drinken Ti-Punch
som vi inte provat tidigare och var lite nyfikna på. Servitrisen visade oss
till ett bord med två olika sorters rom i bag-in-box, ett par flaskor
smaktillsats, en stor burk med ananasskivor i en klar vätska med tillhörande
slev samt socker och limeklyftor. En gör-det-själv-bar.

Vi hade inte en aning om hur vi skulle blanda till vår Ti-Punch
men var ju tvungna att prova. Så vi blandade lite rom från boxen tillsatte en skvätt
smaktillsats och fyllde våra glas med ”ananasdrickan”, tillsatte lite socker
och en limebit. Det blev starkt! Visade sig att smaktillsatserna egentligen var
smaksatt rom och ananasdrickan var ananas i rom.

Tillbaka till Customs men där var det fortfarande stängt.
Lite lagom lulliga tog vi lokalbussen till Pointe a Pitre där det finns två
utklareringsställen. När vi kom fram var
det stängt trots att det inte skulle stänga förrän om en halvtimme. När vi
kollade runt klev en dam ut ur en parkerad bil och sa att tjejen som jobbade
där skulle komma tillbaka om en halvtimme. Så vi väntade, kunde klarera ut och fick
skjuts av damen med bilen till busshållplatsen och hann precis med sista bussen
tillbaka till Port Louis.

Busshållplatsen i Pointe a Pitre



Sankt Lucia och Martinique

Karibien 2017 Posted on Wed, February 15, 2017 22:10:06

Sankt Lucia har ett dåligt rykte bland seglare och anses
inte säkert. Det har förkommit rån och inbrott i båtar som legat för ankar. I
vår pilotbok varnas för s.k. boat-boys som försöker lura seglare på pengar
på alla möjliga sätt. Samtidigt är det mycket vacker ö med en otrolig natur.
Efter en viss tvekan bestämde oss för att gå till Sankt Lucia i alla fall och
då till Marigot Bay.

Vi valde att ta en boj inne i den skyddade lagunen. Marinans bojar är väl uppmärkta för att skilja sig från boat-boysarna illegala och dåligt underhållna bojar.

De som
driver Marigot Bay Marina äger även lyxhotellet Marigot Bay Resort som också
ligger vid lagunen. Det innebär att man som gäst vid marinan även får tillgång
till hotellets pool, gym, spa m.m. Mellan kl 16 0ch 17 var det happy hour i baren vid övre poolen.
Det var mest (ekonomiska) långseglare där vid den tiden. De som bodde på
hotellet betalade drygt 6000 SEK per rum och natt. Då spelar kanske inte priset
på drinkarna så stor roll.

Tillsammans med Catharina, Dennis och hans syster från båten Resolut sippade vi på Pina Coladas och Chocolate Martinis vid poolen. Givetvis kunde man simma bort till baren för att göra sina beställningar. På kvällen bjöds det på tapas ombord på Resolut.


Vi blev kvar i Marigot Bay fyra nätter men drack inte bara
drinkar vid poolen hela tiden utan gjorde bl.a en hike upp till en utsiktsplats
ovanför lagunen.

En dag gjorde vi en utflykt till Diamond Falls i Soufriere,
en halvtimmes resa med lokalbuss söderut från Marigot Bay. Vid busshållplatsen
fick vi tips av en ”local” att först åka norrut till huvudstaden Castries och
därifrån ta bussen till Soufriere. Ett bra tips visade det sig då bussarna inte
lämnar Castries förrän de är helt fulla och sedan inte kan stanna för att
plocka upp passagerare på vägen. Det medförde att resan tog en timme längre än
vi trodde, men på köpet fick vi även se huvudstadens myller.

Den pitoreska byn Soufriere…

Diamond Falls ligger i en botanisk trädgård. Mineraler från
den vulkaniska berggrunden gör att vattnets färg varierar från dag till dag
beroende på saltsammansättning. Alltså ett måstebesök för två vattenkemister smiley.
Redan i början av 1700-talet badade man i de varma källorna som fortfarande
finns här.


Seglingen till Martinique blev jättebra med ganska mycket
vind, 12-15 m/s, men i halvvind till bidevind gjorde vi 7-8 knop hela vägen
till Grande Anse d’Arlet.
Anledningen till att vi gick dit var att där låg Carpe Mare med gäster ombord,
Kent och Annika. De hade varit snälla och tagit med en ny gasregulator till oss
hemifrån Växjö. TACK – svenska gasregulatorer är svåra att få tag i utanför
Sveriges gränser.

Inklareringen gjordes i Petit Anse d’Arlet, 20 minuters gångväg söderut. Martinique påminner mycket om Medelhavet och Franska sydkusten.

Därefter kryssade vi till Le Marin i hög motsjö och vind
på 10-15 m/s för att fylla på förråden med mat och dryck. Det var en fin segling
där Angelina fick visa sitt rätta jag och vi seglade förbi flera andra båtar, som gick för segel eller motor. De hade det jobbigt i den höga sjön. När det blåser
lite är det oftast vi som blir omseglade.


Le Marin är ett Mecka för seglare med hela
shoppingcenter med båttillbehörsbutiker och företag som kan fixa allt på en
båt. Vi fick hjälp av Marco på Tilikum att lösa vårt laddningsproblem. Ända
sedan innan vi lämnade Sverige har vi haft problem med att förbrukningsbatterierna
inte laddats vid motorgång och flera personer har tittat på detta utan att
kunna lösa problemet. Marco löste det hela på en timme och femton minuter. Det
var också den tid han tog betalt för utan tillägg för att komma ut till vår
ankringsplats etc.

Innan vi lämnade Martinique gjorde vi ett kort stopp
i Anse Noir. En liten vik med branta klippor, en svart sandstrand längst in och
underbar snorkling. Klippväggarna fortsatte lodrätt, rakt ner 5-10 meter i det kristallklara
vattnet, med en vägg av korall, anemoner m.m.

Och en Goldspotted Eel smiley



Mer Grenada och Grenadinerna

Karibien 2017 Posted on Wed, January 25, 2017 01:21:44

I St. George träffade vi Anders och Marie med HR 42:an
Cavatina som de hade haft liggande på Grenada under vintern. De bjöd in oss på
en sun-downer ombord hos dom. Det blev en trevlig stund och som vanligt mycket
båtsnack.

Nästa stopp på vägen blev vykortsön Sandy Island norr om
Carriacou. Sandy Island är en 300 meter lång och 20 meter bred sandremsa med
några palmer på, det finns fina rev att snorkla på runt om. Här låg vi på boj för
första gången. Två nätter blev det innan vi gick tillbaka till Tyrrel Bay för
att klarera ut från Grenada.


I norra änden av Tyrrel Bay finns ett mangrove-träsk där kan
åka in med jollen. Det kunde vi inte motstå att göra utan tog en tur i
eftermiddagssolen och tittade på fåglar och leguaner i träden längs träskets
sidor.

I Tyrrel Bay kunde man tanka skattefri diesel, efter
utklarering, för motsvarande 6:30 SEK/l. Ett tillfälle vi inte ville missa. Då
sjökortet visade att det var grunt inne i viken där tankbryggan låg frågade vi
killen som skötte om tankningen om det var tillräckligt djup. Visst sa han, det
är 8 fot (2,4 m). Angelina har ett djupgående på 7 fot så det borde gå bra.
Dessutom var tidvattnet plus en fot också. Som tur var, var det sandbotten där
vi plöjde fåror på väg både in och ut till tankbryggan. Nu är undersidan av
kölen fri från snäckor och alger smiley.

