Kap Verde har många fina stränder, en del är svarta och en
del är vita, det har inte med hudfärg att göra utan det är sandens färg. På den obebodda ön Santa Luzia ankrade vi en natt vid en lång ödslig vit
strand. Ön är ”protected area” så man får bara göra ett kort stopp där, vi
antog att ett kort stopp var en natt.

Nästa dag seglade vi vidare förbi de två små öarna Branco
och Raso, då fick vi plötsligt napp två gånger men fisken släppte. Men
tredje gången gillt drog vi upp en fin tonfisk (Bonito). Mats filéade den
direkt och på kvällen när vi ankrat upp vid den svarta stranden vid Tarrafal på
Sao Nicolau blev det en fantastiskt god middag av den tillsammans med
brödfrukt.
Svart strand.

Brödfrukten blev mycket god ugnsbakad eller marinerad och
stekt. Vi provade även att koka den men den blev väldigt mjuk och torr, kanske vi
kokade den för länge?

När man tog jollen in till stranden i Tarrafal kom det ett
tiotal pojkar utspringande i vattnet och alla ropade att just han skulle ta
hand om vår jolle, bära upp den på stranden och vakta den medan vi var i land,
mot en liten peng förstås…

Sao Nicolau är också en fin ö med höga berg och raviner.

En silkeshäger på jakt efter en fisk.
Solnedgång i ankarviken.

På fruktmarknaden köpte vi en papaya, som var JÄTTESTOR och
JÄTTEGOD. Köper man papaya i Sverige så är de små och smakar inget men denna
var verkligen något annat. Bröd var svårare att få tag på, i alla fall om man
vill ha dagsfärskt, antar att alla bakar själva.

Papaya

När vi rodde hem med jollen såg vi en stor havssköldpadda
som inte ville vara med på bild.

Den här lilla fisken flöt förbi båten som ett litet löv, nån som vet vad det är?

Innan vi lämnade ön Sao Nicolau ankrade vi vid en jättefin
strand lite längre söderut. Det var sanddynor och sexkantiga basaltpelare, på
vulkaniskt vis.