Cooköarna

Cooköarna är en ögrupp i Stilla havet som är självstyrande sedan 1965. Innan dess har de hört till Nya Zeeland. Folk pratar engelska och valutan är Nya Zeeländska dollar.

Vi seglade bara till två av de 15 öarna. Aitutaki är en vulkanisk ö med ett rev runt om. De har senaste året muddrat upp inloppet till ön så att segelbåtar kan komma in till ”hamnen” genom revet. När vi kom fram fick vi vänta utanför revet några timmar för det låg ett fartyg där som höll på att tömmas på sin last via en pråm som åkte in och ut genom passet. När de skulle ha lunchpaus kl 13 fick vi segla in.

Vi fick hjälp med landlinor av andra seglare som tog våra linor i sina jollar och förtöjde iland. Först hade de valt ut en plats åt oss ganska långt in i hamnen, men där stod vi på grund, så vi fick ligga längst ut istället. De håller på att göra en riktig marina, men för tillfället är hamnen väldigt provisorisk.

“Hamnen” i Aitutaki. Man får använda jollen för att ta sig mellan båten och land.

Alla på Aitutaki var så trevliga och glada åt att få dit seglarna. I år hade 80 segelbåtar varit där. Förra året bara ett fåtal katamaraner.

Första kvällen var det en lokal marknadsfest i byn. Alla öns invånare var där och även alla seglare. Det spelades musik och såldes mat från små stånd. Det blev en trevlig kväll och ett tillfälle att lära känna de seglare vi inte redan kände.

Vi promenerade också runt och tittade på ön.

Mats på bänken vid en utsiktsplats på ön.
Utsikten.
Några av öns många grisar…
.. och getter.
En del getter var bundna vid träd.
Näckrosor i vackra färger.
På vandringen runt ön träffade vi våra danska vänner på båten “Black Marlin”. Vi plockade lite bananer tillsammans.
På tillbakavägen provade vi lokal Cook Island Lager. Annette och Jan ville också prova öl.
De har lite mer fantasi när de målar sina hus än vad vi européer har.
Fin strand på öns sydkust.
Liten stuga vid stranden.
Mats hittade en gunga gjord av en pärlfiskeboj.
Stora Banjanträd, med hängande rötter. Vägen går genom trädet.
Vi provade den här roliga maten till lunch “Pizzaburgare” 🙂

Det är valsäsong på Cooköarna och många andra öar i Stilla havet från juli till november. Det är Knölvalar som kommer för att föda och låta kalvarna växa till sig innan de gör sin resa ner till de kallare Antarktiska vattnen.

Knölvalar är stora, 11-16 meter långa och de väger ca 36 ton. De är välkända för sina språng upp över vattenytan och för sin sång. På Aitutaki har de, liksom på flera andra öar häromkring, båtar med valskådning och möjlighet att simma med valarna.

Vi åkte med på en sådan tur och fick se massor av valar och också simma med dom stora valarna, en fantastisk upplevelse.

Här kommer en liten film från utflykten. Sätt på ljudet om ni vill höra valsång.

När vi lämnade Aitutaki hade vi massor av valar runt båten. Så här kommer lite mer valar, fast nu filmat uppifrån.

Mera valfilm.

Från Aitutaki seglade vi två dygn till den lilla avsides belägna korallön Palmerston.

Palmerston, drönarbild från en vänbåt.

År 1863 kom William Marsters dit med tre Polynesiska fruar. Han fick 23 barn. När hans yngsta dotter dog 1973 bodde det över tusen Marsters på Rarotonga (Cooköarnas huvudö) och på Nya Zeeland.  Idag bor det 34 personer på ön, de är alla ättlingar till Marsters, men det är förbjudet att gifta sig inom familjen.

Inklarering i Palmerston. En äkta Marsters kommer ut till båten och checkar in oss.

De lever i huvudsak på fiske. Fiskar Papegojfisk på reven, som de filéar och fryser in. Några gånger om året kommer det en fraktbåt och levererar förnödenheter som de boende beställt, och hämtar de frysta fiskfiléerna.

De tar väl hand om seglarna som kommer dit. Visar var vi kan ankra utanför revet, och hämtar oss i sina båtar så att vi åker in genom revet och in till ön med byn. Där blir vi bjudna på mat och en rundvisning på ön.

Edward skjutsar oss mellan vår båt och ön.
Palmerston från Edwards båt.
Första dagen var vi många seglare som fick skjuts tillbaka. Våra vänner på båtarna “Leia” (Dansk), “Tournesol” (Holländsk) och “Moana Nui” (Holländsk).