På Union Island valde vi att gå till Chatham Bay istället
för Clifton för att klarera in i St. Vincent och Grenadinerna. Här träffade vi
åter Carpe Mare som verkar ligga i alla vikar och vänta på oss. På morgonen tog
vi jollen in till stranden där vi träffade Alex som påstod sig känna Dolph
Lundgren. Han tog hand om våra sopor för 5 EC-dollar och erbjöd sig att titta
till vår jolle. På stranden träffade vi även ett kanadensiskt par, Michael och
Yasmine, som också skulle till Clifton för att klarera in. De bodde på Grenada
sommarhalvåret där de hade en bondgård med tillhörande bed and breakfast. Vi
gjorde sällskap till Clifton, en promenad på ca 6 km och lika långt tillbaka.

Stenbrott på Union Island. Tre personer satt och knackade sten under ett soltak. De tog större stenar från berget i bakgrunden gjorde småsten med hjälp av en hammare för att sedan sälja dessa för att användas till gjutning vid husbyggen etc. De fick 12 EC-dollar (ca 40 SEK) per skottkärra.
Ett hårt arbete i värmen.

På eftermiddagen snorklade vi tillsammans med Carpe Mares
besättning och på kvällen blev det middag på en av ”restaurangerna” på stranden
tillsammans med besättningarna från de franska båtarna Regulus (som vi träffat på ett par gånger tidigare) och Love Boat.

I Saline Bay på Mayreau hamnade vi bredvid en mindre
amerikansk båt. Det blev ganska underhållande när de skulle angöra en boj och
trots hjälp från en ”boat-boy” behövde flera försök för att få tampen på plats.
Sedan söps och bråkades det hela eftermiddagen. Som tur var somnade de ganska
tidigt. Jag fick en hårklippning på akterdäck till alla charterbåtsturisternas
stora förtjusning.

Tobago Cays utgörs av en liten grupp obebodda öar omgivna av
ett hästskorev. Här ligger man skyddat
från Alantens vågor endast av revet. Det känns väldigt speciellt när man ligger
utsatt för väder och vind utan att ha något land som skydd.

Snorklingen är i världsklass och vi simmade bland havssköldpaddor, hummer, bläckfisk och stingrockor förutom alla färgglada fiskar, koraller och anemoner etc. Här träffade vi åter Mats och Marie på Isa. Det blev gemensam snorkling och trevliga kvällar tillsammans under två dagar.

Innan vi lämnar Grenadinerna planerar vi att besöka Canouan, Mustique,
Petit Nevis och Bequia. Mer om dessa i nästa inlägg.



Tobago

Karibien 2017 Posted on Sat, December 31, 2016 19:50:07

Evas dotter Alexandra med pojkvännen Safet mönstrade på
dagen efter vår ankomst till Tobago. Det firades med BBQ, grillad tonfisk och
stekar, på The Sunset på stranden vid Pirate Bay. Det var Sonson som hade The Sunset, d.v.s. baren/shopen på
stranden. Han var fixaren som kunde ordna allt man vill ha.
The Sunset

Utbudet i Charlottevilles butiker var inte stort. Lite
basvaror som mjöl, flingor, ägg och djupfryst kyckling samt massor av läsk och
snacks. Fisk kunde man köpa direkt av fiskarna eller på fiskmarknaden. Förutom BBQ:n och Rompunchen så ordnade Sonson soursop och
mango åt oss samt ett stort stycke biff från Trinidad.

Soursop (till höger)

Sonson var även en licensierad guide med fågelskådning och
djungelturer som specialitet. Han tog oss med på en halvdagstur (3 timmar som
blev nästan 6 innan vi var tillbaka) in i regnskogen. Vi klättrade upp på
Pigeon Hill, 300 ft, efter Sonson som gick först med sin machete. Det var massor
med fåglar, fladdermöss, fruktträd, palmer och bambu m.m. Som avslutning blev
det ett dopp nedanför ett vattenfall dit man var tvungen att klättra med hjälp
av rep och lianer.

Alexandra och Safet tar en paus med sockerrör som förfriskning

Rufous-tailed Jacamarufous

Ett par dagar före jul seglade vi söderut till Castera där
Evas bror med familj hyrt en stuga vid stranden. Castera var en fin by men mindre
och betydligt mer turistig än Charlotteville. Snorklingen var fin vid de mindre
reven utanför stranden. Massor med korall, små färgglada fiskar och ett par riktigt
STORA stingrockor (Southern Sting Rays).

Castera

Hyrstugan Blue Mango

Dagen före julafton hyrde vi bil för att besöka huvudstaden
Scarborough och julhandla tillsammans med alla andra Tobagier.

Bilturen avslutades med ett måste-besök på Pigeon Point
Beach med sin vita korallsand och kokospalmer.

Onsdagen efter jul skjutsade Magnus upp mig och sina döttrar
Hedvig och Maja till Charlotteville med bil för att klarera ut och mönstra på tjejerna
som skulle segla med till Grenada. ”Immigration” protesterade lite då bara jag
och tjejerna var med – alla ombord måste vara med vid utklareringen men de gjorde
ett undantag. ”Customs” frågade när vi
kom tillbaka till Charlotteville. När jag sa att Angelina låg kvar i Castera sa
de det inte rätt men var förstående och det gick bra även här.

Överseglingen till Grenada tog bara 12 timmar och vi var
framme vid 4-tiden på morgonen. Hade hoppats på att komma fram då det ljusnat
men trots revade segel gjorde vi 6-7 knop hela vägen i den friska halvvinden.
Hoppande delfiner bredvid båten i skymningen uppskattades av den nya
besättningen. Däremot var det svårt att sova för de fyra ovana seglarna då det
lutade och gungade en hel del i de höga vågorna från Atlanten.

Bristen på wifi på Tobago gjorde att vi hade svårt att skicka julhälsningar till alla våra vänner, men här kommer en lite försenad julhälsning smiley



Boavista, Sal och Sao Vicente

Mot Karibien 2016 Posted on Wed, November 30, 2016 02:52:47

Nu är vi i Afrika och att vi är långt hemifrån märks bl.a.
på sjökorten i plottern. Stora områden är dåligt eller inte alls sjömätta. Den
allmänna uppfattningen här är att det inte behövs då lokalbefolkningen ändå vet
var eventuella grund finns. Utanför den senaste ankringsviken fanns två
djupkurvor, 1000 m och 50 m. När vi närmade oss land med stor försiktighet och
passerade 50-meterskurvan var det fortfarande över 100 meter djupt enligt
ekolodet.

I nästa vik ankrade vi på 9 meters djup drygt 50 meter från land, men enligt sjökortet på plottern låg vi 50 meter upp på land.

Boavista är den östligaste av Kap Verdes öar. Den består
till stor del av sandstränder, sanddynor och öken. Det är som bit av Sahara ute
i havet. Ankrar gör man på fyra meters djup i viken utanför Porto de Sal Rei.

Vi passade på att rengöra botten på båten från alla alger, sjögräs och djur som växer och trivs där. Det mesta av bottenfärgen som vi la på i vintras följde också med så vi får väl se hur fort det växer på igen nu.

Äntligen en havssköldpadda som ville vara med på bild (trots all bottenfärg).

I viken fanns en liten ö med sandstrand och ett litet
korallrev. Vi tog jollen dit för att se oss om på ön och snorkla på revet.

Evas bror Magnus skulle komma till Palmeira på Sal för att mönstra på
inför atlantöverfarten. Vi ville vara på plats ett par dagar i förväg för att
hinna klarera in och samtidigt passa på att se lite av hamnstaden Palmeira. När
vi klarerade in undrade polismannen var vi varit den senaste veckan. När vi
berättade att vi stannat och ankrat i några vikar på vägen hit från Sao
Nicholau blev han lite upprörd och sa att det var olagligt och att vi skulle
seglat direkt till Sal först för att få tillstånd att ankra. ”This is illegal” sa
han om och om igen, jaså sa vi och sedan hände inget mer.

Några gatubilder på de färgglada husen i Palmeira.

