Inklareringen i Grekland gick smidigt. En läkare kom till oss på båten och tog ett PCR-test. Tre timmar senare fick vi resultaten (Negativa) på mail, varpå vi kunde gå till Hamnpolisen med pass, båtpapper och kvitto på betald Tepai (en seglingsskatt) och snart kunde vi gå och ta en öl på en uteservering.

En gammal akvedukt går igenom byn.

Vi stannade några dagar i Pylos och ankrade längst in i viken. Det blev några vandringar i närområdet, bl.a. runt den stora fiskodlingen och upp till det gamla fortet på toppen av berget.

En brant klättring i värmen upp till toppen.
Men utsikten är värd det.

Första stoppet på väg runt Peloponnesos blev ön Sapientza. Tyvärr visade det sig vara ett naturskyddsområde med landstigningsförbud. Men ankringen var fin och längs klippstränderna vandrade vilda Mufflon. Vi tog jollen och rodde längs land och Eva fyllde SIM-kortet med bilder på Mufflon.

Mufflon på stranden.

När vi rundade andra fingret på Peloponnesos på väg till Porto Kagio fick vi uppleva de ökända katabatiska vindarna. Från att ha seglat i 5-6 m/s ökade vinden plötsligt till 25 m/s. Jollen tyckte det var jättekul och vände sig upp-å-ner. Efter att ha tagit ner seglen lyckades vi vända jollen och gick sedan för motor den sista biten in till Porto Kagio där vi kunde ankra.

Ankring i Porto Kagio
Den lilla byn Porto Kagio

Elafonisos är en populär liten ö med många båtar och mycket turister. Vi ankrade på andra sidan ön och tog en promenad tvärs över för att titta på stränderna.

Turiststrand till vänster, ankringsvik till höger. Vi ligger i viken andra sidan, högst upp i bild.

Vid Monemvasia på Peloponnesos ostkust ankrade vi utanför hamnen, nedanför halvön med den gamla staden. Vi tog en promenad längs stigen som går runt halvön och besökte den gamla staden. En trappa ledde upp till toppen till den ännu äldre ruinstaden.

Utsikt öven den gamla staden .

Ett väderfönster med bra nordlig vind medförde att vi ändrade våra planer på att segla längre norrut längs Peloponnesos och istället seglade österut till ön Milos. Vi kom fram när det börjat mörkna ankrade på södra sidan av ön. När vi vaknade dagen efter hade en motorbåt ankrat bredvid oss och snart kom också ägaren till dit med helikopter.

Grannen kommer hem.
Kalkklipporna på södra Milos.
Upptäcksfärd till grottorna.

På Milos passade vi på att göra en ansökan om AMKA, d.v.s. ett tillfälligt ID-nummer, för att kunna vaccinera oss här i Grekland. Efter att tagit jollen in till land och bussen upp till centralorten besökte vi ett KEP office. Det är ett servicekontor för medborgarna som hjälper till med allt möjligt. Det gick snabbt och smidigt att få våra AMKA och efter att de blivit aktiverade (vilket skulle ta ca 2 veckor) skulle vi kunna boka in oss för vaccinering på lämplig ö.

Hamnen på Milos.

Santorini är ett av Greklands främsta turistmål. Tidigare var Santorini en enda stor vulkanö men efter ett våldsamt utbrott på 1600-talet finns bara dess yttre ring kvar. Den 300 meter djupa kratern är öppen mot NV och SV vilket gör att det går att segla genom den. Uppe på kraterkanten ligger de vita husen tätt.

Hus på toppen av kratern.

Det går inte att ankra inne i kratern och hamnen är liten och trång så efter at ha seglat genom kratern hittade vi en fin ankring på utsidan på öns södra sida. Efter att 30-40 charterkatamaraner lämnat ankringen för att gå tillbaka till hamnen med dagens gäster fick vi stranden för oss själva.

Givetvis var vi tvungna att gå i land och klättra upp till kraterkanten för att se solnedgången på andra sidan.

Solnedgång över Santorini.

Förutom på Santorini har det inte varit så många charterbåtar. Vi trodde nog att det skulle vara fler båtar i ankarvikarna. Hälften av nätterna i Grekland har vi legat själva eller med ytterligare en båt i viken. Det kan ju bero på att vi oftast väljer ödsliga vikar utan en taverna på stranden.

Tavernorna ligger på andra sidan udden, 500 m bort.
En egen strand…

Filmen Le Grand Blue eller Det Stora Blå spelades in på Amorgos i slutet på 80-talet. Många barer, restaurangen, hotell etc heter fortfarande något som anspelar på filmen. Byn är mysig och inte speciellt turistig även om det man lever nästan uteslutande på turismen. På en strand såg vi en liten farbror som gjorde något i vattenbrynet. Vi stannade och frågade vad han gjorde. Han visade hur han plockade Skålsnäckor från stenarna med hjälp av en kniv. Han kunde ingen engelska men bjöd oss att smaka på de goda snäckorna. Gissa vem som inte vågade smaka 🙂

Kvarlämnad filmrekvisita.
Fiskare i hamnen.
Snäckplockaren.

På Koufonissi mötte vi Jaakko och Tiina på båten Zangra som vi kände sedan Almerimar. De följde med oss på en vandring till byn på andra sidan ön. På vägen tittade vi på de höga klipporna och ungdomar som hoppade från dessa samt the Eye of the Devil.

Klipphoppning
The Eye of the Devil.
Lunch nere i hamnen i byn.

I byn fanns det ett apotek där vi kunde kolla om våra AMKA var aktiverade och i så fall boka tid för vaccinering. Våra AMKA var aktiverade och vi kunde välja var vi ville vaccineras. Då vi seglar omkring i Kykladerna kunde vi indirekt välja vaccin då det framgick vilka vaccin som fanns på olika ställen. Det gick att få första dosen nästan direkt. Vi valde Paros som hade Pfizer, låg nära och är lätt att komma tillbaka till för dos 2.

Nyvaccinerade.

Vi stannade tre nätter i Paros och förutom vaccinationen passade vi på att tvätta, tanka diesel samt bunkra mat och dryck.

Vid tankning backar man in till kaj med ankare i fören. Sedan kommer tankbilen.
Väderkvarn i Paros hamn.