Vi fick se när de filéar fisk och ger resterna till hajarna.

Edward visar upp nyfångad Papegojfisk.
Sonen filéar fisken.
Filmsnutt när de ger fiskresterna till hajarna. Vi badade inte på Palmerston.

Vi gav dom glödlampor och bensin, som vi hade hört att de behövde, och en extern bensintank till deras båtmotorer. De blev jätteglada för det. Vi gav också läsglasögon till en man som hade svårt att se när han lagade fiskenät. Två par läsglasögon gav vi till sjuksköterskan, att ge till behövande.

Edwards bror lagar nät.
Elen på ön är såklart baserad på solkraft, med en liten dieselgenerator för extra ström vid behov.
Mats kollar batterierna. Det behövs en hel del batterier för att lagra all solenergi.
En av tre gravplatser.
Från stranden kan vi se våra ankrade båtar utanför revet.
Edwards grisar äter mest kokosnötter.
Gott om hajar runt ön.

På ankringen på kvällen när vi satt i sittbrunn hörde vi plötsligt PHFTTTT… , högt, ett valsprut precis bredvid båten. Men det var kolmörkt så vi kunde inte se var valarna var.

På söndagen blev vi hämtade och gick till kyrkan, för det gör alla på ön. Prästen hälsade oss seglare extra välkomna och bad för att vi skulle få en god fortsatt segling. Efter lunchen som vi blev bjudna på kunde vi tryggt segla vidare…

Söndagsgudstjänst.
Skolan, med klassrummet halvt inomhus.
Klassrummet
Geografi: Ganska lätt att lära sig det egna landet.

I början hade vi svaga vindar och seglade lugnt och fint med gennakern. Sedan kom det allt mer vind, men fortsatt bra segling.

Kompisbåten “Moana Nui” tog en bild på oss när vi seglade från Palmerston.

Planen var att segla till Niue, den lilla ön som har .nu som sitt domännamn. Det som ett svenskt företag har köpt rättigheterna till. Niue ska vara en mycket fin ö, med massor av valar och fin natur. Vi mejlade och bokade en boj vid ön (man kan inte ankra där). När vi seglat två dygn såg vi att ett oväder med åska och vindar från olika håll med vågor från väster skulle komma om ett par dagar. Med de förutsättningarna ligger man inte säkert på bojarna på Niue’s västkust, och det är inte kul att segla vidare mot Tonga i busväder, så vi bestämde oss för att avboka bojen på Niue och segla vidare två dygn till mot Tonga.

Datumgränsen passerades så nu var det samma tid fast nästa dag. Blev vi ett dygn äldre då???

Vi fick en hel del vind sista dygnet innan vi kom fram till Tonga. Seglingen gick fort, vi surfade 10-11 knop i vågorna, det blåste 18 m/s i vindbyarna.

Bild på plottern. Fort gick det (10,8 knop) och djupt var det (8740 meter). Moana Nui seglar strax bakom oss.

När vi satt i sittbrunnen började plötsligt vår VHF låta konstigt, och när vi gick ner i båten såg vi att det rök från vår gamla inverter. Ut med säkringen. Det började också ryka från bilstereon. Vi hittade snabbt felet, det var vår hydrogenerator (ger ström när vi seglar) som gett så mycket ström, pga att vi seglat mycket fortare än normalt, att batterierna var fulladdade. När Litiumbatterierna blir fulla stängs de av för att inte bli förstörda. Då hann inte hydrogeneratorns regulator med att minska laddningen som den borde utan skickade ut 27 Volt ut till alla elförbrukare på 12 voltsnätet. Vi stängde av Hydrogeneratorns laddning och hoppades att inte allt för mycket elektronik har blivit förstört.

Strömspikar som inte är så bra för elektronik.

Vi kom fram till Tonga kl 12 på natten och hittade en bra ankringsplats i mörkret där det var helt lugnt och stilla trots att det blåste mycket därute.

På Tonga fortsattes felsökning och vi upptäckte att förutom invertern och stereon som var rökta, hade också vår Balmarregulator (som styr laddningen från motorns generator), magnetventilen till gasolavstängningen och gasollarmet slutat fungera. Som tur var var en av våra seglarvänner, Jodie, i USA så vi kunde beställa en ny Balmarregulator och gasollarm från Amazon till henne, och få hit det till Tonga om två veckor. Gasolavstängningen fick vi koppla förbi så att vi kan laga mat igen.

Tur i oturen så hade inga av navigationsinstrumenten vi använder för seglingen skadats.

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *


This website uses cookies. By continuing to use this site, you accept our use of cookies.