Klockan 03:30 på lördag morgon ringde mobilen. Det var
Magnus som var på väg från flygplatsen och skulle komma till hamnen om en
kvart. Vi mötte upp med jollen i nattmörkret och efter ett par timmars sömn seglade vi
tillbaka till Mindelo på Sao Vicente, en segling på 120 NM vilket tog drygt ett
dygn. En bra övning för Magnus med nattsegling, dyningar och fiske. Vår första
dorado (guldmakrill) högg på morgonkvisten. Inte så stor, men lagom som pålägg
på lunchmackorna.

Tillbaka i Mindelo blev det några bråda dagar med
förberedelser inför överseglingen till Karibien. Både den löpande och stående
riggen skulle ses över, ett nytt peke att fästa genackern i skulle konstrueras,
färskvaror, diesel och vatten skulle bunkras.

Planen var att segla iväg på tisdagen den 28 november men ett
stiltjebälte som täckte halva vägen till Karibien fick oss att tänka om. Nu ser
det ut som om det ska komma lite vind på onsdag 30/11 så vi seglar troligtvis iväg
då. Hoppas på fina passadvindar från och med helgen.

Vi ska försöka att uppdatera bloggen under överfarten. Det blir kortare inlägg och positioner (inga bilder, men det är väl ändå bara vatten smiley) via satellit och webhjälp av Sofia.



São Vicente och Santo Antão, Kap Verde

Mot Karibien 2016 Posted on Tue, November 15, 2016 20:35:41

São
Vicente och Santo
Antão är de två
nordvästligaste av Kap Verdes 14 öar. São
Vicente är den enda ön med en marina, d.v.s. en hamn där privata båtar kan lägga
till. I alla andra hamnar är det ankring som gäller, ibland utanför och ibland
innanför en vågbrytare.

Marinan med ankrade båtar runt om

Det blev 10 dagar på São Vicente, först 4 i Mindelo marina och därefter 6
för ankar då båtarna från ARC:en skulle komma och marinan tömdes på alla andra
båtar. Det var en bra ankarplats nära marinan där det gick bra att angöra
jollen vid den flytande baren. Ankaret fäste direkt och sedan låg Angelina
stilla trots vindar på 10-18 m/s i flera dygn.

Flytande baren med jollebryggan

I São
Vicente är husen antingen målade i glada färger eller så har de en helt obehandlad
fasad, de ser då ut som om de inte är färdigbyggda. Det finns även en hel del
påbörjade hotellbyggen som inte blev klara innan den internationella
finanskrisen gjorde att finansiärerna backade ur.

Bortsett från några enstaka barn har det varit få tiggare i
staden. Intrycket är att det är ett stolt folk som vill arbeta. Det har stått
ganska många unga män utanför marinan för att söka jobb hos båtägarna. Det kan
vara allt från att skrubba ren botten från sjögräs och alger till avancerade
reparationsarbeten eller så har de en mamma som kan ta hand om tvätt. I gathörnen
sitter det kvinnor och säljer frukt eller fisk.

Vi har börjat tvätta både frukt och grönsaker i klorvatten innan vi tar ner dessa i båten. Förhoppningsvis ska detta hindra att kackerlacksägg kommer ombord med allt dessa kan medföra.
Besök på fruktmarknaden

Dagarna har ägnats åt att beta av lite punkter på
att-göra-listan, bada på den fina snäckskalsstranden i närheten och att handla
färskvaror etc. Alltid lika spännande att köpa kött i charkdisken när man inte
är säker på vad det är för något. Styckningen är annorlunda och vad är det för
djur egentligen? Det är trots allt Afrika smiley

En typisk aluguer med bänkar på flaket

Svenskbåtarna RAN och Kerpa låg i marinan när vi kom. Alltid
lika kul att träffa andra seglare. Några dagar senare kom Jennifer och Isa med
de andra ARC-båtarna. Kul att träffa dom igen.

Två av barerna på stranden

Sista dagen gjordes en utflykt till grannön Santo Antão med färja, vilken tog
ca en halvtimme. Väl framme möttes vi av ett uppbåd av taxi- och
aluguer-chaufförer som alla ville ta oss med runt ön. Efter sedvanlig
förhandling om priset satte vi oss i en aluguer körd av en ung kille som
pratade bra engelska. Han guidade oss runt ön och visade de bästa
utsiktsställena. Nästan hela sträckan utgjordes av en kullerstensväg – den viktigaste
på ön enligt Jonas, chauffören. Ville vi fota något sa vi bara till så stannade
han (även i skymda kurvor och ofta på fel sida vägen). Det tutades i alla
kurvor och på alla man kände.

Santo
Antão är en helt
otrolig ö med ett landskap som är svår att ge en rättvis beskrivning. Paul på
Kerpa beskrev lyriskt ön som Shangri-La efter sitt besök. Santo Antão påminner om Madeira och
den gröna kanarieön La Gomera men med ett betydande inslag av Colorados Canyons.
Bäst att låta bilderna tala…

Jordbruk i botten av en vulkankrater

Byn Pico da Cruz uppe bland molnen

Det är ett tungt jobb att bära upp vatten till husen i bergen

En av många vandringsleder

Ser ni bilvägen?

Jordbruket är viktigt på ön och framför allt odlas bananer,
sockerrör och majs. På träden växer papaya, mango och brödfrukt. Vi köpte en brödfrukt
av en liten kille som stod vi vägkanten och i kväll ska vi prova att tillaga
den.

På den här gården odlas bananer, sockerrör, majs och papaya.



Gran Canaria och Teneriff

Mot Karibien 2016 Posted on Tue, October 25, 2016 17:41:16

Gran Canaria är Kanarieön med stor bokstav. Det är en riktig
turistindustri där besökarna ska aktiveras och roas dygnet runt. På sydkusten
finns flera ankarvikar som ser jättefina ut på sjökortet. Tyvärr är en ankarvik
här även en utmärkt plats för hotellkomplex, bad och vattenaktivitetet. På
sydvästkusten ankrade vi vid ett par av dessa. Definierar man en naturhamn som
gratis ankring är Playa de Maspalomas, Anfi del Mar och Puerto Mogan utmärkta.
Sedan får man ”njuta” av waterjets, paragliders, suppar, trampbåtar m.m. runt
båten på köpet. Det blev några lugna sköna dagar med mycket bad och snorkling bland färgglada fiskar.


Vid Anfi del Mar var det dags för hårklippning på akterdäck.
När hårtussarna flöt iväg på vågorna säger Eva att nu blir fåglarna glada för
att få något att bygga bo med. Då sa jag att det snarare är sköldpaddorna som
blir glada. Va? De vill ju ha hår-da skal J (Det börjar märkas att
vi har umgåtts mycket med Göteborgare på resan). Döm om vår förvåning när det
10 minuter senare dyker upp en stor havssköldpadda bakom båten på väg mot oss.
Tyvärr ville den inte vara med på bild utan dök ner under båten när kameran kom
fram. Bilden visar en internetkompis till vår sköldpadda.

En dag gjorde vi en utflykt till Las Palmas. Det tog en timme med lokalbuss. Las Palmas är en fin stad med mycket att titta på. Det blev besök i hamnen där många ARC-båtar redan samlats. Sedan stranden Playa de Las Canteras och Gamla Stan. Det blev en billig dag då det var Spaniens nationaldag och alla båttillbehörsbutiker var stängda smiley


Sista natten på Gran Canaria skulle det bli sydliga vindar så vi gick in i hamnen vid Puerto Mogán som visade sig vara en mycket trevlig liten turistby. Mycket turister men inga stora hotellkomplex utan bara några småskaliga hotell och små lägenheter ovanpå restaurangerna och butikerna närmast hamnen.

På väg över till Teneriffa, en segling på ca 55 NM i sydlig
vind, fick vi sällskap av en flock (stim?) med grindvalar. Min syster Kerstin
skulle mönstra på i Puerto San Miguel den 23 oktober för att segla med till Kap
Verde och vi beslöt att ankra några nätter innan vi gick in i hamn för att
plocka upp henne. Det finns inte så många bra ankarvikar med skydd för sydliga
vindar men Bahia de Abona erbjuder skydd för både sydliga och nordliga vindar. Vi
var lite oroliga att det skulle vara fullt med båtar i viken men där låg bara
en italiensk ketch. Det var en lugn och fin ankringsplats.

