Färöarna är en dansk ögrupp i Nordatlanten som ligger mittemellan
Skottland och Island. Den tillhör inte EU men det går bra att betala med Euro.
Annars är det dansk valuta som gäller.

Landskapet är bland det mest dramatiska i Europa. Det mesta av öarna
ligger mellan 300 och 800 meter över havet. Det innebär höga branta klippor
längs kusterna med spektakulära klippformationer, grottor och höga vattenfall.

Dranganir och Tindholmur

Tindholmur

Gásadalur

Det finns bra ett fåtal sand stränder men det är å andra sidan ingen
som åker till Färöarna för att bada, möjligtvis någon enstaka äventyrslysten
Eskimå. Temperaturen på sommaren kan gå upp till 12-15 C och vattentemperaturen
10-11 C.

Större delen av bebyggelsen ligger vid vattnet i skydd längst in i
någon av de många djupa fjordarna. Många hus, såväl gamla som nybyggda har
grästak.

Funningur

Grästak

Vi angjorde först Torshavn som är huvudstaden där vi klarerade in. På
både hamnkontoret och hos tullen fick vi frågan varför vi pratade engenska när
vi kom från Sverige. Här pratar man förutom Färöiska (som är ganska likt
isländska) även skandinaviska. En dialekt som är liknar svenska och är
betydligt lättare att förstå än danska.

Skriven Färöiska är ganska lätt att förstå

Tinganes i Torshavn

En och en halv dag hyrde vi bil (minsta hyrtid var två dygn men de kunde göra ett undantag) för att upptäcka de två största öarna Stremoy och
Eusteroy. Vi körde ”smörblommevägar” d.v.s. scenic routes.

Hamnen i GjøgvHamnen i Gjøgv (Hur får man fast fendertar i spridaren?)

Fossa vattenfall

Ön Mykines besöktes med
färja från Sørvágur då den
enda hamnen är för liten för Angelina. Mykines är en fågelö med fyra miljoner
häckande fåglar. Vi gick en lång vandring ut till fyren på västra spetsen och
fick se massor av lunnefågel, havssula, stormfågel och tretåig mås (de ska bara
ha tre tår). Fyren syntes dock knappt i dimman när vi kom fram.

Mykines med fyren dold i dimman

Eva i Puffin-heaven

Puffins (Lunnefåglar)

Havssulor på Mykines

Att navigera bland öarna
är ganska lätt då det ofta är djupt ända in till land och det är få grund. MEN
tidvatten strömmar och accelerationszoner (där vinden ökar kraftigt mellan öar
eller runt uddar) ger seglingen en helt ny dimension. När vi seglade från
Sandur till Vágur hade vi en kraftig ström, drygt 4 knop, växelvis med oss
eller rakt i sidan. Svårt att hålla kursen då, men det gick fort framåt, tidvis
över 10 knop.

Lille Dìmon (Lilla Dimön)

Även vädret är spännande
och växlar snabbt. När vi skulle segla mellan Sørvágur och Sandur, en segling på ca 6-7- timmar valde vi att
segla på natten för att få strömmen med oss och tillräckligt högt tidvatten för
at komma ut ur hamnen. Det blev en fin segling även om temperaturen var 6.3 C
och tät dimma. Dimman övergick sedan i ett uppfriskande regn. Väderprognosen
visade givetvis uppehåll.

Dimmig utsiktNästan samma vy lite senare

Dranganir

Hamnarna är ofta små fiskehamnar med plats för en eller kanske två
besökande segelbåtar. Det finns inga skyltar så man får fråga sig fram. Många
hamnar är grunda och djupen är sällan angivna på sjökorten. Å andra sidan
kostar det inget att ligga där och ofta finns både vatten och el på bryggan.

Fiskehamnen Sørvágur

Knitted Stone på Sandoy. En Jättesten täckt med ett stickat lapptäcke.