Sällskapsöarna, del 2

Innan vi lämnade Tahaá besökte vi en av öns Pärlfarmar. I viken utanför hade de lagt ut bojar där seglare kunde ligga en dag eller två utan kostnad om man gjorde ett besök hos dom. Vi fick lära oss hur pärlodling går till, hur liten kula placeras inne i musslan för att sedan växa till med många tunna lager pärlemor och efter 18 månader bli en vacker pärla.  Vi fick även en genomgång av hur pärlorna värderas efter kvalitet, storlek, form och färg m.m.

Vi passade även på att besöka en vaniljodling som låg strax intill.

Bora Bora är nog, tillsammans med Tahiti, en av de mest kända av Sällskapsöarna och det märks att det är många turister här. Innanför revet norr om ön ligger hundratals små vasshyddor, ofta idylliskt placerade på stöttor ute i vattnet. På kvällarna spelas/bankas det på trummor på många ställen i samband med olika turistaktiviteter.

Vi tog jollen in till land och gjorde två hiker, en upp på berget på södra sidan och en upp på toppen på norra sidan.

På ett ställe inne i stan sålde de Cocosglace. Det måste vi ju prova. Det var kokonötter som var frysta och det frågade om vi ville ha dom öppnade. Kokosvattnet inuti var som en sorbet, kallt friskt och gott.

Som ett alternativ till att hyra bil och åka runt ön så tog vi jollen. Vi tog snorklingsutrustning med ifall vi skulle se några mantor.  Det skulle finnas ett par ”Manta Cleaning Stations” runt ö . Det är speciella platser, ofta på ett grunt rev, där mantor samlas för att bli rengjorda av mindre fiskar. Dessa små fiskar avlägsnar parasiter och död hud och ger dem en näringsrik måltid i ett symbiotiskt förhållande som gynnar båda arter. Mantorna besöker dessa platser varje dag. Tyvärr var vi där vid fel tid så vi såg inga mantor men det var kul att se hela ön från vattensidan.

Passagen in genom revet på Maupiti är ganska smal och det går bara att passera när våghöjden är mindre än två meter. Inloppet ligger mot söder och utsatt då vinden oftast är från sydost. Ett blåsväder längre söderut hade medfört att våghöjden varit uppemot fyra meter senaste veckan utanför Maupiti. Vi hade väntat in bättre förhållanden och när vi kom dit var våghöjden ok. Det var ändå speciellt att gå in i passet med höga brytande vågor på båda sidor om båten. Vi såg inte inloppet förrän vi var riktigt nära.

En morgon tog vi jollen in till den lilla hamnen för att göra en hike tvärs över Maupiti och de tre topparna. Häftig tur med branta klättringar, underbar utsikt och lunch på högsta toppen, 372 m.ö.h. De flesta som gick upp till toppen tog samma väg ner igen men vi ville fortsätta och gå ner på andra sidan. Stigen blev smalare och två gånger tappade vi bort stigen och kom ut i den snåriga djungeln men hittade tillbaka tack vare en bra kartapp.

Sista dagen snorklade vi vid en ”Manta Cleaning Station” nära där vi låg ankrade och såg massor med mantor som ”svävade” runt i vattnet. Det är svårt att se på filmen nedan men Mantorna är ca 2 meter mellan “vingspetsarna”.

Vi lämnade Maupiti efter frukost. Utpassagen genom passet gick lugnt och fint och vi fick en fin nattsegling till Maupihaa. I en av Whatsapp-grupperna var det en båt som varnade för en frys som låg och flöt utanför Maupihaa. Den ville vi inte köra på. Vi frågade efter koordinaterna och kunde lägga in dessa på plottern så vi kunde hålla undan.

På Maupihaa är passagen in genom revet ännu smalare, endast drygt 20 meter brett och det är alltid en utåtgående ström. Det är 15 meter djupt i rännan, kanterna är lodräta och endast 0,5 meter djupt vid sidan om.

Vi hade 4,7 knops motström när vi gick igenom så motorn fick gå på nästan fullt varv. Med 6,2 knops fart genom vattnet rörde vi oss framåt med 1,5 knop. Vi åkte sakta framåt i det ”kokande” vattnet. När vi var nästan igenom ropade Eva från fören: Boomies (grynnor) föröver, gira lite styrbord. Jag girade (lite för mycket) och sänkte farten något. Då tog strömmen tag i fören så vi svängde runt, varpå vi åkte tillbaka in i passet på tvären, i hög fart. Med motorn på fullt varv bakåt och hårdkörning med bogpropeller lyckades vi vända om utan att skrapa i revet på sidorna och ta oss igenom in genom passet. Det var spännande, lite för spännande var Evas kommentar efteråt.

Det är bara 4 bofasta på Maupihaa. Det är Fiamanu, hennes mamma Adrienne och 3-åriga sonen Teaunu samt morbror Henry som bodde ett par hundra meter bort. Endast en gång om året kommer ett lastfartyg med varor till ön. Besökande segelbåtar försöker ta med färskvaror m.m. som saknas på ön. Vi hade med oss mjölk, kaffe och frön för att odla kryddor vilket uppskattades.

Familjen bjöd oss på middag en kväll. Vi fick kokoskrabbor, grönsaks plättar och till det serverades ris. Det var jättegott. Vi förstod inte så mycket av det som sades då det var bara Fiamanu som pratade engelska, men det var trevligt ändå. Maten som blev över fick vi med oss när vi gick så vi hade till en middag till.

Morbror Henry undrade om vi hade några C-batterier. Vi lovade kolla ombord om vi hade några. Dagen efter åkte vi in till Harry med 4 batterier. Han blev jätteglad och bjöd på kokosvatten från nyöppnade nötter och frågade om vi gillade papaya. Visst, sa vi och då tog han oss med ut i ”djungeln” och med en lång käpp plockade han ner flera fina papayor till oss. Han petade till papayan så att den lossnade, släppte käppen, fångade papayan och sedan fångade han käppen igen. Det där hade han gjort många gånger.

Efter fem dagar lämnade vi Maupihaa med sikte på Cooköarna. Utpassagen ur atollen gick fort. Med 5 knops medström flög vi ut i 10 knops fart, men det kändes mycket säkrare än när vi gick in.