Sen blev det ankring utanför Playa de las Tejitas nedanför Punta Montana Roja. En lång
fin svart sandstrand (utan turister) nedanför flygplatsen. Blåsigt men sjölä.

I Puerto San Miguel träffade vi Lasse Hässler med besättning
och blev bjudna på kaffe å avec på kvällen. Det blev en lång kväll med mycket
seglingsprat. Dagen efter kom de över på besök i Angelina och vi fick hjälp med
felsökning av vår elektriska Furlex som inte alltid vill rulla in sig. Båten var
full med glada seglare när Kerstin kom.

När Kerstin gjort sig hemmastad i förpiken hyrde vi en bil.
Först fyllde vi gasol vid en DISA-anläggning för en billig peng sedan och åkte upp
till Teide. Toppen på vulkanen ligger på 3718 m. Vi tog linbanan som nästan går
upp till toppen. De sista 163 metrarna kan man gå till fots om man har
tillstånd. Vi försökte söka tillstånd i förväg men första lediga tid var två
veckor senare så det fick bli en kortare tur över lavan vid linbanan. Det
räckte då vi alla kände av den tunna luften på denna höjd.

På vägen tillbaka bunkrade vi mat och dryck för både
överfarten till Kap Verde och till Karibien. Tre överfulla kundvagnar och ett kvitto
som var längre än Kerstin.

Vi beslöt att göra ett stopp på La Gomera också innan överfarten
till Kap Verde. Det blev motorgång då vinden var som bortblåst men vi såg massor
med flasknosdelfiner och grindvalar på vägen. En lugn provsegling för Kerstin.



La Graciosa & Lanzarote

Mot Karibien 2016 Posted on Sun, October 02, 2016 20:59:52

La Graciosa är en liten Kanarieö längst uppe mot nordost. Det
påstås att det var här som Long John Silver gömde sin skatt. Större delen av La
Graciosa utgörs av en Nationalpark och det finns egentligen bara en vik, Playa
Francesca, där det går att ankra. Man måste ha ett ankringstillstånd vilken man
behöver ansöka om i förväg via en hemsida som givetvis endast är på spanska. I
två veckor försökte vi få tag i ett ansökningsformulär utan resultat så det
blev till att ankra utan tillstånd (som de flesta andra).

Ankarviken med Lanzarote i bakgrunden.

På vulkantoppen hade man fin utsikt över ön och viken med båtarna.

Öns enda by ser ut som en mexikansk vilda-västernstad med
låga vita stenhus och sandgator. Vid hamnen ligger en liten badstrand med flera mysiga barer
och restauranger.

Efter ett par nätter vid La Graciosa gick vi vidare söderut
till Lanzarote. I vår pilotbok står att man behöver visum för att besöka Kap
Verde, något vi missat tidigare. Ett samtal med deras konsulat i Stockholm
bekräftade också detta. Det skulle dock vara lätt att ordna, om vi skickade
passen till Stockholm skulle de föra in våra visum i passen och skicka tillbaka
dessa med vändande post. Kändes inte helt bra men vad gör man? Vi valde att gå
in i marinan i huvudstaden Arrecife där det skulle finnas ett DHL-kontor. Vi
behövde även bunkra mat och köpa några båttillbehör. Vi la till mitt på dagen
och trodde vi hade gott om tid att hinna med alla inköp, posta pass mm. Men
allt stängde kl. 13 då det var lördag, och på söndagar är allt stängt. På
kvällen blev vi bjudna på kladdkaka och vin på Karlstad-båten Aela så det blev en
lyckad dag i alla fall.

Dagen efter fick vi ett tips av Roland och Vicky på Bella
Luna att kolla på noonsite.com angående Kap Verde och visum. Där står att om
man kommer dit med båt och lämnar med båt behöver man inte ha något visum. Om
man däremot mönstrar av eller på en båt så måste man ha ett visum. Vilken tur
att det var stängt på DHL-kontoret.

Marina Rubicon by night.

Nästa hamn blev Marina Rubicon på södra Lanzarote. Här hyrde
vi en bil för att utforska ön lite närmare. Första stoppet blev nationalparken
Timanafaya med stora lavafält och en aktiv vulkan. I inträdet ingick en busstur genom lavafält, förbi
kratrar och genom lavatunnlar. Marktemperaturen ligger fortfarande på upp mot
600 grader vilket demonstreras genom att hälla vatten i nedsänkta rör varpå det
bildas en gejser. Buskar som läggs på marken börjar brinna efter ett par
minuter. I restaurangen grillas kyckling över ”öppen vulkan”.


På norra delen av ön odlas vindruvor för vinframställning. Vinstockarna
var omgärdade av murar som skydd mot vinden. Ett tjockt lager lavaaska på
marken fångar upp luftfuktigheten nattetid varför vindruvorna inte behöver
någon ytterligare bevattning. Svårt att tro när man ser det karga torra
landskapet.

El Grifo är Kanarieöarnas äldsta vingård. De hade även ett museum
som visade utrustning och metoder som använts för den lokala vinframställningen
genom tiderna. Besöket avslutades med en vinprovning av såväl mousserande, rött, och dessertvin. Till detta serverades kex och getost.


Längst i norr ligger Mirador del Rio. En restaurang och
utsiktsplats som ligger insprängd i berget med en otrolig utsikt över La
Graciosa.

I Marina Rubicon hann vi också äntligen ikapp våra vänner Anders
och Katharina på Carpe Mare. Det blev flera kvällar med god mat, portvinsprovning
och restaurangbesök innan våra seglingsrutter åter gick olika vägar.


Vårt besök på Lanzarote avslutades med sol, bad och slöande
för ankar utanför Playa del Papagayo.



Portugal

Mot Karibien 2016 Posted on Tue, September 06, 2016 23:07:19

Efter Isla Cies seglade vi till Vigo där vi bl.a. letade upp
en båttillbehörsbutik där vi köpte en ny handhållen VHF och en låsvajer till
jollen. Butiken, Efectos Navales Jesus Betanoz, var en av de bästa vi stött på
hittills på resan. En ung kille förklarade för- och nackdelar med olika VHF:er
på en blandning av spanska och engelska. När det inte räckte tog han fram
mobilen och översatte till svenska på Google translate.

Allmänna kommunikationsmedel?

Dagen efter kom Indigo och la till bredvid oss. De erbjöd
oss att låna deras tvättmaskin (stora båtar är välutrustade) och vi bjöd på
lunch medan maskinen jobbade.

Nästa stopp blev Baiona. På vägen dit upplevde vi resans
första riktiga åskväder men vi lyckades gira undan och undvika regnet. I Baiona tittade vi bl.a. på en replika av La Pinta, ett av
Christoffer Columbus skepp. Det var det skeppet som var först tillbaka till
Spanien och kunde rapportera om den nya världen. Intressant att se hur man hade
det ombord på den tiden.


Till lunch blev det MacOctopussy…

Från Baiona gick vi direkt till Lissabon. En fin segling på
240 NM i medvind med genacker. Lissabon ligger en bit in i floden Tejo.
Hamnkontoret skulle öppna klockan 9 så vi gick sakta uppför floden för at inte
komma fram för tidigt. Det innebar att vi fick en fin sightseeing längs floden
med bl.a. Belemtornet, minnesmärket Padrao dos Dos Descobrimentos och Vasco de
Gama.

Soluppgång i Lissabon

Belemtornet

Vasco de Gama

Efter två dagars letande hittade vi äntligen Imrays pilot
book ”Atlantic Islands”. Utanför butiken stötte vi på Yasmines besättning som
också skulle till samma butik. Vi åt en god lunch tillsammans på en restaurang
vid floden.

