Tuamotuöarna

Tuamotuöarna eller Tuamotus består av ca 77 atoller. Det är världens största kedja av atoller, utspridda över en yta av ca 850000 kvadratkilometer i Stilla Havet. Vi besökte 5 av dessa. Charles Darwin presenterade, 1837, en teori om hur atoller bildas.

Först bildas en ö genom tillväxten hos en aktiv vulkan. Runt kanterna på ön bildas ett korallrev, s.k. strandrev eller ”fringing reef”.

Efter det att vulkanen slocknat, gör den egna tyngden att den sakta sjunker. Korallrevet fortsätter att växa, och till slut sticker det upp över ytan.

Med tiden kommer ön i mitten att sjunka under havsytan, och kvar blir bara korallrevet som hela tiden vuxit. Det som nu bildats, är en atoll och den består inte av vulkaniskt material utan av koraller.

In- och utpassage i atollen sker genom en smal öppning i revet. Det kan vara kraftiga strömmar i vattnet i öppningen bl.a. beroende på tidvattnet som ändrar riktning fyra gånger per dygn. Det bästa är att försöka passera vid ”slack” d.v.s. precis när strömmen vänder från ingående till utgående eller tvärt om. Det är flera andra faktorer, förutom tidvattnet, som påverkar hur kraftig strömmen är och när det är ”slack” så det är inte helt lätt att förutse när man ska passera.

Det finns en kalkylator online som grovt beräknar tiden för ”slack” samt riktning och styrka på strömmen. Den kallas Guestimator och som namnet antyder så gör den en kvalificerad gissning.

Den första atollen vi besökte var Raroia. Det var spännande att segla in genom den smala passagen in i atollen. Väl inne hade vi 6 NM (drygt 11 km) till ankringen på andra sidan av atollen.

Vattendjup och korallhuvuden är inte utmärkta på sjökortet. Bäst är att använda Google Maps satellitbild. De vita prickarna på bilden är korallhuvuden som ligger precis under utan. Mellan korallhuvudena är det 20-50 m djupt.

Det var på Raroia som Thor Heierdahl strandade med KonTiki efter att ha seglat från  Callao i Peru. På platsen där KonTiki strandat hade ett minnesmärke rests med norska och svensk flaggan i bakgrunden.

Revet bryts upp av små smala passager där vatten flödar in vid högvatten och det kan bli ganska strömt ibland. Vi passade på att drift-snorkla här. Det innebär att vi hade jollen med oss och hängde i den och drev med strömmen genom passet. Där är säkrare och gör det lätt att ta sig tillbaka in till stranden i motströmmen.

Även filmen om Villervalle i Söderhavet, från 1963, utspelade sig här. Den finns som TV-serie på STV Play och med Starlink ombord var det inga problem att titta på den. Mycket har ändrats men mycket är sig fortfarande likt.

När vi lämnade Raroia hann vi knappt sätta segel förrän vi såg att vi hade en stor skada i genuan. Det blev till att segla med revad (till hälften inrullad) genua mot Makemo som var nästa atoll att besöka.

Det första vi gjorde när vi kommit fram var att ta ner genuan för att laga sömmen som spruckit upp. Det tog ett bra tag att sy de drygt 2×2 metrarna med Speedy Stitchern.

Vi missade tiden för slack vid inpassagen till Makemo och vi hade en medström på 4 knop in i atollen. Det innebar att vi flög in i 8 knops fart i den smala passagen.

På Makemo ankrade vi med ”flytande kätting” för första gången. Det innebär att man fäster bojar (eller fendrar) på kättingen med jämna mellanrum för att lyfta den från botten. Detta rekommenderas starkt på Tuamotosöarna då botten är full med korallhuvuden, eller bommies som de kallas här, där ankarkättingen lätt kan fastna eller i värsta fall skavas av.

Vi snorklade på The Swedish Reef som var fullt med blåa och gula koraller. Vattnet var kristallklart.

På Kauehi tillbringade vi en vecka tillsammans med Ulrika och Adrian på den Canadaflaggade båten Sarantium. Det var bara vi och två andra segelbåtar ankrade i hela atollen.

Midsommarfirandet påbörjades på stranden med boule och med tillbehör. Fortsatte sedan med middag ombord på Angelina. Det blev franska korvar, nyfångad tonfisk med mango salsa och Toscapäron. Efter maten spelade vi Crib, ett Kanadensiskt kort- och brädspel. 

En dag tog vi jollarna in till stranden och gick en lång promenad längs revet på en liten skogs(?)-väg kantad av kokospalmer till byn. Kokos odlas för tillverkning av Kopra. Kopra är torkad kokos som säljs för att utvinna kokosolja.

Längs vägen fanns också många övergivna små ”hus” där pärlfiskare tidigare bott. När vi kom till byn var affären stängd (öppen 10-12 och 16-18) men vi träffade en lokalbo som kände ägaren och visade oss var han bodde. Ägaren stod i duschen utanför sitt hus men kom och öppnade affären för oss så fort han duschat klart.

Adrian hade en vindfoilbräda med tillhörande vinge ombord. Vi fick prova. men fuskade lite då vi seglade på en SUP istället för på foilbrädan. Men kul var det. Det var perfelta förhållanden med lagom vind och inga vågor.

Vi seglade vidare mot Fakarava där vi ankrade utanför den lilla hamnen. Lite sightseeing och middag på restaurang tillsammans med Ulrika och Adrian. Dagen efter tog vi en promenad längs utsidan på revet till fyren. På väg tillbaka passerade vi Steven Banane och passade på att köpa en bananstock. Ett problem med bananer brukar vara att alla mognar samtidigt. Vi har en extra frys ombord som vi kan använda som sval. I den mognar bananerna nästan inte alls så vi kan ta upp en mindre klase åt gången och då räcker vår stock länge.

En gång i månaden kommer fraktbåten från Tahiti. Då är det full fart i hamnen när lokalbefolkningen möter upp för att plocka upp beställda varor. Seglare “slåss” i affärerna om färska grönsaker och frukt. Alla färska varor tar som regel slut före lunch. Lokalborna odlar själva det de behöver.

Skylten nedan visar på kreativitet. Om orsaken var en felbeställningen eller ett fyndpris vet vi inte men det finns inga rondeller på ön men många vägbulor.

Det är stor skillnad på hur reven ser ut på insidan mot lagunen och utsidan mot havet.

På stränderna längs utsidan av reven spolas mängder av skräp upp, framför allt plast i olika former. Lokalbefolkningen bryr sig inte om detta men många seglare försöker göra en insats där det går. Någon fungerande sopphantering finns inte här utan enda sättet att bli av med skräpet är att elda upp det. Då blir det en brasa för avfall och en för BBQ.

Bästa snorklingen hittills var på Toau som ligger strax norr om Fakarava. Vi snorklade på flera platser på revet som kallas Coral Garden och ligger i anslutning till ankringen.

Som avslutning på blogginlägget kommer två snorkelfilmer från Coral Garden. Den första är filmad på grunt vatten och den andra på djupare vatten.

Nu seglar vi vidare till Papeete på Tahiti. Ha en skön sommar.