Sponsrad parkeringsautomat

För att få en något kortare väg till Madeira tänkte vi ankra
en natt utanför Cascais. Det blåste upp ordentligt på vägen dit och när vi var
framme blåste det 18 m/s. Inte riktigt läge att ankra så vi gick tillbaka in i
floden till hamnen i centrum. Det blev en fartfylld segling tillbaka, 8 knop
med endast en bottenrevad genua som mest såg ut som en liten fredsflagga.

Torsdag morgon lämnade vi hamnen tidigt och tog sikte mot
Porto Santo, den nordligaste av Madeiras öar. Ännu en fin segling med lagom
vind från rätt håll och genacker nästan hela sträckan. På vägen såg vi ett gäng
(stim?) knölvalar som hoppade upp högt i luften för att med ett stort plask
landa på rygg. Häftigt att se de 15 meter långa och 30 ton tunga valarna hoppa högt.

Knölval som hoppar

Delfin som hoppar

Delfin med unge

Badsugen – 24 grader i vattnet

Efter 98 timmar och 505 NM var vi framme i Porto Santo där
vi fick vänta en timme utanför hamnen innan hamnkapten hade hittat en plats där
vi kunde ligga. Lite nonchalant tyckte vi först, men det visade sig att han var
jättetrevlig och att vi fick vänta på en stor färja och att tidvattnet skulle
fylla på hamnen så vi skulle få tillräckligt med vatten under kölen.

Land i sikte….



Costa da Morte

Mot Karibien 2016 Posted on Tue, August 16, 2016 12:40:54

Det blev tre dagar i A Coruña som huvudsakligen ägnades åt att jaga rätt på
prylar vi behövde köpa. Första dagen jagades det någon som kunde byta glas på
en mobiltelefon. Evas telefon dog på Irland och det här var första större
staden vi besökte sedan dess. Efter besök i ett stort antal mobiltelefonbutiker (Servicios Inmobiliarias lagar inte
mobiltelefoner) hittade vi slutligen en servicebutik som kunde skicka mobilen till en serviceverkstad för 140 euro,
skulle bara ta tre dagar. Killen i butiken tyckte det var för dyrt och föreslog
en ny mobil istället och så blev det, en splitter ny LEAGOO från Kina för 90
euro.

Dag två jagades det båttillbehör.
Borde ju finnas i en stor hamnstad (trodde vi) men utbudet var bedrövligt.
De hade varken VHF, Pilotbook över Atlantöarna eller elkabel. Elkabel hittade vi till slut i
en specialbutik, efter ett tips i en järnaffär.

A Coruña var full med statyer av kända seriefigurer (till höger på bilden)
Galicierna lär sig parkera redan på körskolan….

Dag tre gick vi på jakt efter mat och vin. Det var
betydligt lättare men det var långt att gå. Till lunch på en av A Coruñas alla uteserveringar
beställde vi en trerätters Menû
del dia
för 7.50 euro inkl. vin. En god fisk och skaldjurssoppa, sedan en
kötträtt med pommes och till efterrätt varsin apelsin, med skal smiley.

Bläckfisk på restaurangen

Efter A Coruña gick vi till en
ankarplats vid en badstrand på andra sidan viken. Där träffade vi Kerstin och
Janne på Indigo och blev bjudna på fisksoppa på kvällen. Janne hämtade oss med
jollen så vi slapp sjösätta vår egen.

Seglingen till Muros gick längs
Costa del Morte (dödens kust), med strandhugg i Corme och Camariñas. Båda med jättefina ankringsplatser.
Solnedgång vid fyren på Punta del Roncudo utanför Corme

Dimman väller in i hamnen i Corme på morgonen

Costa del Morte går
ner till Finisterre, världens ände, som är det europeiska fastlandets
västligaste udde. Udden passerades i tjock dimma så vi kunde inte se om det tog
slut där – eller var det det, det gjorde?

Nu hade vi äntligen medvind,
inte mycket vind men i alla fall tillräckligt för att prova genackern för
första gången på resan. Genackersegling hela vägen från A Coruña till Muros när det
fanns vind. Tyvärr blev det en hel del motorgång också. Vi höll jämn fart med
katamaranerna så länge vinden höll sig på 3-5 m/s. Sedan säckade vår genacker
ihop och katamaranerna försvann i dimman.

Muros var en liten mysig stad med
trånga gränder, hus och gator i sten och massor med uteserveringar och spanska
turister.



Irland

Mot Karibien 2016 Posted on Wed, August 03, 2016 16:53:32

Vi lämnade Peel på eftermiddagen vid högvatten för att segla
ner mot Dublin. Hade tänkt gå söderut längs Isle of Mans kust för att spana
efter Basking Sharks men vinden och strömmen gjorde att vi gick direkt över mot
Irland. Det blev en fin segling på knappt 20 timmar med flera besök av
delfiner.

Solnedgång över Irland.

Det finns flera gästhamnar runt Dublin med det gemensamma att det skulle kosta oss nästan 500 SEK per natt. Vi valde istället att ankra söder om Dun Laoghaire (uttalas dunn liri), precis utanför piren. Bra lä, bra ankarfäste i sandbottnen och gratis smiley.

Väl framme tog vi jollen in till land och såg oss om i stan.
Det var inte mycket som var sig likt sedan jag bodde här ett tag i mitten av
70-talet. Den lilla fiskehamnen hade nu plats för över 800 fritidsbåtar. VM i
Laser-jolle pågick så det var småbåtar överallt. En deltävling gick av stapeln
precis utanför där vi låg på första parkett.

På kvällen hörde vi något som plaskade i vattnet bredvid
båten, det var ett tjugotal simmare som kom från andra sidan viken med guide
(tränare?) och rundade oss innan de simmade tillbaka över viken i det 14
gradiga vattnet.

Grillning ombord på kvällen.

Vi hade tänkt ligga ett par dagar i Dun Laoghaire för att
fixa lite med båten men det rullade så mycket att det inte gick att jobba nere
i båten. Efter en noggrann studie av tidvattenkurvor och strömtabeller gav vi
oss av söderut mot Kilmore Quay på Irlands sydöstra spets, en sträcka på 90 nm.
De första 30 nm gick på knappt 5 timmar sedan vände strömmen och vinden dog ut
så det fick bli motor ett tag.

Efter ett tag fick vi vind igen, upp med seglen och loggen
visade 3 knop. MEN plottern visade 0,5 knop bakåt – motor igen. Vi angjorde
Kilmore Quay precis innan mörkret föll och la till framför en svensk båt –
Barbasol från Göteborg med Hasse och Karin ombord. Det visade sig att de också
skulle segla till Karibien, samma rutt som vi.

Kimore Quay var en mysig liten by med halmtak och
semesterfirande irländare.

Dagen efter gjorde vi en tur till Saltee Islands tillsammans
med Hasse och Karin. Saltee Islands är ett naturreservat bestående att av två små öar med ett rikt djur- och fågelliv. Där såg vi hundratals med havssulor,
massor med gråsälar och en och annan trut i ösregnet. Vi hade hoppats få se
lunnefågel (puffins) men fick höra att det flyttat från ön två veckor tidigare.
Medan vi väntade på att båten skulle komma och hämta oss kom det några
lunnefåglar, äntligen fick vi se de små fantastiska fåglarna.

På kvällen gick vi till en mysig pub tillsammans med Hasse
och Karin. Där åt vi en god middag och fick live-musik på äkta irländskt manér.
Vi satt bredvid ett roligt par, från Dublin, med dotter som sa att alla måste
sjunga med. Vi rumlade hem vid halvtvåtiden när puben stängt och alla sjungit
irländska nationalsången.

När vi skulle betala hamnavgiften frågade hamnkapten hur
lång vår båt var. Tretton meter svarade vi. Fel, sa han, den är nog bara tio
meter och så tog han betalt för det…



Skotska Västkusten

Mot Karibien 2016 Posted on Fri, July 22, 2016 00:27:04

Innan vi lämnade Caledonian Canal tänkte vi passa på att
tanka diesel. Det blev ju en hel del
motorgång i kanalen. Tyvärr visade det sig att en större motoryacht hade kommit
på samma idé lite tidigare samma dag, tankat 1200 liter och tömt hela
dieselförrådet. Slussvakten som även skötte dieselpumpen berättade att det var
långt till nästa mack om man inte kunde tänka sig att tanka i dunk och bära
till båten. Han hoppades att tankbilen skulle komma dagen efter eller i alla
fall efter ytterligare en dag. Som tur var kom tankbilen redan på morgonen
dagen efter och det blev tankning i ösregn.

Första seglatsen efter kanalen blev kort, bara 16 nm, då vi
hade bestämt träff med SY Emma som var på väg hem från sin segling till
Karibien, samma rutt som vi planerat. Vi la till vid en boj utanför hotellet
vid Kantellen. Gratis bojplats där dusch och bastu på hotellet ingick om man
ville. Det blev god middag på hotellet och en mycket trevlig kväll med Marcus
och Emelie där vi fick många bra tips och idéer.

När vi angjorde bojen i Kantellen hade vi hört ett konstigt
vinande ljud från motorn när drivningen lades i, så innan vi kastade loss på
morgonen letade vi missljud och kollade oljan i både motor och backslag. Det
skulle vi inte gjort – oljan i backslaget (växellådan) var grumlig av vatten. Hjälp,
vad gör vi nu? Efter en titt i pilotboken hittade vi en marina i Dunstuffnage
inte allt för långt bort så vi seglade dit, anropade på VHF:en och frågade om
de kunde hjälpa oss. Visst kunde de det. Redan samma eftermiddag kom Stuart och
tittade. Beklagade sig att han var ensam tekniker på marinan och hade tyvärr
inte tid att plocka isär backslaget men erbjöd sig att byta olja och ringa en
annan marina lite längre bort och höra om de kunde serva oss. En halvtimme
senare letade Stuart upp oss och berättade att han pratat med en kille på den
andra marinan som sa att det inte kunde komma in vatten i oljan i vår typ av
backslag. Han trodde det berodde på gammal olja med kondens i. Kanske nåt man
borde kolla lite oftare? Stuart kom och bytte oljan på morgonen dagen efter och
nu ser det bra ut igen.

Nu var vi redo för lite kultur på öarna på skotska
västkusten. Det blev fin segling, visserligen kallt, regnigt och motvind men
vad gör det när delfiner kommer på besök vid båten flera gånger varje dag och
vi får göra strandhugg på öar som Oban, Jura och Islay.

Tyvärr ville delfinerna inte va med på bild smiley


I Port Ellen på Islay kom sommaren till Skottland.
Temperaturen ökade från 11 till 25 grader och solen tittade fram. Port Eller är
en sagolik liten by i whiskeyns mekka. På kvällen blev det take-away till
middag i sittbrunn. Det blev den lokala varianten på fish´n´chips –
Lobster´n´chips serverad i pizzakartong. Tack för vinet Hans!

Dagen efter hyrde vi hyrde en tandemcykel och kryssade runt
på upptäcksfärd mellan destillerierna Ardbeg, Lagavullin och Laphroaig.
Whiskeyprovning och tandem är en spännande kombination smiley

Nu siktar vi in oss på Irländska sjön…



Caledonian Canal

Mot Karibien 2016 Posted on Fri, July 15, 2016 12:39:02

Vi fick höra att man var tvungen att anropa slussvakten och
få klartecken innan man lämnade marinan i Inverness. Vi ropade på VHF:en och
frågade om vi kunde komma om en timme eller två. Höll på att spola rent däcket
från Nordsjöns saltstänk. Näe det gick inte, ville vi slussa in i dag måste vi
lämna marinan senast om 10 minuter för att hinna med sista inslussningen för
dagen. Det blev till att snabbt avsluta det vi höll på med och ge oss av till
slussen. Tampar och fendertar togs fram på vägen dit. In i slussen med 15 m/s vind in akterifrån. Äntligen medvind?

Vi slussade in tillsammans med två svenska och en engelsk
båt. En mycket trevlig slussvakt tog emot oss och när slussen var fylld med
vatten gick vi alla in på slusskontoret. Där fick vi kartor, en genomgång av
vad som gällde i kanalen och köpa en ”Short Term Licence” för 255.42 GBP. Den
ojämna summar berodde på att man betalar utifrån båtens exakta längd (12.93 m).

I Loch Ness la vi till vid en besöksboj (den enda och som
blev ledig precis när vi skulle kasta i ankaret) nedanför ruinen av Urquhart
Castle vid byn Drumnadrochit. På kvällen besökte vi en restaurang i byn. Efter
tjugo minuters promenad i regn kom vi fram till Fiddler´s Restaurant &
Whiskey Bar och möttes av en skylt i dörren att det var fullbokat hela kvällen.

Vi frågade en servitris om det fanns bord för oss och givetvis gick det då vi bara var två. På restaurangen satt besättningen från Fayola, som också är medlemmar i Oceanseglarklubben. De frågade om vi inte vill sitta vid deras bord. Då ordnade servitrisen snabbt ett större bord åt oss alla. Efter en utsökt middag blev det whiskeyprovning. Whiskeylistan omfattade bara 80 olika sorter men om man ville kunde man fråga efter den stora listan. Det var man ju bara tvungen att göra, den var som en gammaldags telefonkatalog (nästan).

Åter i hamnen satte vi oss i jollen för att ta oss ut till
Angelina igen. Motorn startade direkt som vanlig men redan efter ett par
minuter tvärdog den. Så det var bara att ro. Dagen efter felsökte vi motorn och
hittade ett fjäll från Nessie inkilat mellan propellern och fenan på
utombordaren. För inte kunde vi väl ha gått på grund med jollen i Skottlands (näst)
djupaste sjö?

På kanalen och i slussarna ska man akta sig för motorbåtar
med stora orangea livflottar och orangea flytvästar på hela besättningen. Det
är hyrbåtar, motorbåtar mellan 7 och 15 meter, som hyrs ut utan några
kompetenskrav. Slussvakterna försöker att slussa dessa separat eller åtminstone
på ett säkert avstånd till kringliggande privatbåtar. Vi höll på att bli
rammade i utloppet från en sluss när hyrbåtsförare råkade lägga i full gas av
misstag.

Det är omöjligt att beskriva Caledonian Canal med ord så här
är några foton istället.



Lite kanalfakta:
96,5 km lång d.v.s. 50 sjömil.
29 slussar
10 svängbroar
32.3 m.ö.h. som mest i Loch Oich
öppettid 08:00 – 18:00

.. och nästan ingen mobiltäckning.



Rasvåg

Mot Karibien 2016 Posted on Fri, July 01, 2016 22:13:03

Det sägs att om man måste kryssa är man på väg åt fel håll. Lägger
man sedan till ett par knops motström, regn och dimma så är Norska
sydvästkusten helt fel. Man frågar sig om man verkligen ska segla här.

Sedan spricker dimman upp och solen tittar fram och man ser
det underbara landskapet med höga små höga öar och höga berg i bakgrunden som klyvs
i en djup fjord…

Inloppet till Rasvåg.

Vi la till i en liten hamn i byn Rasvåg på ön Hidra. Hade
bara tänkt mellanlanda på väg upp mot Egersund men blev kvar i tre dygn. Hamnen
ligger i en liten lagun som ligger i en lite större lagun. Byn Rasvåg, som sägs
vara en av Norges vackraste platser, ligger runt den inre lagunen och vattnet
kantas av vita hus med röda tak. Alla har sitt egna båthus.


Det är trångt mellan husen…

Skönt att ligga still på samma ställe ibland och hinna med
en del av det som borde ha gjorts innan vi lämnade hemmahamnen. Vi har bland
annat fått igång vår satellituppkoppling så vi kan hämta hem väderfiler ute på
öppet vatten utan internetuppkoppling.

Fint besök i sittbrunnen.

En av byns alla busskurer.

Även tid för lite fysträning, långa promenader upp på
bergstopparna runt omkring till olika utsiktsplatser. I går provade vi vår nya
uppblåsbara kajak på en längre tur in i fjorden.

Ett besök på byns museum lärde oss allt om hummerfiske och
garnbinderi.



Sæby

Mot Karibien 2016 Posted on Thu, June 23, 2016 15:24:26

Dagen innan vi lämnade Gilleleje dök Lotta från Looma IV upp
på piren. Hon hade sett på Marinetraffic att vi också låg i hamnen. Lotta och
Mads är också med i Oceanseglarklubben och på väg på en längre segling ut i
världen. Det blev besök först på Looma IV och sedan på Angelina med
seglingsberättelser och diskussioner kring planer etc.

Tisdag morgon lämnade vi Gilleleje hamn klockan sju på
morgonen i ett friskt sommarregn. Det blev en fin segling upp till Saeby i
mestadels sol och svaga vindar.

Väl framme på morgonen efter gjorde Eva sin första
tilläggning med Angelina. Så här såg det ut på FindShip när Eva lagt till. Som
tur är stämmer inte alltid tekniken smiley

På kvällen kom Karsten på besök. Han hade jordgubbar och
Napoleonkakor med sig. När vi skulle koka kaffe tände inte spisen. Snabbt byte
av gasoltub men ingen gas under kaffekokaren. Felsökning visade att det var
regulatorn som inte ville vara med längre. Som tur var hade Karsten bil så
efter ett antal besök i olika butiker hittade vi till slut en dansk regulator
och en svensk adapter. Fikat var räddat.

På kvällen bjöd Karsten på middag på hamnkrogen, en
fantastisk fisk- och skaldjursbuffé.



BLT

Mot Karibien 2016 Posted on Fri, June 17, 2016 13:12:48

Här är en länk till artikeln som BLT skrev.

www.blt.se/solvesborg/lamnar-hermans-heja-for-seglats-till-karibien/

På äkta långseglarmanér ankrade vi utanför Höllvikens gästhamn inatt för att spara på reskassan.
Nu kryssar vi norrut genom Öresund i 6 knop med siktet inställt på Gilleleje.
Där tänker vi stanna någon dag.



Äntligen på väg

Mot Karibien 2016 Posted on Wed, June 15, 2016 11:32:08

Prick kl. 10:00 kastade vi loss från hemmahamnen, Hermans Heja. Ett tjugotal vänner, inkl. press (BLT) vinkade av från bryggan. Och vilka vänner sedan, de hade ordnat ett fyrverkeri som de tände när vi lämnade hamnen. STORT tack till alla er som var där.



En månad kvar

Mot Karibien 2016 Posted on Sun, May 15, 2016 17:15:44

Nu börjar det närma sig. Den 15 juni kl 10:00 kastar vi loss från hemmahamnen, Hermans Heja i Sölvesborg.

Så här ser rutten ut och vi räknar med att vara tillbaka den 15 september 2017.

Vi seglar först upp till södra Norge. Därifrån via Kaledoniska kanalen och Irländska sjön över Biscaya. Därefter ner längs Spaniens och Portugals Atlantkust, Madeira, Selvagensöarna, Kanarieöarna och till Kap Verde.

Vi beräknar att lämna Kap Verde i mitten – slutet av november för att landa någonstans i Karibien ca tre veckor senare där vi seglar runt i fyra – fem månader. Sen bär det av hemåt via Bermuda och Azorerna.



Skånska syd och östkusten

Sommaren 2015 Posted on Sat, August 15, 2015 16:36:47

Vi kastade loss för att hinna med broöppningen kl 9 vid Falsterbokanalen på onsdag morgon, fint väder och lite vind. I Trelleborg gick vi in för att släppa av Alexandra som hellre ville åka till Liseberg med kompisar än att segla vidare med oss. Efter att ha anropat Hamnen på VHF:en fick vi gå in och lägga oss i fiskehamnen. Två lotsar som kom in strax före oss hjälpte till med angöringen.


Därefter fortsatte vi på en lugn slör. När vi rundat Sandhammaren fick vi en bra bog och farten ökade till närmare 8 knop och vi kom fram till Skillinge strax före midnatt. Ett besök i Skillinge Skeppshandel lockade varför vi valde att gå in i Skillinge. Tyvärr var Skeppshandeln “för evigt stängd” och flyttad till Simrishamn. Det blev en dag i hamn med lite båtfix, besök vid turistbyrån och rundtur i byn. Hamnkrogen var stängd för säsongen så det fick bli Bullen Berglunds Pilsnerkorv och pasta till middag.


På fredagen gick vi till Kivik för att träffa en kompis till Eva. Det blåste 12-14 m/s ostlig vind när vi gick in hamnen. Efter att ha försökt lägga till i Kiviks hamn i tre timmar på olika sätt och platser gav vi upp och gick vidare till Åhus. Östan pumpade in vågor och vinden tryckte Angelina omilt mot kajen.


På väg mot Åhus ökade vinden och vågorna ytterligare men Angelina seglade stadigt och fint på bidevind. I rännan in mot hamnen länsade vi i drygt 6 knop med bara mesanen uppe. Angjorde vid kajen utanför Absolut Vodka-fabriken. Två par i en motorbåt framför oss bjöd in oss på en drink för att få höra om dagens segling. De hade tänkte gå till Bornholm men vinden gjorde att det fick bli sightseeing i Åhus.

Vi ville inte avsluta semestern i förväg så vi stannade en dag i Åhus med bl.a. ett studiebesök på Absolut Experience Center.



Flakfortet och Höllviken

Sommaren 2015 Posted on Thu, August 13, 2015 22:41:09

Vi försökte segla ut ur hamnen i Landskrona men ganska snart tog vinden helt slut så vi fick starta motorn. Sedan blev det motorgång hela vägen till Flakfortet på ett spegelblankt Öresund. Perfekt tyckte Alexandra, inga segel som skuggade.


Flakfortet är en konstgjord ö byggd under första världskriget för att försvara Köpenhamn. Vi gick runt och tittade på ön, bunkrarna och de gamla logementen. På kvällen blev det årets första minigolfrunda och grillning.

Från Flakfortet seglade vi till Höllviken där Tommy och Lena, de tidigare ägarna till Angelina, tog emot på bryggan med en flaska Moët & Chandon som avnjöts i sittbrunn. Därefter bjöd de på en underbar middag med kräftor, grillspett, goda sallader och chokladkaka med hallon till efterrätt. Det blev en härlig kväll med mycket segelsnack, mest om Angelina då och nu.



Anholt

Sommaren 2015 Posted on Sun, August 09, 2015 23:50:58

Det blev en fin kryss till Anholt där vi la till utanpå en norsk skuta, Christiania, i en överfull hamn. Vid den obligatoriska kvällsgrillningen träffade vi Roland, en glad och munter tysk. Han blev överlycklig när vi visade honom en grillplats med glöd, så att han kunde sluta blåsa på sin egen kolhög.


Vi låg kvar en dag på Anholt för se lite av ön. Det blev picnic på utsiktsplatsen vid byn, vandring genom öknen (utan kameler och öl) och wienerbröd med chookooläääde på stranden.


Från Anholt hade vi tänkt att segla till Gilleleje men det var återigen motvind. Då det var M&M:s sista segeltur med oss beslöt vi att segla halvvind för att se vart vindarna bar. Efter en heldag med bra vind och god fart hamnade vi i Höganäs. På väg in i hamnen togs vi emot av en flock tumlare. I hamnen träffade vi vår tyske vän Roland igen. Han bjöd oss ombord på en schnapps fast hans fru låg och sov.


På lördag morgon lämnade vår gästbesättning oss och tog tåget till Stockholm. Det första de gjorde när de kom hem var att köpa sig en alldeles egen ketch smiley



Skagen och Läsö

Sommaren 2015 Posted on Tue, August 04, 2015 22:23:35

På lördag morgon kom Karsten och Dorthe för att visa oss Skagen. Vi besökte Råbjerg Mile, en stor sanddyn som sakta förflyttar sig tvärs över Jylland. Att ta sig upp på dynens högsta topp var som att gå genom en öken, bara lite svalare. Därefter besökte vi den Tillsandede Kirke, en kyrka som man varit tvungen att flytta för att sanden hotade att begrava den helt. Endast tornet var kvar. Dagen avslutades på Skagen Bryggeri där flera olika brygder avsmakades.


På söndagen kom Marianne och Mats för att segla med oss en vecka. Vi började med räkor och bubbelvin sedan blev det det obligatoriska besöket på Skagen Grenen och Skagen Bryggeri.


Måndag morgon seglade vi vidare till Läsö. Bra vind och sol, men lite kallt. En härlig segling trots kryss. Österby hamn på Läsö var full med båtar men vi hittade en plats utanpå två båtar som låg med ankare så vi fick också ro ut vårt hittills oanvända akterankare.

Tisdag morgon väcktes vi av dansken på båten innanför som skulle segla iväg. Han drog med sig vårt ankare när han backade ut så vi draggade. Sen körde han in peket i vår livboj. Vi låg nu vinkelrätt ut och spärrade både in- och utpassagen till hamnen.

När vi lagt oss till rätta igen tog vi gratisbussen till Byrum och besökte Saltsyderiet där vi fick lära oss allt om salttillverkning. Dagen avslutades med Jomfruhummer och Cava ombord medan regnet vräkte ner och åskan dånade runt omkring.



Äntligen medvind

Sommaren 2015 Posted on Tue, July 28, 2015 22:54:18

Efter att bunkrat tankarna fulla med skattefri diesel, 8:95 kr/l, lämnade vi Helgoland.
Nattens storm hade dragit vidare och vi hade 10-12 m/s MEDVIND. Ganska mycket dyningar och vågor från alla håll men Angelina gled fint fram genom vågorna.


Vi fick en mycket fin segling norrut längs Jyllands västkust med slör eller läns hela vägen upp till fiskehamnen Hanstholm, 199 nM på 33 timmar. Vi gick in i hamnen och såg bara fiskebåtar och fiskebåtar överallt. I sjökortet var Hanstholm angiven som gästhamn och vi letade oss allt längre in bland fiskebåtarna. Vi såg en segelbåt långsides en fiskebåt och gick närmare. Då kom en bil längs kajen och en kille hoppade ut och började gestikulera. Det var hamnkapten. Han visade oss till en plats bredvid ett begagnat vågkraftverk. När vi frågade var vi kunde betala hamnavgift skrattade han och sa att det inte kostade något och behövde vi el så var det bara att koppla in sladden. Fisklukten vande man sig vi efter några timmar smiley


Vi vaknade sent på tisdag morgon och bestämde oss för att stanna en natt till i Hanstholm. Promenad runt hamnen, bland fiskbutiker, fiskefabriker, rökerier, varv, skeppsbyggare och båttillbehör.

Lunch ombord med nyinköpta fiskfrikadeller, skaldjurssallad, olivbröd och mousserande vin. Middag åt vi på rökeriet.




Helgoland

Sommaren 2015 Posted on Sat, July 25, 2015 20:37:42

Utslussningen från Kielkanalen gick smidigt trots hällregn. Fin segling längs Elbe, 9 knop i medströmmen. Vi tog inte stora farleden utan en mindre väg ut genom deltat. Plötsligt visade ekolodet flera meter mindre vatten än sjökortet. Kombinationen med brytande vågor föröver gjorde att vi vände om och gick ut i stora farleden. På vår irrfärd fick vi se sälar på sanddynerna som växte upp runt om oss när tidvattnet sjönk.


När vi kommit ut i Nordsjön försökte vi kryssa västerut, ena bogen gick rakt norrut och den andra rakt söderut.
Motströmsmiley
Motorgång hela vägen ut till Helgoland.

En annalkande storm gav oss två hela dagar på Helgoland. En häftig ö med höga klippor och massor med häckande sjöfågel samt fina sandstränder. Rekommenderar den lokala specialiteten Kneiper.


 



Burg

Sommaren 2015 Posted on Wed, July 22, 2015 22:20:19

Vi lämnade Mön med alla segel uppe och satte av med 7 knop i bidevind. Efter ett tag ökade vinden och vi tog ner storseglet. Snart gjorde vi 7 knop igen med bara genua och mesan. Det blev en härlig kryss hela vägen till Burg där vi angjorde mitt i natten, när vi tillslut hittade rätt hamn.

I Burg övade vi bunkring….



Stettiner Haff

Sommaren 2015 Posted on Fri, July 17, 2015 23:21:13

Vi lämnade Swinoujscie lite försenade då kylen hade stannat på natten. Det blev lunch ombord i den långa kanalen ned till innanhavet Stettiner Haff.


När kanalen mynnade ut satte vi segel. Motvind men i en stor bred lagun finns ju plats att kryssa – trodde vi. Vi hade inte kommit långt utanför den mycket smala farleden fören det dök upp en fiske odling rakt föröver. Och en till, och en till….. Bara att hala segel, starta motorn och rätta in sig i ledet som alla andra.

En bit söder om Wolgast låg Zecheriner Brücke. Vi hade missat att kolla när det var broöppning. Satte på VHF:en strax innan och fick höra att nästa broöppning var om 30 minuter. Full fart med motorn och vi hann precis. Nästa broöppning var 4 timmar senare. Massor med Angry Birds gjorde färden till Wolgast och därefter Stralsund lättnavigerad.

I Stralsund låg vi två nätter i City Marina centralt i den gamla Hansastaden. Sightseeing blandat med att leta båttillbehörsaffär. Vi hittade en Thomas som hade en marinservicefirma. Han hjälpe oss att få tag på fyra nya förbrukningsbatterier och installera dom. Bilden över Stralsund, med hamnen i bakgrunden, är tagen 366 steg upp i tornet på St Marienkirche.



Vind och hav

Sommaren 2015 Posted on Sun, July 12, 2015 20:36:26

Båtgrannen pratade med hamnkapten och sa att vi vägrade betala hamnavgift eftersom vi inte kunde lämna hamnen. Han hotade med fängelse i Dr. Dampes gamla cell men vi hävdade nödhamn. Bilden visar hamnen vid drygt 20 m/s.


Efter fyra dygn dygn lämnade vi Christiansö för vidare färd mot Polen på lördag förmiddag. Vi ville inte segla iväg för tidigt då vi vill komma fram när det blivit ljust i Swinoujscie. Det blev en fin segling med sol, lagom vind och snälla vågor. Klockan 8 angjorde vi Marina Swinoujscie.



Mitt i natten

Sommaren 2015 Posted on Thu, July 09, 2015 23:49:56

Torsdag natt. DUNS, DUNS vad var det? DUNS, upp å på med kläderna. Står vi på grund? Nej, vi slår mot stenkajen. Bojen draggar! Vad gör vi nu? Klockan är fyra på morgonen, 17m/s.
Fäster i båtgrannens boj. Grannens båt kommer farligt nära kajen.
Väcker grannen, snor en eka av en fiskare för att lägga ut en tamp till en ledig boj.
Nu ligger vi tryggt hoppas vi.
Bara småskrap på fören, inget allvarligt.

Torsdagen blir blåsig, upp till 20 m/s men Angelina ligger tryggt på Christiansö förtöjd vid fyra bojar och tre tampar i land.


En av våra nya vänner på Christiansö, Kapten Havssula.



Sjösättning

Sommaren 2015 Posted on Sun, July 05, 2015 16:11:57

Den 18 april var det dags att sjösätta Angelina efter en lång och blåsig vinter. I januari tog stormen Egon Angelinas presenning. Resten av vintern fick hon ligga otäckt men det fungerade utmärkt.